Insikt

Jag tittade på Sverigematchen i fotbolls-EM i går. Den var ju lite av ett sömnpiller. Vad som däremot fick mig att haja till, tänka efter, vakna upp var en reklamsnutt som rullade i pausen. Suggestivt, pumpande, skitsnyggt svartvitt.

”All right, it will be hard, it will hurt, but giving up is never an option.”

Rösten var Zlatans och även om orden väl skrivits av någon listig reklamare så visste de precis var de tog.

Att ge upp har varit en valmöjlighet för mig.

Jag gillar ju gärna att tänka på mig själv som en person som skriver. Skönlitteratur och annat. Senaste tiden har det varit en del annat lyckligtvis, men inte så mycket att jag inte skulle ha hunnit med den där boken eller något annat fiktivt.

I min bild av mig själv är jag en skribent, kanske rent av en författare, som låter orden flöda och har lätt för att hitta på historier och sedan också fullfölja dem, som noveller eller romaner. Som har en känsla för ord och formuleringar, vet vad som får en karaktär att komma till liv. Som kommer att skriva en väldig massa böcker till, utöver den där självutgivna debuten som kom ut för över två år sedan.

Bara inte just nu. Det har varit så mycket med jobbet. Jag har inte hunnit.
Det är ju lögn. Förbannad lögn! Jag har tittat på teve när jag borde ha slipat på mitt manus. Jag har hittat på projekt i trädgården, målat dörrar i källaren, rensat i röran på vinden. Allt utom tevetittandet behöver göras – men kanske inte främst för att undvika mitt eget författarjag.

Jag vill ha framgång, men jag är inte värd den. För jag kämpar inte. Jag gör inte allt jag kan för att få ett skrivande liv. Jag väljer inte bort något för att få ägna mig åt skrivandet. Det har under väldigt lång tid varit lågprioriterat intill gränsen för bortprioriterat.

Så behöver det inte vara. Jag tänker närmast på min skrivarkompis Susanne Ahlenius. Jisses den kvinnan har ett driv! Vi var ungefär på samma nivå, med var sitt halvfärdigt manus, när vi träffades för första gången på romankursen i London. Men hon hade gjort något som jag missat. Lagt upp en plan. Bestämt sig. Hon skulle skriva en trilogi i en ny genre – erotisk deckare.

Hennes första bok, Dödlig åtrå, kom ut ett halvår efter Skuggplats. Efter det är jag omkörd. För ett par månader gav hon ut nummer två, Dödligt dubbelspel och blev tack vare det välförtjänt medlem i Författarförbundet. Arbetet med den sista boken i serien pågår, samtidigt som hon ger ut erotiska noveller. Hon har sagt upp sig från sitt arbete för att helhjärtat kunna satsa på sitt skrivande.

Puh. Jag skulle kunna bli matt och lägga mig med ett täcke av självömkan och hitta på nya briljanta undanflykter. Eller så kan jag låta mig inspireras. Det går ju. Bara jag inser – på riktigt! – att det är J A G som får ta och bestämma mig. Och sluta slappa.

Zlatan: ”Cause you will never go home, you will never give up because only one person can take you from A to Z – You!”

Världens längsta graviditet

Hej gott folk! Jag sitter hemma och har skrivkafé tillsammans med två flitiga författarkolleger.

Kollar över manus 2 och inser att jag har kollrat bort mig totalt. Är förlorad och vilse i tidslinjen. Jag har anat det länge men vid dagens granskning av texten blev det bekräftat. Till exempel låter jag en stackars karaktär vara gravid ungefär lika länge som en elefant (nja, inte riktigt eftersom det är nästan TVÅ ÅR).

På ett ställe i berättelsen är det den 17 oktober och det nämns att det är ”några månader” kvar innan S ska föda. Nu filar jag på en del som utspelar sig i slutet av februari, men än har ingen unge synts till.

Pust. Massor av jobb kvar. Slut på meddelandet!

Sniglar mig framåt

Det är tisdag och jag har precis sagt hejdå till mina skrivkafé-vänner. I dag var jag värdinnan, vilket betyder att man öppnar sitt hem för två skrivande själar och bjuda på kaffe och något hembakat (i dag: rulltårta).

De träffarna betyder massor. Inte för att jag tycker att skrivande på manus 2 ett par timmar en enda kväll per vecka är nära nog tillräckligt. Men: det är två timmar mer än jag fick ihop under flera månader innan jag började med kaféet i höstas. Med andra ord så går det ju faktiskt framåt.

Hurra för det stora i det lilla!

Kanske är det lite som i fabeln om haren och sköldpaddan; bättre att streta på framåt i lugn takt än att spurta några hundra meter och sen lägga sig till ro (som jag gjorde i maj förra året!)

 

Bokcirkeln som lyfte

Jag är ju ovanligt litterär den här våren. I går var det dags för andra träffen med bokcirkeln som biblioteket och Folkuniversitet arrangerar i Trollhättan.

Första träffen var … sådär.  Och inte så konstigt kanske. För vad ska man säga om en bok som man knappt kommit in i och som inte direkt är uppbyggd som en traditionell roman utan består av en mängd kortare noveller som är löst hopflätade av några få karaktärer? Hur ska man sätta tonen i diskussionen med elva främlingar?

Det blev lite trevande. Försiktigt.

Men i går! Efter en start som påminde om förra veckans kom vi snart igång och släppte loss. Vi skrattade, diskuterade, ifrågasatte och lyssnade, vi vågade ha olika åsikter och samtidigt respektera vad andra tyckte och ibland till och med ändra ståndpunkt.

Det kändes tryggt, vilket låter fånigt men var fantastiskt.

