Att gå vidare

2017 har varit ett år med både toppar och dalar. Skrivmässigt har det inte hänt särskilt mycket på den skönlitterära fronten, däremot på den journalistiska. Funderar på att sammanställa mina reportage – då har jag minst en bok klar. Nåja, kanske nån gång.

Personligen slutade året med en frontalkrock. En fin vän dog. Peter. Den snällaste, roligaste, mest uppmuntrande. Mannen som alltid brydde sig om sina medmänniskor, ibland mer än om sig själv. Han skrev ibland kommentarer här på bloggen och när jag såg honom i verkliga livet undrade han alltid hur det gick med skrivandet men främst min nya karriär – och när jag sa att det rullade på var hans svar ”skönt, då behöver jag inte bekymra mig”. Peter blev 45 år. Det har fortfarande inte sjunkit in att han inte finns. Att jag aldrig får skoja med honom eller sjunka in i hans björnkram och höra hans goda glada skratt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska gå vidare, men jag har funderat på ett sätt att både hedra Peters minne och samtidigt komma fram i mitt liv. Det blir ett nyårslöfte. Mitt första på sådär 20 år. Under 2018 ska manus 2 bli klar. Sådär – då var det offentligt.

Jag börjar nu. Gott nytt år.

 

Äsch!

I dag kom antagningsbesked från Jakobsbergs folkhögskola. ”Tack för att du har sökt till Jakobsbergs folkhögskola och distanskursen ”Skriv!?Projekt: Skönlitteratur” VT 2018. Vi har haft många sökande till kursen och denna gång har du inte fått en plats.”

Det var ju tusan också, jag hade nästan ställt in mig på att komma in. Så till den grad att jag börjat fundera på om jag skulle tacka nej. Haha! Fick lite kalla fötter angående det där med halvtid. Jag måste ju försörja mig också.

(#vadärvälenbalpåslottet)