På rätt kurs


Det blev gång två och det blev så mycket bättre. Tydligare mål, en längre text ska vara klar vid sista träffen. Eller klar och klar, så klar den nu blir. En text kan ju putsas på i åratal och så lång tid har vi inte till vårt förfogande, bara tre gånger kvar på Medborgarskolans kortkorta skrivarkurs.

Jag har försökt mejsla fram en idé. Kom en liten bit på vägen i går. Eller rälsen kanske, för jag satt på tåget när jag fick en stund över för lite hjärnstormning.

Och så gjorde jag förresten min läxa till i måndags. Det är ju helt klart att den är skriven i en hast. Till exempel är sista lilla utgången inte det minsta trovärdig. Jag lägger ut den ändå. Som ett exempel på work in progress.

(Tema/ämne: att orsaka någon annan smärta)
Utanför panoramafönstret hördes ljuden av den anonyma storstaden. Sirener. Skratt från förbipasserande. Baspump från klubben bredvid som redan börjat testa ljudet inför nattens nöjen.
Han satt på sängen som knappt hunnit svalna efter passionsexplosionen tidigare. Nyss la han ifrån sig mobiltelefonen. Han hade pratat mjukt i den. Viskat ömma kärleksförklaringar och yttrat besvikelse över en påtvingad arbetshelg på trist hotell.

Hon satt vid spegeln på sminkbordet. Svepte med puderborsten över ansiktet och betraktade honom samtidigt i smyg. Han koncentrerade sig på en bok, bekymmersrynkan mellan ögonen var djup. Sedan tittade han upp, som om hennes blick bränt honom.
”Varför sminkar sig kvinnor? Jag förstår faktiskt inte varför du ska ha smink alls, när vi två ska ut och äta. Du har ju mig. Du ska inte försöka fånga någon annan. Eller?”
Den där tonen i rösten var välbekant. Dåligt samvete som smutsade ner orden.
Hon kom av sig mitt i rörelsen, släppte puderborsten.
”Jag vill vara fin för din skull. För att du ska kunna känna dig stolt.” Hon hörde själv hur svag och fånig rösten lät. ”Och jag har ju inte dig. Inte på riktigt.”
”Nu menar jag den här helgen. Lilla vän, när ska du förstå att livet inte är så himla enkelt? Jag har ett visst anseende att tänka på. Och förpliktelser, mot min familj. Du har mig nu. Jag är bara din i två dagar. Kan du nöja dig med det för stunden, är det tänkbart?”
”Jo. Det förstås, självklart. Förlåt, det var inte meningen att …” Hon tittade åt sidan, blinkade bort det blanka ur ögonen.

Han harklade sig. Det betydde byte av ämne. Mycket riktigt.
”Visserligen är det helg och jag vill inte förstöra den, men på måndag är det dags för avstämning med styrelsen inför årsmötet. Hann du kolla över årsredovisningen i fredags?”
”Den la jag på ditt bord alldeles innan du åkte till flygplatsen. Jag kollade aldrig om den låg kvar när jag var tvungen att springa ner till min taxi. Du kanske inte hann se den?”
”Säger du att den ligger där så tror jag dig.” Ett snabbt harklande igen. ”Och vad är du sugen på för mat, då? Jag tänkte föreslå en bistro här i kvartertet som en god vän rekommenderat. Om du inte har någon annan plan?”
”Plan? Vad skulle det vara? Jag har aldrig varit i Paris”, sa hon.
”Fint. Då kör vi på bistron.”

Hon reste sig och svepte åt sig klänningen som låg på sängöverkastet. När hon lät handduken glida mot golvet såg hon i ögonvrån att han tittade upp igen. Hon klev medvetet sakta i klänningen. Strök på tyget som smekte kroppen.
”Ska du ha den där i kväll?”
”Det hade jag tänkt. Är det något fel på den?”
”Fel? Nä, vad skulle vara fel?” Ett harklande. Svagt den här gången. ”Den kanske är lite … kort? Jag menar, det är rätt svalt på kvällarna.”
”Jag har ingen annan med mig, om jag inte ska ha samma byxor som i går. Vi skulle ju inte så långt, den här funkar nog.”
”Du får naturligtvis ha på det precis vad du vill. Jag menar bara … ja, som kvinna ska du kanske tänka på vilka signaler du sänder ut. Jag säger bara det.”
Hon låtsades inte höra det sista.
”Drar du upp dragkedjan?”
Hon satte sig på sängkanten med ryggen mot honom. Han släppte boken och lutade sig mot henne. Drog först försiktigt men rörelsen gled över i ett hårt ryck. Dragkedjan for upp en bit. Sedan fastnade den. Metalltänderna tuggade sig in i huden mellan skulderbladen med ett dämpat hugg.
”Aj! Vad gör du! Aj! Dra ner, fort, skynda dig!”

Istället för neråt drog han upp, pressade kedjan mot hennes rygg så att blod sipprade ut och värmde och kylde på samma gång och det gjorde så ont att hon skrek och inte kunde hindra tårarna som smetade ut maskaran på kinderna.

Då åkte dragkedjan nedåt, släppte sitt grepp. Smärtan stannade kvar som en bultande påminnelse.
”Men förlåt, jag blev alldeles chockad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände, jag blev så skärrad. Förlåt!”
Han lät uppriktigt ledsen. Hon svalde.
”Det gick bra ändå tror jag. Du. Var inte ledsen. Jag fattar väl att du inte gjorde det med flit. Det var en olycka. Du?” Hon vände sig om, strök hans kind. Sträckte på ryggen för att inte huden skulle spännas över såret. Gav honom ett leende. Fick ett tillbaka.
”Fast nu kan du inte ha den klänningen. Vilken klant jag är. Gör det mycket ont?”
”Det går bra. Det kommer att gå bra. Jag tror inte att såret är så djupt, det ser nog värre ut än vad det är med allt blod. Jag tar blusen från i går och byxorna. Det blir bra.”
Hans blick ändrade uttryck, gick från oroligt sökande till normaltillståndet: en upphöjd självsäkerhet. Han lutade sig tillbaka mot sänggaveln, plockade upp sin bok och försvann från hennes närhet både fysiskt och mentalt.

Hon bytte om, fick sakta ned klänningen över höfterna och sedan blusen om ryggen. Hon såg honom i en spegelvänd version på sängen. Inte ett spår fanns kvar av passionen som levt där, bara några timmar tidigare.
Han såg liten ut där i perspektivet genom spegeln. En liten människa. En liten man. Han var obetydligt grå i skenet av stadens ljus som hittade in som stjärnpunkter genom panoramafönstret. Ljuden av storstaden var mer påträngande nu. Sirener och skratt och pumpande basljud.
Hon ställde sig vid sängens gavel. Han tittade upp. Harklade sig.
”Ska vi gå?”
Hon tittade honom rakt in i ögonen.
”Vi ska inte gå. Jag ska gå.”

Har funderingar på att samla mina noveller nånstans här på bloggen vid senare tillfälle (läs: när jag har en samling). Om jag filar om den här så kanske den platsar där.

PS: nästa inlägg kommer att vara en recension av Skuggplats. Med både beröm och kritik. Det du! DS.

4 thoughts on “På rätt kurs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s