Snabbskrivet


I dag var det mastodontträff på skrivarkursen – tre timmar på ett kafé. Eftersom starten försenades klämmer vi ihop sex träffar på fem, och därför blev det längre i dag.

Vi hann med flera korta skrivövningar. En gick ut på att vi fick en lapp med sex olika fraser. Vi skulle använda minst en av dem i en berättelse som vi fick 20 minuter på oss att slutföra.

Detta var fraserna vi fick:

  • orm i gräset

  • då lade han handen över

  • döden var nära nu

  • något som droppar

  • vad mamma skulle säga

  • alldeles mörkt, men

    Och så här blev min snabbt nedtecknade historia:

    De hade träffats i natt igen fastän båda visste att det var förbjudet. Kanske var det som hänt ett straff. Blöt asfalt. Skrikande däck. Ett fyllo som körde mot rött och fick hennes blå Audi att bli en halvmeter kortare.

    Sedan. Blåljusstackato och skrikande sirener. Ilfart mot sjukhuset.
    Och nu var de här. Han på en säng med landstingsvita lakan och ett ansikte som nästan försvann in i kuddens nyans. Högerarmen i ett blodigt paket. Och insidan … läkaren hade inte behövt säga något, hon förstod ändå att döden var nära nu.

    ”Finns det någon annan anhörig som vi ska kontakta” hade läkaren sagt, som för att fylla ut tystnaden.
    Hon ville inte svara. Orden krängde och stretade emot som en orm i gräset. Visst fanns det anhöriga. En fru och två barn. Det var de som skulle vara här, inte hon.
    Hon hade bara skakat på huvudet, satt sig vid hans sida. Ville ha honom för sig själv en sista gång. Hon strök försiktigt på hans vänsterarm, den friska. Då la han handen över hennes och hon stillnade i rörelsen.

    Det var märkligt tyst, bara pysandet av maskinen som höll honom igång och något som droppade längre bort. Steg susade förbi i korridoren, livet fortsatte, vardagen mitt i natten. Utanför fönstret var det alldeles mörkt, men månen var full och lyste upp den svartvåta parkeringen när molnen snabbt drog förbi.

    Det pep från maskinen. Snabbare. Intensivare. Ljudet fick människor att rusa till.

    Hon såg allt som i en film, var bara en åskådare på avstånd. Såg hur de slet upp hans skjorta, skrek ut order, kämpade för att rädda hans liv.
    Han var här bara för att de hade bestämt sig för att träffas. Fast båda visste att det var förbjudet.
    Hon borde inte vara här. Och nu när hon ändå var det borde hon ringa dem, de anhöriga, och säga vad som hänt. Men det ända hon kunde göra var att gråtande trycka sig mot väggen och undra vad mamma skulle säga.

    Som du kanske märkte fick jag med inte en utan alla fraserna. Guldstjärna på det. (?)

  • Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s