Det är tisdag och jag har precis sagt hejdå till mina skrivkafé-vänner. I dag var jag värdinnan, vilket betyder att man öppnar sitt hem för två skrivande själar och bjuda på kaffe och något hembakat (i dag: rulltårta).

De träffarna betyder massor. Inte för att jag tycker att skrivande på manus 2 ett par timmar en enda kväll per vecka är nära nog tillräckligt. Men: det är två timmar mer än jag fick ihop under flera månader innan jag började med kaféet i höstas. Med andra ord så går det ju faktiskt framåt.

Hurra för det stora i det lilla!

Kanske är det lite som i fabeln om haren och sköldpaddan; bättre att streta på framåt i lugn takt än att spurta några hundra meter och sen lägga sig till ro (som jag gjorde i maj förra året!)