Fortsätter med arbetet att hitta luckor för skrivandet i vardagen. I dag såg det ut så här:
- Jobba, jobba, jobba.
- Kom hem, åt middag.
- SKREV EN TIMME.
- Bytte om, gick och tränade.
- Kom hem, duschade, bloggade.
- Nu ska jag SKRIVA MINST EN TIMME.
Lite splittrat men jag tänker inte avstå från den där träningen. Då vet jag att jag blir slapp, svag och ilsken.
Och ska jag vara riktigt ärlig så har det funnits dagar då jag varit ledig från jobbet och ändå inte fått till två timmars skrivande. Så den mängden på en vardag känns helt okej.
Och nu till något helt annat.
I dag är det säsongspremiär för litteraturprogrammet Babel. Fanor och trumpeter! Även om det är i ny kostym, på ny tid, med ny programledare.
Onsdag klockan 22.15 är ungefär hundra gånger sämre än torsdag klockan 21 (eller var det 20?). Och kan Jessika Gedin matcha Daniel Sjölin? Det har jag undrat tidigare i ett inlägg som beskriver ingående vad jag tycker om Daniel …
Självklart tittar jag ändå. Hallå eller!
Vet du vad Ann Ljungberg sa en gång: att hennes erfarenhet är att de författare som har mest omkring sig är de som snabbast blir klara med sina manus. Jag tog fasta på det, för det passade in på mig. Och på dig också låter det som (man får greppa alla halmstrån…)
GillaGilla
Det ligger nog nåt i det! Tycker att jag är mer fokuserad nu när jag bara har små öar av tid, mot de oceaner av oändlighet som låg framför mig tidigare.
GillaGilla