Vad är väl en bal på slottet?

För några veckor sedan var Susanne Ahlenius och Anna Keiler, två av mina härliga romankompisar från London, på återbesök i metropolen. Ann Ljungberg körde då en fortsättning på kursen vi gick 2012, som var för folk som ville komma igång eller få vägledning på något ostyrbart. Nu var det kurs för författare med mer erfarenhet och ett manus snart redo för världens ljus. Typ London 2.0.

Åh, som jag hade velat vara där. Inte blev det bättre av alla uppdateringar på sociala medier som de serverade mig under veckan. Teaterbesök, pubar, ridning i Hyde Park. Och så skrivande förstås. Jag kände ända ner i märgen att jag saknade den där fantastiska bubblan.

Men. Det är inte synd om mig! För även om jag inte kunde gå på bal på slottet i London så händer det snart stora grejer på skrivarfronten!

Jag lyckades komma med på en kurs i gestaltande journalistik som medieinstitutet Fojo arrangerar. Kursen är otroligt populär. Jag har sökt tidigare utan framgång och den här gången fick jag en reservplats som till min lycka blev en ordinarie för några veckor sedan.

Så på söndag tar jag tåget till Kalmar. På måndag morgon inleds en fem dagar lång verkstad med texten i fokus. Och inte torra nyheter. Nej! Gestaltande journalistik handlar om att fånga läsaren och göra texten levande. Få läsaren att känna att hen är med själv (läs kursbeskrivningen här). Skillnaden mot romanförfattandet är ju att journalistiken också måste vara sann (och relevant och en massa annat) men verktygen för skrivandet är desamma.

Kursen är gratis och till och med resan är betald. Eftersom jag är medlem i Journalistförbundet får jag ett stipendium som täcker kostnaden för boende och lite till – tack och bock säger frilansen.

Återkommer med rapportering.

Bokbytardags

I dag är det Stora bokbytardagen, ett initiativ som startade 2009 med syfte att uppmuntra till läsning och lärande. Applåd för det! Mig passade det ypperligt i tid. Häromdagen tog jag mig nämligen an ett projekt som jag funderat på i tre och ett halvt år. Så länge har jag nu gått och stört mig på min bokhylla. och mer specifikt bristen på ordning i den.

Sällskapsspel som ligger illa staplade i en hylla högst upp. Dammiga eftersom de inte använts sedan vi flyttade till huset för fyra år sedan och säkert inte på många år dessförinnan. Kitschiga prydnadssaker stod på parad där det inte skulle finnas annat än jämna, fina rader av BÖCKER. Nu är jag betydligt nöjdare, även om det finns några detaljer kvar att bita i (det ska inte ta 3,5 år till).

När jag höll på att rensa upptäckte jag två exemplar av en bok som jag inte visste att vi ägde. Helikopterrånet: inifrån, av Samuel Brissman. Den handlar om det spektakulära rånet mot en värdedepå utanför Stockholm 2009 och kom ut 2013 på Vulkan. Förmodligen fick vi med oss två böcker under besöket när jag skulle välja tryckföretag till Skuggplats. Boken verkar intressant, men kanske inte till den grad att jag behöver två exemplar. Så, bytt är bytt. Jag fick med mig Mons Kallentofts deckare Höstoffer med Linköpingsbaserade kriminalinspektören Malin Fors i fokus. Jag gillade verkligen föregångaren Sommardöden, som jag läste för flera år sedan.

Har du bytt till dig någon bok i dag? Skynda, du har några timmar på dig!

Inspirationsdags efter kulturkrock

För en månad sedan ungefär var jag på Trollhättans stadsbibliotek för att lyssna på bland andra Björn Ranelid. Heeerrrreeeguuud. Jag har hört honom tidigare, inte minst under ett minnesvärt besök på Dagens Arbete 2003. Jag var praktikant, han ditbjuden för att tala i egenskap av sin krönika för tidningen. Han var ganska speciell och intensiv, det gick icke att sitta och nicka. Men det var också spirituellt och roligt.

Egentligen vill jag inte tala så mycket om min upplevelse  snart fjorton år senare, men … Herrrregud! Jag tycker gott självförtroende är en bra sak och jag önskar att jag hade mer av den varan själv. Men det finns en gräns för när tro på sig själv går över i något annat. Det var inget annat än ett rejält uppblåst ego som stod där framme på scenen. Han började med en lång utläggning om att han aldrig säger fel. A l d r i g. Punkt. För att sedan flera gånger i rad råka säga att han befann sig i Borås. Till slut var det en stackare som påtalade det vi alla tänkte.

