Barndomskriget fick ett slut


I ett tidigare inlägg skrev jag att jag påbörjat lite tyngre läsning. I går blev jag klar med Morgan Allings bok. Jäklar vad bra.

Trots att jag absolut inte haft en uppväxt med barnhemsplacering, fosterhem och misshandel så hittar jag hela tiden beröringspunkter och igenkänning. Osäkerheten, kampen för att passa in, rädslan för att inte duga. Hur utsatt en ensamstående förälder är, men att den familjesituationen helt klart också påverkar barnen mer än man kanske vill tänka på.

Och att det är så lätt för ett barn att lura en vuxen. Hur mår du? Bra. Over and out.
I alla fall för den som inte vill veta en mer obehaglig sanning.

Ibland vill jag bara gråta när jag läser.

För fan. Fan! Vad mycket Morgan och hans bror fick stå ut med när de var så små att livet bara borde handlat om godnattsagor, dagis och leksaker. De skickades runt till olika hem som begagnade möbler som ingen egentligen ville ha.

Men boken ger också hopp. Morgan fylls av revanschlust så stark att han helt enkelt bestämmer sig för att hans barndom inte ska stjälpa framtiden.

Han planerar att söka scenskolan och tänker sig att han ska ge det femton gånger. Det behövs inte. Trots att han fått höra hur svårt – ja närmast omöjligt – det är att komma in på utbildningen av nästan alla i omgivningen så klarar han det på sitt första försök.

Och när jag läser det blir jag så glad att jag nästan gråter.

Kriget är slut

Känslan sitter kvar även efter att jag slagit igen Allings bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s