För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!