Nyårslöftet (hittills)

Skälen till att jag inte brukar ha nyårslöften är 1, att jag inte känner något behov och 2, att jag med historiskt facit i hand har struntar i dem (anledning: se punkt 1).

I år är det annorlunda. Löftet är inte taget ur luften. Behovet av att hedra min vän Peter är levande och starkt och att det får mig att samtidigt (äntligen) gå i mål med manus två är en stor bonus.

Hur går det då? Bra! Det är inte klokt vad det går framåt när en bara öppnar dokumentet några dagar per vecka och sätter fart. Jag har filat massor på kort tid och även uppdaterat ett viktigt avsnitt, det som blir den stora vändpunkten som verkligen får igång storyn. Eftersom jag segat så länge har omvärlden sprungit förbi mig. Parken där det händer var ett mörkt tillhåll för narkomaner och a-lagare när jag började, nu är det en populär lekplats som samlar barnfamiljer året om.

Senast när jag jobbade med texten mötte jag på motstånd. Jag hamnade på ett ställe där det inte kommer att räcka med att byta ut ord och vässa dialogen,utan  jag behöver lägga till ett dåtidsplan där en av karaktärernas historia kommer fram och som gör henne begriplig i nutidsplanet.

Det kommer att ta tid och kräva tankeförmåga. Men det är bara att hugga i. I dag tog jag ett konkret steg som jag hoppas ska underlätta arbetet, anmälde mig till Studiefrämjandets skrivarcirkel i grannstaden Vänersborg – som dessutom är gratis! Jag kan verkligen behöva tips och goda råd som hjälper mig framåt. Cirkeln startar 6 februari och består av träffar varannan tisdagseftermiddag. Rapporter följer.

Att gå vidare

2017 har varit ett år med både toppar och dalar. Skrivmässigt har det inte hänt särskilt mycket på den skönlitterära fronten, däremot på den journalistiska. Funderar på att sammanställa mina reportage – då har jag minst en bok klar. Nåja, kanske nån gång.

Personligen slutade året med en frontalkrock. En fin vän dog. Peter. Den snällaste, roligaste, mest uppmuntrande. Mannen som alltid brydde sig om sina medmänniskor, ibland mer än om sig själv. Han skrev ibland kommentarer här på bloggen och när jag såg honom i verkliga livet undrade han alltid hur det gick med skrivandet men främst min nya karriär – och när jag sa att det rullade på var hans svar ”skönt, då behöver jag inte bekymra mig”. Peter blev 45 år. Det har fortfarande inte sjunkit in att han inte finns. Att jag aldrig får skoja med honom eller sjunka in i hans björnkram och höra hans goda glada skratt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska gå vidare, men jag har funderat på ett sätt att både hedra Peters minne och samtidigt komma fram i mitt liv. Det blir ett nyårslöfte. Mitt första på sådär 20 år. Under 2018 ska manus 2 bli klar. Sådär – då var det offentligt.

Jag börjar nu. Gott nytt år.

 

Äsch!

I dag kom antagningsbesked från Jakobsbergs folkhögskola. ”Tack för att du har sökt till Jakobsbergs folkhögskola och distanskursen ”Skriv!?Projekt: Skönlitteratur” VT 2018. Vi har haft många sökande till kursen och denna gång har du inte fått en plats.”

Det var ju tusan också, jag hade nästan ställt in mig på att komma in. Så till den grad att jag börjat fundera på om jag skulle tacka nej. Haha! Fick lite kalla fötter angående det där med halvtid. Jag måste ju försörja mig också.

(#vadärvälenbalpåslottet)

Att vänta på något gott

Jag skriver massor men inget skönlitterärt just nu. Så då var det ur världen. Nu vill jag i stället tipsa om god läsning (och tv-tittande för den som känner sig manad).

I januari var det 20 år sedan jag tog mina första, rätt darriga, steg in i universitetsvärlden. Darriga för att jag kom rakt från produktionen i en bilfabrik och hade världens sämsta självförtroende i mötet med alla andra som verkade så säkra.

Jag studerade engelska och en stor del av första terminen handlade om att läsa skönlitteratur. Det var här jag fick upp ögonen för författaren som än i dag är en av mina stora idoler: Margaret Atwood. Vi läste hennes The Handmaid’s Tale och jag var alldeles förbluffad. Vilken berättelse. Vilken berättare.

