Man kanske skulle börja med knyppling


Ibland undrar jag förstås om jag ger upp för lätt. Om man med tankar på egenutgivning i någon form kan sägas ge upp, alltså. Just nu tänker jag att det kanske blir en minimal upplaga, till de närmast sörjande.

Har redan tänkt att baksidestexten handlar om att detta bara var ett första försök från någon som sedan tog sig vatten över huvudet. Ett slags självförsvar mot kritiker som ännu inte talat.

För jag värjer mig mot tanken på att skicka ännu ett brev till ett förlag med förhoppningen att de åtminstone ska ögna manuset. Det känns som att skicka in ett cv när man ändå vet att jobbet är utom räckhåll.

Det beror förstås på att monstret fått växa till sig i lugn och ro. Den där ni vet. Som väser i örat att det är kaaasssssst!

Jag har ju inte läst mitt manus sen i december. Just nu minns jag bara partierna som skavde och gnisslade av tankar ännu inte färdigtänkta. Jag vet inte om jag vågar hitta texten. Tänk om det är allt som finns?

9 thoughts on “Man kanske skulle börja med knyppling

  1. Jag vet hur det känns. Men jag tycker inte att du ska se egenutgivning som något misslyckande. Det blir allt mer vanligt och många föredrar det framför att ge ut via förlag.

    Tycker du ska läsa ditt manus en gång till, nu när du har fått lite distans till det. Det är säkert mycket bättre än du kommer ihåg.

    Ge inte upp! If you can’t join them (förlagen) – beat them!

    Gilla

    • Tack snälla! Och egentligen ser jag ju inte egenutgivning som ett misslyckande, det har jag haft i bakhuvudet som ett tänkbart alternativ sedan romankursen i London. Fast när jag är ute på grumligt självförtroende-vatten börjar jag fundera mer och mer på att hålla upplagan minimal. Får se hur jag tycker om det efter nästa genomläsning. Någon gång har jag ju faktiskt tyckt att något varit rätt okej i texten, också. 😀

      Gilla

      • Ja. och eftersom man vet att de stora förlagen får in 3000 manus per år och ger ut… vad? 30? Så förstår man hur hård konkurrensen är. Att man blir refuserad behöver inte betyda att manuset är dåligt!

        Gilla

      • Så är det verkligen! Jag är rätt glad att ha den insikten nu, hade jag försökt i 20-årsåldern skulle jag förmodligen blivit nedtryckt i skorna och inte hittat upp igen.

        Gilla

  2. Hej Minna!
    Måste det vara varken eller? Alltså antingen lägga ner alltihop och börja knyppla, eller till varje pris få din bok (den du redan har skrivit) publicerad. Jag förstår att frågan om hur bra ditt manus egentligen är känns jätteviktig just nu, men är det verkligen det som är det viktigaste? Det är trots allt bara ett manus, inte hela din författargärning. Om jag förstått dig rätt är det också den första bok du har skrivit. Den har blivit refuserad. Antingen var det bara otur, sådant händer, eller så var det så att boken helt enkelt inte var tillräckligt bra. Men det betyder inte att DU inte är tillräckligt bra. Oavsett hur mycket talang man har för någonting kan man inte bli världsbäst på en gång.

    Jag har en övergiven bok på en hårddisk någonstans. Jag skrev aldrig klart den helt och hållet, och jag skickade den aldrig till något förlag, men om jag hade gjort det är jag övertygad om att den blivit refuserad. Den är nämligen inte särskilt bra. Det handlar inte om att jag är överdrivet självkritisk, utan om att det var mitt första försök att skriva en roman.

    Naturligtvis tänkte jag inte på den som en övningsbok medan jag skrev den. Det är så mycket jobb att det skulle ha varit en omöjlighet. Man måste få tro att ens nuvarande projekt är lite av universums mitt, annars går det inte. Men nu i efterhand kan jag se att det var en övningsbok den var. En dag kände jag att nej, jag kan mycket bättre än såhär. Jag lämnade den för ett annat projekt, och den texten blev omedelbart mycket bättre. Jag kunde se det själv, och hela min skrivgrupp var överens om att det var så. Den boken kommer jag skicka till förlag så småningom, men om den blir refuserad, då är det kanske nästa bok som ska bli min debut.

    Du har skrivit en bok, det i sig är en fantastisk bedrift. Var stolt över det! Men din nästa bok kommer att bli ännu bättre. Jag tänker redan på dig som en författare.
    /Liv

    Gilla

    • Oj, nu blir jag alldeles rörd. Tack! Du har förstås rätt. Man måste ju pröva sig fram och tillåtas ”misslyckanden” vad man än ger sig på. Att skriva en bok är inget undantag, tvärtom. Och manus 1 har verkligen lärt mig massor på vägen, kanske var det hela syftet med den texten.

      Gilla

      • Ja, och det är inget dåligt syfte! Jag har svårt att ens tänka på det som ett misslyckande. Jag tror att det är nödvändigt.

        Jag var på författarträff med Barbara Voors en gång, och hon började med att säga: ”Jag tycker inte att ni ska läsa min första bok. Om ni inte redan har gjort det, snälla låt bli”. Och den är ändå utgiven på Bonniers. Hon sa också att hon inte trodde att den skulle ha blivit utgiven idag, inte lika lätt i alla fall. I och med att konkurrensen har nivån på debuterna ökat. Det är såklart tufft, men jag kan inte tycka att det är helt och hållet dåligt. (Givetvis kunde jag inte låta bli att läsa hennes första bok sedan. 😉 Jag tycker att hon har rätt. Samtidigt går det att se fragment av det som blir riktigt bra i hennes senare böcker, hennes stil. Det finns redan i den första, men på ett väldigt trevande vis.)

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s