Mamsen min


Min mamma läser inte böcker. Punkt. Hon har en bokhylla men i den bor prydnadssaker och foton på barn och barnbarn. I någon låda finns en pliktskyldig bibel. För det ska man ha.

Hon har följt mitt skrivande på avstånd med höjda och oförstående ögonbryn. Tyckt att det verkar mest besvärligt. Och onödigt. Det värsta var när jag tog tjänstledigt från mitt jobb för att ägna mig åt … ja vadå? Hur kunde man ta ledigt för att inte göra någonting? Det var obegripligt. Skamligt, rent av. Hade hon uppfostrat någon som blivit så lat?
För henne är arbete något som gör en svettig och som bryter ned kroppen och får maten på bordet.

Min mamma nämnde inte med ett ord något om det med ledigheten till sin omgivning.

Jag har hela tiden veta om den där inställningen till skrivande och läsande. Därför har jag inte brytt mig om det. Jag har varit helt inställd på att hon inte förstår och aldrig kommer att förstå, hur jag än försöker att förklara lusten med det där.

Jag inser att det inte ser så ut för de flesta andra. Det förväntas att särskilt hon, mamman, ska vara stolt så att hon nästan spricker. En på mitt jobb tog för givet att boken skulle tillägnas min mor, till exempel.Då fick jag ur mig ett spontant paha!

Arbetskamraten känner inte min mamma. Vet inte att hon inte läser  böcker. Än mindre böcker på svenska, eftersom språket haltar och tappar sina nyanser än mer då, på ord som är henne bekanta men som hon inte äger.

Men det hände något för ett par veckor sedan. Efter att min mamma såg provtrycket. Stora ögon. En snabb hand över omslaget, som om den var för bräcklig att ta i. Inte så många fler ord. Inte då.

I dag kom hon och hälsade på igen. Berättade ivrigt att hon hade pratat med en vän som sagt något om att han skulle köpa en bok på nätet. ”Min dotter har skrivit en bok”, hade hon sagt då. Det första hon nämnt om den saken, till någon.

Hon behövde helt enkelt se något konkret för att förstå och för att våga berätta. Inte bara min ryggtavla på en kontorsstol med ögonen fastnaglade mot en datorskärm och fingrar som rasslade över tangenterna.

I dag när hon var här ville hon titta på provtryckboken igen. Skrev upp titeln så att hon kan berätta för sin vän nästa gång de ses. Hon sa ”Vad tjock den är! Hur hann du med att skriva allt det där?” (Jag mumlade nåt om den där tjänstledigheten.) Och inte nog med det. Hon bläddrade lite. ”Den här kan jag läsa. Jag förstår nog handlingen även om jag inte fattar varenda ord.”

Finaste mamsen. Jag och du förstår inte alltid varandra, för trots att samma blod flyter genom våra ådror är vi så sjukt olika på många plan. Det kändes som att provtrycket, en så TJOCK bok, gjorde att du fattade den här grejen med mig. Vad glad jag blev!

Men du. Jag har envisheten från dig. Utan den hade det aldrig blivit en bok. Med eller utan tjänstledighet.

 

16 thoughts on “Mamsen min

  1. FInfint, Minna, du är bra! Och jag förstår vad du menar med din mors förhållningssätt till arbete och vad arbete innebär. Jag känner igen mycket från min egen relation till min mor, ja till båda mina föräldrar. Även om de som lågutbildade arbetare i viss mån varit stolta över mig som blivit akademiker, har det ändå känts som att brorsan som varit snickare haft ett mer ”riktigt” jobb (nu jobbar även han med människor). En gång när jag försökte berätta lite om hur jag tänker och vad jag lärt mig, sa min mor: ”Jörgen, du är så djup”. Då förstod jag. Vi spelade inte på samma planhalva trots att vi är med i samma lag.

    Under förra året hjälpte jag dem så att sälja ett lite lantbruk. Jag lärde mig regler, läste massvis av annonser som mäklare skapat, studerade lagstiftningen och utformade annonsen. Senare vid försäljningen skapade jag kontraktet och tvistade med bankens kreditchef, som inte kunde lagstiftningen ordentligt (en mäklare som oftast är inblandad i en affär, brukar ha upprättat ett hyperövertydligt avtal som de i denna lilla bank i Grästorp knappt tittar när de ska låna ut pengar till en köpare), inhämtade information från Lantmäteriet m.m. När jag överbevisat banken att kontraktet var korrekt utformat, bl.a. genom att hänvisa till ett antal olika lagrum i Jordabalken, gick affären igenom. DÅ förstod mina föräldrar vad jag kan. De behövde uppleva ett mer påtagligt resultat av vad jag kan, för att se ett riktigt värde i detta. Och där är vi tillbaka till dig och din mor. Mina föräldrar ”skryter” nu för sina vänner och bekanta, om hur skärpt och kunnig jag är. Din mor förstår nu stolt, vilken kunnig och kreativ person du är och berättar gärna för sina vänner om att hon har en duktig dotter som faktiskt är författare. Ibland behöver man se för att tro.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s