Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.