Herreeguuud. Det glömmer Ranelid A L D R I G. Och vuxenmobbningen som den stackaren som råkat rätta den ofelbara utsattes för gör att jag nog för alltid kommer att förknippa honom med elakhet och småsinthet. Bilden av en kvick och krävande men i första hand en ordälskande man suddades ut i rask takt.

I kväll ska jag till biblioteket igen. Nu tror jag att det blir något helt annat! Louise Lindblom, som skrivit boken ”De besvärliga – skyddshemmets vanartiga flickor” ska berätta om arbetet med boken, som bygger på forskning om skyddshemsbarn som inte tidigare varit känd.

Det ska framför allt bli kul att höra hur hon använt sig av gamla arkiv för researchen.

 

Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Festligt framsteg

I går var jag på ett 80-årskalas (två personer som fyllde 40). Jag kände knappt någon av de närmare 70 personerna på plats och därför var inte förväntningarna så högt ställda. Vad jag inte visste när jag klev in i festlokalen var att den här kvällen skulle leda till inte mindre än två litterära framsteg för min del.

För jag hamnade vid ett bord där diskussionerna snart kom in på skrivande. En man vid bordet känner min man och visste att jag skrivit en bok, som han ställde frågor om. Det hörde i sin tur en annan bordsgranne som blev eld och lågor och ville köpa ett ex. Sedan gled samtalet in på olika fenomen kopplade till skrivandet. Hur är författare som kommer på fruktansvärda saker egentligen funtade (jag sa att de nog är helt normala eftersom de får utlopp för sina fantasier, det är de andra som håller allt inom sig vi ska vara nervösa för).

Jag pratade lite om min egen skrivprocess och om det där halvt bortglömda manus 2 som jag numera inte säger att jag jobbar på utan mer sanningsenligt berättar att det ligger och väntar på bättre dagar i byrålådan. Man skulle kunna tro att ännu en påminnelse om att jag inte skriver kunde vara deprimerande. Men tvärtom, jag märkte att det var så inspirerande att prata om författandet. Det var länge sedan!

Känslan höll i sig även i dag. Jag plockade fram manuset och började läsa med pennan i hand medan vinden ylade utanför fönstret. Och jag slutade inte efter 30 sidor som förra gången utan är nästan klar, bara 15 sidor till innan allt är genomgånget. Ett steg närmare, helt utan att jag tänkt göra något skrivrelaterat alls i helgen. Lustigt med tanke på alla gånger jag planerat och planerat utan att något sedan har hänt.

Upptäckte så klart en hel del fel och brister som jag nu har att attackera. Marginalerna är fulla med anteckningar som ‘trams’ och ‘lägg av’ och ‘strama upp’. (Men på ett ställe skrev jag ‘bra!’ i marginalen. Tänkte att jag kunde behöva ett uppmuntrande ord.)

No show

Helgen som hela bok-Sverige talar om större delen av året är här. Bokmässan. Alla är där! Nästan. I år hände nämligen något väldigt märkligt.

Jag kommer inte gå och trängas med alla tusentals människor, fynda böcker jag inte visste jag ville ha, småprata med kändisar som signerar nämnda böcker, kramas med gamla kära bekanta, klaga på värkande fötter, sno åt mig kaffe i den där montern där det går att få gratis kaffe, vara med i en massa tävlingar och kanske till och med vinna något, köpa ännu en ballografpenna för att de är så vansinnigt snygga och bra, slutligen hasa med händerna i höjd med fotknölarna för att kassarna blivit så vansinnigt tunga.

Nej. Jag stannar hemma. Senast jag uteblev var 2009, då jag sprang Lidingöloppet som hade den dåliga smaken att gå samma helg.

I år passade helt enkelt inte av flera skäl. Jag och maken hade först tänkt att vi skulle göra om samma sak som förra året, nämligen åka på fredagen. Det var guld! Lätt att ta sig fram, förväntansfulla författare som ännu inte tröttnat på att småprata och signera, inga köer till toa, restaurang, bokbord. Gött, helt enkelt.

I går gick det inte på fredag på grund av arbete. Och sen började vi fundera på om vi egentligen hade råd att lägga flera tusenlappar på böcker när vi lagt multum på att renovera hus och köpt diverse eldrivna (och dyra) attiraljer till samma hus. När vi dessutom har kvar olästa böcker från förra året … Vi kom fram till att mässan fick klara sig utan oss ett år. Men 2017 – då gör vi come back!

PS: En av mina planer för årets mässa var att köpa Susanne Ahlenius nya bok, Dödligt dubbelspel, och samtidigt tagit chansen att krama om henne hårt. Nu får det bli det näst bästa: hon skickar en bok som jag nu har beställt. Det blir något att se fram emot! DS.