Start på skrivarkurs – till slut


Jag har längtat sedan i januari. Den skulle börjat i februari. Mars hann nästan bli april men nu har den startat i alla fall, skrivarkursen på Medborgarskolan.

Risken är ju att det kan bli lite … platt när man väntar för länge.

Jag var ganska taggad när jag kom dit men det lossnade liksom inte fullt ut. Kanske för att läraren fick jobbet för en vecka sedan eftersom kvinnan som skulle leda kursen fått förhinder. Jag hade väntat mig mer … fördjupning. Det var ju det som var själva grejen. Det kanske kommer. Det kanske bara är jag som är deadline-speedad efter rätt hetsiga dagar på jobbet senaste veckorna och vill FÅ SAKER GJORDA.

Jag ger inte upp. Det lossnar nog. Och en stor fördel: jag fick ur mig något. En text som inte fanns klockan 18.30 föddes och fick liv i ett dammigt samlingsrum.

Det var under en uppvärmande skrivövning den blev till. Läraren skrev upp tio ord på tavlan – katt, cykel, man, lärare, damm, balkong, måne, bok, kamera, tand – och sedan fick vi tio minuter på oss att skriva ihop en berättelse där alla ord skulle finnas med.

Det är ganska befriande att ha kort om tid och givna förutsättningar. Det är liksom ganska förlåtande och förståeligt att det inte blir den perfekta skriften. Så här blev min:

Den kom från ingenstans och höll på att förstöra en redan usel dag. Katten. Mitt framför cykeln. Som tvärbromsade men fick med sig grus från vägen i en sladd som blev evighetslång och slutade först när ramen slog i räcket från en balkong på huset vid trottoaren.
”Din olycka”, spottade mannen ur sig.
Han borstade bort dammet från byxbenen, lyfte cykeln och haltade mot skolan som låg där bakom vägkröken. Det var inte bara ett bultande knä som saktade ner tempot. Det var mer motviljan. Mot den där byggnaden. Mot alla som fanns där inne. Skräniga elever. Självgoda kolleger.
Lärare. Varför hade han trott att han skulle vilja jobba som lärare? När han alltid vetat att det fanns annat som lockade.
Han gick inte till klassrummet. Han gick till rektor, som snabbt slutade att nonchalant peta med lillfingernageln på sin guldtand.
”Sluta? Vad säger du? Så gör man väl inte?”
Men mannen bara vände sig mot honom. Hade aldrig låtit så säker på rösten.
”Nu ska jag leva. Leva med mina böcker och min kamera. Och jag ska dansa med kvinnor i månens sken.”

Till slut. Ett erkännande. Fast det är pinsamt. Hur mycket nämnde jag om Skuggplats när det blev min tur att prata under den inledande korta presentationsrundan? Ett litet tal med själva syftet att informera de övriga om mig och mitt skrivande.

Inte med ett ord.

För jag är en tönt.

2 thoughts on “Start på skrivarkurs – till slut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s