Pang!

Så lät det i dag när jag satt hemma med kollegerna och arbetsplanerade. Det låter så när det kommer något genom brevinkastet. Som om någon avfyrade ett vapen.

Och det var inte vilken post som helst som landade på hallmattan. Ett stort, vitt kuvert och när jag såg loggan där nere i vänster hörn hoppade nog hjärtat över ett slag. ”Författarcentrum Väst.”

Jag slet upp det, snabbt. Ögnade första halva raden. ”Du har delat upp berättelsen i Då, Nu och Sen” läste jag. Innan jag slutade. Stoppade ner pappren i kuvertet igen. Planerade vidare.

När kollegerna åkt var jag helt urlakad. För mycket kaffe och fredag på det.

Den där halva raden spökade i bakhvudet. Vad betydde inledningen. Kan man inte dela in i det i Då, Nu, Sen? Va? Va! Eller ville lektören ha sagt att det var ett fenomenalt sätt att strukturera en berättelse?

Jag vet inte. Kände att jag inte orkade ta i tu med några synpunkter på mitt manus just nu. I morgon, när jag förhoppningsvis är utvilad, tänker jag öppna kuvertet igen.

Jag har väntat så länge så jag kan vänta lite till.

Brevet! Innehåll ännu okänt.