Det börjar kännas som en trist och tråkig plikt. Manusläsandet alltså. Har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag läst genom min text och trots att det finns lite nytt sen senast blir jag snabbt akut trött och känner bara zzzzzzzzzz när jag ska ta upp högen med papper och försöka granska innehållet.
Nu hoppas jag att det är just för att jag vet precis vad som ska hända härnäst som detta inträffar. Och inte för att texten är så sömnframkallande. Jag biter ihop och sätter tändstickor för ögonlocken så att de inte faller ihop. För målet är nära. Lite dimmigt och konturlöst kanske, men NÄRA.
jag är säker på att din berättelse INTE är tråkig, detta är nog helt normalt när man läst en bok hundrafjorton gånger, 🙂 För mig är det ett tecken på att man börjar bli klar. När man inte kan se åt den längre är det nog dags för den att få stå på egna ben. 🙂
GillaGilla
Tack, jag hoppas du har rätt för i så fall är jag VERKLIGEN klar nu 🙂
GillaGilla
Du ÄR klar!!!
GillaGilla
Tihi, du har nog rätt 🙂
GillaGilla
Scary?
GillaGilla
Indeed!
GillaGilla
But in a good way. Det kommer gå bra!
GillaGilla
Tack! Betyder mycket 🙂
GillaGilla