… brukar många säga är ”förlåt”. Det har jag (numera) inga större problem att klämma ur mig. När jag gjort nåt dumt.

Det finns ett annat. Ett som har att göra med att jag är så in i h-e dålig på att ta kritik. Ojojojoj. Nu vet jag vad du tänker. Men nej. Tvärtom. Dålig kritik är jag hela tiden förberedd på, att folk ska se precis det där som jag vet är en svaghet.

Det är det där andra. Berömmet. De snälla orden. Positiva ryggdunkningar. Som jag har så svårt att hantera.

Allt för ofta blir min reaktion något defensivt. ”Jaha, det säger du? Det beror väl på att A) du jämför med något helkasst. B) inte vet bättre. C) vill låna pengar. Eller som i dag, på Facebook när finaste förläsaren Elin skrivit att hon gillade det hon sett hittills och ville ha mer. Och jag bara: det beror väl på den bifogade chokladen.

Buuuuu! Varför? Jag måste skärpa mig!

Lära mig att säga: tack. Tack så hemskt mycket. Vad glad jag blir!

För det är ju det jag menar.