Sidan 22. ”Sekunden efter stack hans blanka haka ut genom fönstret. Den där hakan som han förgäves försökt odla skägg på i åratal innan han slutligen gav upp och bara gillade läget.”
Sidan 182. ”Mannen med gråsprängt skägg satt bakom ratten.”
Herregud. Jag höll på att nästan trilla ur redigeringsstolen nyss. För mannen i de båda beskrivningarna är Isabellas pappa, ena gången med en oförmåga att odla skägg och nästa med en gråsprängd krans. Trots att det mellan de sidorna inte har hänt något som förklarar det, han har inte opererat in hårsäckar eller testat en ny mirakelmetod.
Det är jag. JAG. Som inte har nån kolla på mina bifigurer, som påbörjar en ändring och sedan inte fullföljer den. Fy.
Positivt: jag är nu helt säker på att det är alternativet tryckning av liten upplaga för egen och närmast sörjande skara som är rätt alternativ för mig.
jag sällar mig till skaran men inte som sörjande och ser fram emot ett signerat ex!
GillaGilla
Hihi, det ska du få!
GillaGilla
Åh. Såna där grejer har man ju ibland insett att man ägnat sig åt. Men skönt när de upptäcks.
GillaGilla
Ja, men förvånande för jag tyckte ju verkligen att jag var rätt genomarbetad vid det här laget …
GillaGilla
Jag sällar mig till samma skara. Och va sjutton sådana där missar har väl alla gjort. Du ser dem nu för att du låtit manuset vila. Det är omöjligt att upptäcka allt när man är helt inne i manuset.
GillaGilla
Sant! Inte glömma det viktiga avståndet.
GillaGilla