Med stora öron i verkligheten


Hon slog sig ner på sätet, huvudet mot den stora rutan utan att ens märka världen som rullar förbi utanför. Signalerna gick fram. Riiiing, riiing. Hon bet på det som fanns kvar av nagelbandet, trummade mot golvet med slitna Converse.

”Hallå, det är jag. Mmm. Du måste lyssna på mig nu.”
Hennes röst var så ung och så ljus och borde inte alls ha den där tonen av svärta som sprängde sig fram mellan orden.
På andra sidan samtalet var det någon som inte alls höll med. Vassa läten. De trängde in i hennes hörselgång. Bara korta distade pustar smet förbi ut i bussgången.
”Du kan inte säga att jag inte har försökt. Men lugn. Du har ingen anledning att vara så arg, jag har ju verkligen försökt.”


Okej. Jag har börjat åka buss igen efter fem månaders cyklande (och ja, ibland fusk med bil). Det finns massor av nackdelar. Jag måste börja anpassa mig efter tidtabeller, riskerar att bli förkyld av all närkontakt med snoriga medpassagerare, får ingen frisk luft och vardagsmotion som gör mig så nöjd när jag är klar.

Men. Jag kan lyssna på folk. Notera manér. Väva ihop de mest fantasifulla liv åt grå damer och unga pojkar och ohämmat göra dem till huvudpersoner i historier som bara finns i mitt huvud. Det väger upp åtminstone lite grann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s