Sidan 22. ”Sekunden efter stack hans blanka haka ut genom fönstret. Den där hakan som han förgäves försökt odla skägg på i åratal innan han slutligen gav upp och bara gillade läget.”

Sidan 182. ”Mannen med gråsprängt skägg satt bakom ratten.”

Herregud. Jag höll på att nästan trilla ur redigeringsstolen nyss. För mannen i de båda beskrivningarna är Isabellas pappa, ena gången med en oförmåga att odla skägg och nästa med en gråsprängd krans. Trots att det mellan de sidorna inte har hänt något som förklarar det, han har inte opererat in hårsäckar eller testat en ny mirakelmetod.

Det är jag. JAG. Som inte har nån kolla på mina bifigurer, som påbörjar en ändring och sedan inte fullföljer den. Fy.

Positivt: jag är nu helt säker på att det är alternativet tryckning av liten upplaga för egen och närmast sörjande skara som är rätt alternativ för mig.