Jag är så jäkla fake. Står och berättar om min skrivprocess offentligt när jag ingen har. Jag har fastnat i nåt slags tillstånd då jag närmast känner mig rädd för mitt manus. Det där som jag borde ta tag i. Det där som jag säger att jag jobbar med.

Har jag tänkt för mycket på att jag ska planera storyn, med dramaturgiska kurvor och krokar och bihistorier och tidsplan och försökt sätta mig in i Scrivener och … Ock, ock. Så blir det liksom för stort, hela projektet?

I stället för att skriva ser jag på teve, wordfeudar. Hittar på hundra andra saker under de där stunderna när jag har tid och borde umgås med mitt manus åtminstone, om jag nu inte hittar orden. Det är nog det som är felet. Det har gått så lång tid att jag inte känner de där karaktärerna längre. De har flutit ut på en bräcklig träjolle och skymtar knappt bland dimsjoken. Ibland hör jag dem, som en vag hörselhägring.

Jag får skärpa mig nu. Dyka i och dra dem i land, rädda dem. Om de vill ha mig.

Löfte till mig själv (offentligt på bloggen så att jag inte kan gömma mig) blir att i november ska manuset öppnas varje dag.