Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Festligt framsteg

I går var jag på ett 80-årskalas (två personer som fyllde 40). Jag kände knappt någon av de närmare 70 personerna på plats och därför var inte förväntningarna så högt ställda. Vad jag inte visste när jag klev in i festlokalen var att den här kvällen skulle leda till inte mindre än två litterära framsteg för min del.

För jag hamnade vid ett bord där diskussionerna snart kom in på skrivande. En man vid bordet känner min man och visste att jag skrivit en bok, som han ställde frågor om. Det hörde i sin tur en annan bordsgranne som blev eld och lågor och ville köpa ett ex. Sedan gled samtalet in på olika fenomen kopplade till skrivandet. Hur är författare som kommer på fruktansvärda saker egentligen funtade (jag sa att de nog är helt normala eftersom de får utlopp för sina fantasier, det är de andra som håller allt inom sig vi ska vara nervösa för).

Jag pratade lite om min egen skrivprocess och om det där halvt bortglömda manus 2 som jag numera inte säger att jag jobbar på utan mer sanningsenligt berättar att det ligger och väntar på bättre dagar i byrålådan. Man skulle kunna tro att ännu en påminnelse om att jag inte skriver kunde vara deprimerande. Men tvärtom, jag märkte att det var så inspirerande att prata om författandet. Det var länge sedan!

Känslan höll i sig även i dag. Jag plockade fram manuset och började läsa med pennan i hand medan vinden ylade utanför fönstret. Och jag slutade inte efter 30 sidor som förra gången utan är nästan klar, bara 15 sidor till innan allt är genomgånget. Ett steg närmare, helt utan att jag tänkt göra något skrivrelaterat alls i helgen. Lustigt med tanke på alla gånger jag planerat och planerat utan att något sedan har hänt.

Upptäckte så klart en hel del fel och brister som jag nu har att attackera. Marginalerna är fulla med anteckningar som ‘trams’ och ‘lägg av’ och ‘strama upp’. (Men på ett ställe skrev jag ‘bra!’ i marginalen. Tänkte att jag kunde behöva ett uppmuntrande ord.)

No show

Helgen som hela bok-Sverige talar om större delen av året är här. Bokmässan. Alla är där! Nästan. I år hände nämligen något väldigt märkligt.

Jag kommer inte gå och trängas med alla tusentals människor, fynda böcker jag inte visste jag ville ha, småprata med kändisar som signerar nämnda böcker, kramas med gamla kära bekanta, klaga på värkande fötter, sno åt mig kaffe i den där montern där det går att få gratis kaffe, vara med i en massa tävlingar och kanske till och med vinna något, köpa ännu en ballografpenna för att de är så vansinnigt snygga och bra, slutligen hasa med händerna i höjd med fotknölarna för att kassarna blivit så vansinnigt tunga.

Nej. Jag stannar hemma. Senast jag uteblev var 2009, då jag sprang Lidingöloppet som hade den dåliga smaken att gå samma helg.

I år passade helt enkelt inte av flera skäl. Jag och maken hade först tänkt att vi skulle göra om samma sak som förra året, nämligen åka på fredagen. Det var guld! Lätt att ta sig fram, förväntansfulla författare som ännu inte tröttnat på att småprata och signera, inga köer till toa, restaurang, bokbord. Gött, helt enkelt.

I går gick det inte på fredag på grund av arbete. Och sen började vi fundera på om vi egentligen hade råd att lägga flera tusenlappar på böcker när vi lagt multum på att renovera hus och köpt diverse eldrivna (och dyra) attiraljer till samma hus. När vi dessutom har kvar olästa böcker från förra året … Vi kom fram till att mässan fick klara sig utan oss ett år. Men 2017 – då gör vi come back!

PS: En av mina planer för årets mässa var att köpa Susanne Ahlenius nya bok, Dödligt dubbelspel, och samtidigt tagit chansen att krama om henne hårt. Nu får det bli det näst bästa: hon skickar en bok som jag nu har beställt. Det blir något att se fram emot! DS.

Jag vann!

Den 29 augusti publicerade författaren Anna E Wahlgren ett inlägg på sitt instagramkonto, där man kunde vinna ett ex av hennes debut, den psykologiska spänningsromanen Skuggan av henne. Det enda en behövde göra var att följa henne på instagram (anna_wahlgren), gilla inlägget och tagga tre vänner som gillar spännande läsning.

Busenkelt. Det svåra var väl att endast två hade chans att vinna. Och jag som har som tur i kärlek!

Men för fyra dagar sedan ploppade det upp ett nytt inlägg och till min förvåning såg jag mitt namn som en av de två vinnarna. Hurra! I går kom boken, med fin dedikation dessutom. Ser fram emot att läsa!

PS: Just Annas tävlingar verkar jag ändå ha osedvanligt god lycka i. Sommaren 2014 lottade hon ut böcker som hon råkat dubbelbeställa och jag vann Rov av Sharon J Bolton. DS.

Nu är Trollhätteberättelser här

Så äntligen, i går, var det dags för den efterlängtade releasen av antologin Trollhätteberättelser. Totalt 36 författare med någon slags anknytning till Trollhättan har skrivit i vitt skilda genrer, här finns allt från dikter och noveller till reportage och historier från verkliga livet om människor och industri.

Jag har ännu inte hunnit läsa mer än ett handfull bidrag men fortsätter snart med resten. Och ska man bara döma av omslaget så är ju boken en given succé – det fina fotot är taget av Sven Stertman och föreställer biblioteket när det fanns i Villa Stranna, en gammal byggnad som startade som tingshus anno dazumal.

trollhätteberättelser

Det kom massor av människor till boksläppet på huvudbiblioteket, som samtidigt firade sin omstart efter en åtta månader lång renovering. Stolarna räckte inte till utan fick fyllas på i flera omgångar.

Fem personer läste ur sina alster. Jag var inte en av dem, eftersom intresset var så stort lottades platserna och jag har ju alltid haft mer tur i kärlek än i slumpartade spel. Däremot fick jag bland annat höra Ann Österman läsa två dikter. Hon var med i förra höstens skrivkafé, så det var kul med en bekant på scenen.

En annan dam som jag njöt av att lyssna på var Britta Olausson. Hon hade skrivit en fin betraktelse över tiden kring 1945, då hon träffade sin blivande make. Via hennes berättelse fick vi en glimt av staden som den såg ut då, med nybyggda villor på Tingvalla (nu bor jag i en av dem!) om vägar som ännu inte var asfalterade och om den unge mannen som tog bussen till Sjuntorp för att uppvakta sin  flickvän med en ask praliner under armen. Det var en så rar historia att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Mitt bidrag heter Drömhästen och kanske kommer att hamna även här på bloggen när jag får lite tid att fixa till ett läsbart dokument.

Antologin finns att köpa på huvudbiblioteket i Trollhättan och kostar 60 kronor.