Dåliga erfarenheter kan bli bra litteratur


Jag ändrade om i den där karaktären som jag berättad om i förra inlägget och blev klar med det. Alltså till nästa gång jag läser. För alltid hittar jag nånting nytt när jag öppnar manuset. Ibland till stor förskräckelse. Mest rädd blir jag när det poppar upp korrfel.

HUR HAR DE HÄNGT MED SÅ HÄR LÄNGE?

För detta är ju inte något första utkast, det är för bövelen versionen jag skickade till förlag. Inte konstigt att de refuserade, en historia som inte helt håller måttet och därpå ett knippe språkliga fel. Jag hade fnyst föraktfullt och mejlat iväg en standardrefusering på ett ögonblick om jag satt där på förlaget och skulle bedöma texten.

Mitt andra mål för dagen var att skriva lite mer positivt om stadsdelen Kronogården. Det är ett av landets alla miljonprogramsområden, som byggdes i en annan tid med en annan framtidstro men som i dag oftast får figurera som symboler för negativa saker som segregation, arbetslöshet och utanförskap.

Men alla som flyttar dit gör knappast det med inställningen att det ska bli skit. I alla fall inte min karaktär Isabella, som ska flytta hemifrån och är jätteglad för sitt förstahandskontrakt. Hon är mest nyfiken och vill utforska sin nya stadsdel och se om det inte finns en annan bild än den hon läst om i tidningar och hört om från bekanta som aldrig satt sin fot här.

Så därför är beskrivningarna ur hennes perspektiv väldigt positiva och till och med ganska vackra till en början. Det har jag alltså förstärkt ytterligare i dag. Jag fick ta i lite, det erkänner jag. För jag tycker inte heller att Kronogården är ett särskilt mysigt ställe längre.

Men jag har gillat att bo på Kronogården. Och jag har hatat det.

För jag har bott i de där höghusen som figurerar i min bok inte mindre än två gånger. Första gången var när mor tog med mig och syskonen från den lilla hålan några mil söderut och flyttade till storstan. Trollhättan alltså, så ni förstår ju att hålan verkligen var liten.

Då, när jag var åtta år, älskade jag att bo där. Alla människor, framför allt alla barn i samma ålder. Det fanns alltid någon att leka med ute på gården. Det fanns alltid någon att gå till på nära avstånd. Vi badade i fontänen på torget och sprang som tokiga i skogen. Det var fantastiskt spännande att åka hiss och utsikten från de lyckostarna som bodde på sjunde våningen var ju bara magisk.

Vi bodde där i 1,5 år, och mors tanke hade alltid varit att höghusen var något tillfälligt tills hon kände stan bättre och hade bestämt sig för något mer varaktigt. Det blev ett radhus med alldeles egen gräsplätt och tvättstuga inomhus som bara vi hade tillgång till. Det var fantastiskt på ett annat sätt. Men till slut inte hållbart ekonomiskt för en ensamstående trebarnsmamma med låglönejobb.

Vi flyttade åter till höghusen på Kronogården, också denna gång tillfälligt. Mor vågade inte leta bostadsrättslägenhet innan radhuset var sålt. Det blev ett halvår den här gången. Nu var jag 14 år och hade sannerligen lärt mig av folk att Kronogården var den sämsta plats på jorden att bosätta sig på. Jag minns att jag inte ens sa att jag flyttat till alla klasskompisar. Jag skämdes.

Sedan växte jag upp och fick sakta mer distans. Men inte förrän i vuxen ålder kunde jag säga till vem som helst att jag bott där. Löjligt, jag vet.

Jag minns en händelse, då jag fortfarande var tonåring och fick skjuts hem från stallet av en annan tjej och hennes pappa, som inte kände mig så där jätteväl utanför hästmiljön. Vi passerade höghusområdet på väg till Hjortmossegatan, som var min nya adress. Tjejen säger nåt i stil med ”fy, fan för att bo där”. Minns inte om jag får frågan om min syn på det förskräckliga att bo på Lantmannavägen eller om jag trots allt bara säger det ändå. Jag har bott där. Tjejen skämdes så att hon blev knallröd.

Så, vart vill jag komma med allt det där? Jo, ville nämna vikten av att gräva där man står. Eller har stått, åtminstone. Jag märker jättetydligt när jag bara hittar på eller gissar hur något är mot när jag har upplevt det jag ska beskriva själv. För alla erfarenheter är bra erfarenheter när det kommer till skrivande. Något att minnas nästa gång man är olycklig.

Avslutar nu min skrivarhelg med att spara ner allt jag gjort på min externa hårddisk. Den här datorn kommer att ge sig när som helst. Och sedan: Babel på svt. Sämre slut har jag varit med om!

12 thoughts on “Dåliga erfarenheter kan bli bra litteratur

  1. Gräv där du står är perfekt att ta fram visst ju sådan där tillfällen som du beskriver. Sedan blir vi förhoppningsvis visare när vi blir äldre och modigare. Det är inte alltid lätt när man är liten att stå upp för något när inte ens vuxna gör det. Kram!

    Gilla

      • Idag när man är äldre och ”mycket” klokare kan man stå upp för saker på ett annat sätt. Det är en styrka att ha ”dåliga” erfarenheter och precis som du skriver blir det till bra litteratur. Jag log när jag såg din beskrivning för precis så där har jag också vuxit upp, i en förort som heter Jordbro söder om stan. När jag sedan besökte den för många herrans år senare fick jag en chock, min minnesbild var inte alls så. Men allt förändras och vi tar med oss våra minnen och erfarenheter och gör dem till något eget. Som nu när vi sitter och skriver. Perfekt! Kram!

        Gilla

      • Ja, exakt så är det för mig & Kronogården. Men jag har kommit över värsta känslan och minns både bra och dåliga saker nu – och kan till och med försvara stället när nån säger något mindre genomtänkt. Ungefär som karaktären Isabella 😉

        Gilla

  2. Reblogga detta på Susanne Ahlenius and commented:
    Jag tittade in på min författarkompis Minnas sida och hon beskrev så bra det jag också har med mig i mitt bagage. Men ibland så sviker minnet en och man kanske förskönar något som inte alls vad man kom ihåg från början. Så är det lite med min uppväxt, allt det dåliga har jag försökt att glömma och kvar finns bara det som var bra men livet är inte alltid så rosenrött eller hur?
    Vad har ni för dåliga erfarenheter som ni använder i era texter?

    Gilla

  3. Ping: Allt har en mening | Anna Keiler

  4. Vilket otroligt bra inlägg. Jag har precis läst en bok som handlar om att bo, inte just i Kronogården, men annan illa ansedd stadsdel och kan säga inget har berört mig så mycket som just den boken. Just det där med att skildra det man vet. Och att få in både det fina, som du beskriver, och samtidigt också en viss känsla av hopplöshet. Båda fanns också i boken jag läste.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s