Upplyft!


Aino Trosell

Aino Trosell

Jag tror jag blev lite kär i Aino Trosell i kväll. En sån berättare hon är. Inte bara i sina många böcker utan live, i Trollhättan, på biblioteket som ordnade författarafton. Och jag var där, igen!

Hon berättade om så mycket, långt ifrån bara om senaste romanen En egen strand (som ligger på nattduksbordet, thank you very much).

Hon pratade om hur det var att skriva Ytspänning (skräckinjagande, vad håller karaktärerna på med, typ) och researchen var ett hästjobb som tog tio till femton år. Herregud! Och jag har kallat det research när jag suttit på en parkbänk på Kronogården och känt in atmosfären.

Hon pratade om hur det kom sig att hon började skriva kriminalromaner efter en mängd böcker som utspelade sig på arbetsplatser och var mer realistiskt lagda (en ren slump, när ovan nämnda Ytspänning fick svenska Deckarakademins polonipris insåg hon vad boken var. När folk sen efterfrågade nästa bok i samma genre fixade hon förstås det, utan att blanda in något om detaljerna i polisarbete).

Och hon gillar genren för att den är så lekfull och rolig att skriva. Jag blev helt sugen på att skriva krimmisar själv, för damn it jag är förtjänt av lite roligt!

Hon läste upp en dikt om att skriva romaner. Man ska byta sida på trottoaren och absolut inte ta ögonkontakt om man ser en komma gående, för annars tar han dig i sitt grepp, begär att bli berättad och där sitter du i två år med en väldig massa jobb framför dig.

Hon berättade om sina Krimineller, alltså kriminalnoveller. Och att hon älskar just novellerna, det är som när en musiker övar skalor. Man kan leka med språket utan någon press på att det ska bli en lång roman. Alla berättelser är inte förtjänta av att förlängas. Sant, sant.

Hon berättade allt det där och massor därtill med en aldrig sinande energi som spillde ut över oss som satt bänkade och fick inte bara mig att lätta några hekto av den sprittande glädjen.

Och sen, hrmmmrmrrrm, (det var jag som harklade mig) så ställde er utsände bloggare en initierad fråga om författarskapet. Eller ja, en fråga i alla fall. Jag undrade om hon som är så produktiv någonsin kastat en utvecklad idé över bord och vad som i så fall får henne att göra det.

Ja, det händer inte helt sällan. Det är som att få missfall och man tappar all kraft för att skapa annan litteratur, säger hon. Men när? Aino måste ha roligt, hon måste känna att hon är en del av berättelsen och att den griper tag i henne under tiden som hon skriver. ”Om inte ens jag har roligt, hur ska det då inte vara för en vanlig läsare?”

För övrigt har jag redan hunnit få svar från 50 procent av tryckerierna som jag skickade prisfrågor till. Alltså två. Den ena låter intressant. Och jag lutar nu åt hårt omslag.

Nu: nanowrimo. En kortis.

7 thoughts on “Upplyft!

  1. Ping: Fantomer på biblioteket | minnaulin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s