Jag dricker inte cider. Men jag gör som engelsmännen – when in Rome – och tar mer än gärna ”en” öl på puben. Så förlåt. Stavningnen kanske blir sisådrä  i det aktuella inlägget.

Dessförinnan. Jädrar vad vi har skrivit i dag. Typ en miljon små övningar, den ena tankeväckande, den andra rasande nyttig, den tredje användbar och så där kan man hålla på och räkna men vem tycker väl det är roligt utom jag.

Vill dock dela med mig av en enkel övning. Ann gav oss små pappersklänningar att skriva en scen utifrån. Helst skulle vi använda oss av en befintlig karaktär, så jag tog min än så länge lite anonyma Agnes.

Klänningsövning

Så här blev mitt bidrag (som mycket väl kan hänga med in i manuset):

Agnes Larsson satt med stel hållning på köksstolen. Det var inte bara för att linneklänningen var otvättat hård och bältet gjorde avslappning omöjlig.
Stelheten kom inifrån. För nu hörde hon dem igen. Rösterna.
De kom utifrån. Från gården, trappuppgången, grannarnas lägenheter, ja ändå från stan och från jobbet som fanns kilometer och kilometer härifrån.
Agnes knäppte händerna på låren. Blundade. Då hörde hon tydligare. Det ständiga viskandet. Tisslandet. Tasslandet. Alltid om Agnes. Det visste hon även om rösterna ibland pratade med ord som klingade främmande i hennes öron.