Att snacka om det som bränner


Just nu tänker jag extra mycket på hur folk pratar. I mitt manus, alltså. Efter kursen med Sören Bondeson är det som att en den där berömda polletten trillade ner. Visst, jag har både lästa och hört om hur viktigt det är att karaktärerna pratar så att det blir trovärdigt, men jag har helt enkelt inte varit mogen att ta till mig kunskapen.

Förrän nu! Hoppas jag åtminstone, för jag känner mig fortfarande som ett barn som testar en ny leksak.

Den där leksaksliknelsen är inte helt tagen ur luften – för det är kul att försöka få påhittade figurer att prata om man gör i verkliga livet. Och mänskligt kommunikation går sällan ut på att bara byta information rätt och slätt.

Nyligen skulle jag till exempel ha en dialog där karaktär A och B pratar om A:s förhållande till sin dominanta dotter som hon inte vågar stå upp mot. A vill undvika ämnet, det är jobbigt att prata om att man kan vara rädd för sitt eget barn.

I grundvarianten var det så där blixtlåstråkigt.
”Är du rädd för ditt eget barn?”
”Men vad säger du, det är väl klart att jag inte är!”

Typ.

Nu när jag ändrat så håller A på med en massa oviktigt strunt och i stället för att svara ställer hon motfrågor om vardagliga saker (som ”när är maten klar” och ”dricker vi vatten till?”). Det märks att frågan bränner just för att hon undviker den. Så. Mycket. Bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s