Hälsningar från det förflutna


Två saker leder fram till det blogginlägg du just nu börjat läsa. 1: jag är en planerande person. 2: jag ska flytta (till huset som just nu stjäl all min skrivtid) och min lägenhet måste vara tömd senast 1 april.

Det första har fått mig att redan nu så smått börja med det där rensandet som många andra gladeligen skulle skjuta upp på obestämd framtid. Och i röran har jag hittat skatter!

Skatter i form av ord. Brev. Hälsningar från ett liv jag levt men nästan hunnit glömma. Åkte till London som 18-åring för att leva mitt stora äventyr som au pair. Utan någon som helst koll. Hade aldrig varit längre bort än Finland. Nu läser jag vad vänner skrev till den där tjejen, hon från småstaden som med jämna mellanrum rapporterade om livet i metropolen. Om pubarna, diskoteken, festerna som aldrig tog slut och pojkvännerna som fanns redo att ta en svensk flicka på dejt när som helst.

Till mamma: mer om vilka blommor som prunkade i fönstren, hur familjens katt var (svart och ilsken), att man fick post två gånger per dag och att dimman på hösten var så tjock att det knappt gick att se en meter framför sig.

Vi skrev för hand. På riktigt papper. Som vi vek ihop, stoppade i ett kuvert som vi slickade igen och försåg med ett frimärke. För detta var långt innan datorn fanns i var mans hem och ännu längre innan någon kommit på att man kan bära med sig en telefon utan att ha bagagevagn. Facebook. Ja, det ska vi ju bara inte prata om.

I lådan med brev hittar jag också orden från min farfar, Eino Mäki, som nu varit död i många år. Han som är en av mina (få) idoler i släkten. Försöker anamma hans inställning till livet. Att det aldrig är för sent. Att det alltid är värt att göra något man vill. Att man aldrig, aldrig ska ge upp.

Eller vad sägs om att börja lära sig ett nytt språk när man fyllt 80? Det gjorde han. Via en brevkurs tog han lektioner i svenska (han bodde i Finland, i en liten by där svenska är lika främmande som ungerska för dig. Om du inte är ungrare.) Det var svårt, men han gav inte upp. Och i varje brev till mig fanns någon liten fras skriven med en gammal mans snirkliga bokstäver.

Sedan hittar jag ett brev från Katja. Det är efter au pair-eran, som vi delade i nöd och lust. Det är sommar. Hon är tillbaka i London hos brittiske pojkvännens familj och jag sitter i Trollhättan och tycker att livet krympt. Hon beklagar sig över värmen, över 30 grader i storstan. Inte blir det lättare med magen, även om den ännu inte är så stor. Jag skrattade högt när jag läste! För i den där magen, som skulle bli betydligt större i omfång fram till slutet av december, där låg ju Sandra. Sandra som nu är 22 och själv ska ha ett barn.

Sedan. Hittar jag något annat. Korta alster med mig som författare. Alltså tonårs-Minna. Det är mörkt och bråddjupt och ångesladdat och mestadels total skit utan verklighetsförankring men ibland hittar jag något som jag kan förstå. Fortfarande.

Fortsättning följer.

PS: har inte fått några fler refuseringar sen senast. DS

6 thoughts on “Hälsningar från det förflutna

  1. Jag sitter här och ler när jag läser Minna. Vad spännande!
    Kanske man skulle ta och börja rota lite… jag har två stora kartonger där min mammas sambo lagt ner alla fotografier, alla gamla brev och en del tidningsurklipp. Det finns lite att ta tag i… någon dag.

    Gilla

  2. Jag skrev dagbok under au-pair tiden nästan varje dag, En A4 arks stor med vita tjocka pärmar fylld med massa text med rött eller blått bläck. Ångrar så att jag efter några år slängde den då jag blev så besviken att obehöriga hade läst i den. Den åkte ner i sopnedkastet utan att jag rev sönder det. Undra vart den är nu?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s