Under åren tänkte jag på boken lite då och då. På huvudpersonen Offred vars roll i framtidsdystopin är att alstra friska barn åt regimen. Boken gavs ut 1985 och när jag läste den 1997 hade den alltså redan ett antal år på nacken och det gick inte att få tag i den på svenska.

Men så! I samband med att HBO släppte sin serie baserad på romanen stod det också klart att det skulle komma en nyöversättning i höst. Hurra! Jag köpte mitt exemplar på årets bokmässa. Förstå känslan när man längtat i 20 år! Nu har jag kommit drygt drygt halvvägs. Och jag vill inte att den ska ta slut. Tjänarinnans berättelse, som den heter på svenska, var sannerligen värd att vänta på.

Jag har ännu inte sett tv-serien, men har hört att den fått finfina recensioner. Serien kan ju inte vara annat än bra, med den grundhistorien och dessutom med Elisabeth Moss (som tidigare bland annat synts i Top of the Lake och Mad Men ) i huvudrollen.

Atwood har också bland mycket annat skrivit Alias Grace. Läs boken! Se sedan serien på Netflix (jag har inte hunnit än, men även den har fått mycket bra kritik).

 

Utvecklingstips

Nä, det är bara att erkänna att det fortfarande inte hänt särskilt mycket sedan sist med manus 2. Men häromdagen tog jag ändå ett stort steg. Via tips från bekantas bekanta hörde jag talas om en ny kurs på Jakobsbergs folkhögskola. Det handlade om att skriva fackbok (att skriva en reportagebok är för övrigt ett av mina få livsmål). Men väl på sidan såg jag ju att man skulle ha kommit en bit in i sitt projekt för att kunna gå kursen. Jag funderar fortfarande på vad som skulle kunna vara rätt ämne för mig.

Däremot fanns det annat som passade bättre! En skrivarkurs för skönlitterära projekt – på halvfart och distans, vilket innebär att det är möjligt att kombinera med jobb.

Som hittat! Jag sökte! Iiiiiiihhh, spänningen är olidlig! Vad gör jag om jag kommer in? Bara tanken är svindlande läskigt – då blir jag ju faktiskt klar nån gång.

Om du är sugen på kursen så är anmälan öppen till 15 november. Vi kanske syns (på årets två närträffar). Håll tummarna för antagning, annars.

PS: en del i ansökningsprocessen är att skicka med ett textprov ur det projekt man håller på med. Jag tänkte att jag ska hitta någon snutt som både säger något om texten som helhet och samtidigt är något jag är hyfsat nöjd med. Hur det gick? Tja. När jag tog upp sidorna var det så klart kört. Dels hittade jag några rena korrfel som naturligtvis måste åtgärdas och dels hittade jag såklart förbättringspotential. Jaja, får väl lägga det på redigeringskontot … DS.

Nu får det vara nog!

Det har gått tre och ett halvt år sedan Skuggplats kom ut. Redan innan dess började jag prata om min nästa bok om någon frågade (och det gjorde de – ofta).

Heeerrreeegguuud.

Tre och ett halvt år. Under den tiden har USA fått en president som ingen ens nämnt som en kandidat vid min bokrelease i mars 2014. Folk har hittat kärleken, fått barn, skilt sig, börjat studera, bytt karriärer …. och skrivit böcker.
Jag känner flera väldigt produktiva författare, en av dem har släppt mer än en bok per år i snitt. (Ja, men de är ju rätt korta, brukar jag intala mig som om det spelade någon roll.)

Samtidigt i Trollhättan har jag med allt stelare leende pratat om den där nästa, om manus 2 som minsann fortfarande lever men JUST NU ligger lite långt ner i byrålådan. För att … det är så mycket på jobbet, för att jag inte pallar att sätta mig vid datorn och skriva skönlitterärt när jag redan suttit en hel dag vid en skärm, för att … jag har en massa ursäkter. 

Egentligen har jag ingen riktig ursäkt. Jag kan spendera timmar framför teven (också en skärm!) en vanlig vardag. Det var faktiskt så jag fick min senaste aha-upplevelse. Tittade på Gokväll av alla program och började skämmas på riktigt. Anledningen var den kvällens gäst, Emelie Schepp.

För er som inte är bevandrade (ni lär vara få) så kan jag sammanfatta med att hon INTE är den som hittar på en massa ursäkter.
Läs till exempel denna korta beskrivning från hennes hemsida:
”Emelie Schepp (1979) har under många år arbetat som projektledare i reklambranschen. 2013 gav hon ut sin debutbok Märkta för livet på eget förlag och med 40 000 egenhändigt sålda exemplar rankas hon fortfarande som Sveriges främsta egenutgivare. Sedan dess har hon släppt flera böcker i serien om den komplexa åklagaren Jana Berzelius. Böckerna har sålts till 30-talet länder och blivit läsarfavoriter och bästsäljare i många länder. Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016.”

Japp. När Emelie Schepp skrev den där debuten jobbade hon heltid, hade småbarn och var kvällstrött. För mig hade det tagit slut där. För henne var det bara början. Nu lever hon på sitt författarskap.

Jag skådade inåt och jag skämdes och jag bestämde mig. Nu får det vara nog. Manus 2 ska upp ur lådan och skåda ljuset. Jag fortsätter arbetet med det som ska bli en bok i kväll. Vi hörs!

Oväntad skjuts

Dag två av min kurs på Fojo i Kalmar är till ända. Vilken verkstad! Mesta tiden ägnar vi åt olika övningar, testar verktyg och metoder för att förmedla känslor och stämningar i våra texter. Och även om målgruppen är journalister så är många av exemplen vi får från skönlitteraturen. Verktygen är ju som sagt desamma i mångt och mycket.

I dag skulle vi till exempel ”sälja” en kurskamrater på Fyndbörsen. Knepet var att beskriva personen som ett dött föremål (i min text blev bordsgrannen Björn en bil, i annonsen stod bland annat att det var en  ”välvårdad Volvo med 20 000 mil på mätaren”). Det var förbjudet att skriva ut personens namn för sedan fick vi höra alla beskrivningar och gissa vem som beskrevs. Kul! (Mindre kul kanske att jag som föremål blev en stol med ”bekväm dyna”. Hm! Sommarformen är inte vad den varit.)

Senare på eftermiddagen fick vi i uppgift att skriva ett anslag, en början på några få meningar (eller en enda) som ska dra in läsaren och få hen nyfiken på resten. Det skulle vara antingen början på ett personporträtt eller en roman. Och det skulle vara självbiografiskt.

Pust tänkte jag först. Romanen om mig, vad skulle den handla om? Med 15 minuters kombinerad idé- och skrivtid går det liksom inte att fastna i grubblande. Jag valde vad jag tyckte var den lätta vägen: en romanstart med min klassresa som tema. Det skulle väl gå att få några lockande rader av hur den osäkra 25-åriga metallarbetaren för första gången ser ett anrikt lärosäte från insidan. Tänkte jag. Utan att veta att det skulle komma mer.

Så här blev mitt anslag: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben.”

När jag hörde alla andras lockande starter blev jag ganska trött (redan) på min idé. Hur uttjatad och ointressant var den inte?

Därför sjönk jag in i en stor inre suck när nästa uppgift kom. Nu skulle vi testa att panorera och zooma in i våra texter. ”Låt inte texten stå still!” uppmanade kursledaren Rosmarie Holmström och visade några exempel på textsnuttar där skribenten visade upp en briljant förmåga att lotsa läsaren genom tid och rum, från stort till smått i en ständig rörelse framåt, uppåt, inåt.

Hur skulle jag kunna applicera det där på min text? Inte hade jag tänkt skriva någon självbiografisk roman och därför inte heller tänkt på någon fortsättning på de där första raderna. Men det var bara att börja jobba. Snabbt.

Så här blev det: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben. Hörsalen har plats för hundra och åter hundra studenter med stolsrader i bråddjup fallhöjd. Längst fram står en man. Översta knapphålet i hans skjorta har fransat sig och blivit för stort. Ny lyser hans hals vit samtidigt som han talar. Hundra och åter hundra pennor rasslar självsäkert i stolsraderna.
Vägen till biblioteket har himlen som tak. Där inne står dammiga böcker i täta rader. Allra längst in, bland Austen och Shakespeare och Defoe, finns en stol i ett hörn dit få hittar.”

När jag hade läst upp alstret var jag redo att knyckla ihop pappret till en liten boll att sparka in i närmsta papperskorg. Men då hände något. En liten minnesbild ploppade upp. Om Karin i manus 2 som gjort en klassresa och är familjens första student på universitetet. Jag har krånglat med hur det ska framgå – genom gestaltning – och bara skrivit en liten snutt från en examensfest där det hintas om hennes bakgrund.

Kanske kan mitt kursexperiment – i starkt förädlad form – införlivas i manuset? Jag tror faktiskt att det kan gå.

I morgon: skrivexperiment på Öland!