Jag var alldeles upplyft när jag gick hem och ser så fram emot nästa gång. Nu känns det mest synd att det bara är fem träffar, med andra ord tre ynka gånger kvar.

Rösta på en säljande sexuell logga

Det är svårt att nå igenom bruset med en idé eller ett företag. Ett effektivt sätt kan vara en logga som signalerar exakt det där budskapet som en vill nå ut med. Lättare sagt än gjort! Nu står min skrivande vän Susanne Ahlenius i valet och kvalet. Vilken logga passar bäst till hennes framtida förlag, Ahlenius Publishing AB, med inriktning på erotisk litteratur?

Här hittar du inlägget med möjlighet att se de (passande nog) sex alternativen. Rösta!

Kändisskapet

Jag var och handlade i dag i min vanliga Ica-butik men hann inte komma längre än till andra avdelningen; frukt och grönt. Det var tidig förmiddag och näst intill folktomt. Bara jag, maken och en för oss okänd dam som spanade efter de finaste grönsakerna.

Det hände vid avokadon.

Bredvid mig hörde jag kvinnans röst: ”Är det du som är Minna?” Det kunde jag ju inte förneka. Jag försökte finna något spår i hennes ansikte som skulle förklara vem hon var. Någon jag intervjuat? De har blivit så många vid det här laget att vissa dessvärre faller ur minnet. Inte ansiktet så ofta, men namnet. Ibland under själva intervjun!

Men hon lät mig inte pinas särskilt länge. Det var en läsare! Hon hade precis börjat med Skuggplats och tyckte den var så bra. ”Nu letar de efter det försvunna barnet, men säg inte hur det slutar.” Hon kände igen mig från ett besök på träningsanläggningen Curves i Trollhättan, som var en av mina första återförsäljare. Nu hade hon hittat min bok i deras interna lilla bibliotek, där kunder byter läsning med varandra.

Alltså hurra! Efter en sådan start kan en torsdag i mars liksom inte bli misslyckad. Att solen skiner blir i jämförelse bara en härlig men suddig prick över ett i.

Kulturgryning

Jag började tro att det lagt sig en grå kulturskymning över staden, åtminstone när det gäller litteratur. Skrivkaféet som bara lockade ett fåtal var min främsta källa till uppfattningen. Sedan hade jag nästan hunnit glömma att jag spontananmält mig till en bokcirkel som skulle börja i mars och när jag inget hörde tänkte jag att den blev väl inte heller av då.

Men i dag kom kallelsen! Cirkeln är fullsatt, det finns bara reservplatser kvar. Vilken härlig kontrast, en riktig kulturgryning.

Vi är ett gäng som ska träffas fem onsdagskvällar och diskutera boken Olive Kitteridge av Elizabeth Strout. Den verkar väldigt bra och är tydligen en bestseller som även blivit till miniserie på HBO. (Hmmm. Att jag inte ens hört talas om boken pekar nog på att den största kulturskymningen i stan finns i mig.)

Jag är lite spänd, trots allt läsande har jag inte jättestor erfarenhet av att analysera och diskutera litteratur på djupet. Med främlingar, dessutom. Men det var ju lite därför jag anmälde mig – ett tillfälle att öva. Vi börjar den 9 mars. Berättar mer sen!

(Läs mer om arrangemanget här.)

Sista kvällen med gänget (fast ändå inte)

Peppig inställning och höga ambitioner räckte inte – intresset för vårterminens skrivkafé i arrangemang av Studiefrämjandet har varit USELT. Som mest har sex personer dykt upp (varav en när det var en halvtimme kvar). Som minst har vi varit två. Båda siffrorna är inklusive ledare/fikaansvarig.

Nu stänger vi dörren och kvällens sittning på Kungsgatan är den sista. Men. Vi tre som varit med i princip varje gång kommer att fortsätta i privat regi, hos varandra. Vi är alla  främst ute efter att få till skrivtid.

För mig och delledaren Desirée betyder nyordningen att det blir färre träffar att baka till, eftersom vår skrivarvän K. får vara värdinna och bjuda på fikat var tredje gång, och att vi inte behöver tänka ut skrivövningar till träffarna.

Detta kommer att bli bra!

Målgång

Puh, äntligen! I augusti 2015 skrev jag första inlägget om tankarna på att skriva något till Trollhätteberättelser, antologin som min hemstad ger ut i samband med hundraårsfirandet.

Sedan har jag skrivit fler blogginlägg om skrivkramp än konkreta saker att skicka in, om man säger så. Jag blev helt blockerad. Började på flera idéer (Smörgåsrån till exempel) men slutförde väldigt lite. Hotellet är ett exempel på novell som blev i stort sett klar men som ändå slutligen hamnade i papperskorgen med stämpeln ”för fånigt”. Man ska ju kunna stå för sin text – det var omöjligt.

Men nu! Tadaaaaa – jag har gått i mål. För en minut sedan mejlade jag mitt bidrag till kultur- och fritidsförvaltningen. Det blev en novell som heter Drömhästen. Jag klarade därmed (den förlängda) tidsfristen, som är i mars. Återstår bara att se om mitt bidrag kommer med.

De borde faktiskt inte rata något som är skrivet med själ och hjärta! 

 

Revolt!

Arbetet. Jag har stirrat in i min datorskärm så länge att ögonen snart blöder. Letat idéer att göra någonting av, hittat en massa, gjort mer research för att kunna knåda om de lösa tankarna till fasta former som slutligen blivit mogna att presentera för olika redaktörer. På två veckor har jag skickat ut runt 15 förslag. Har fått två ja, tre kanske, fler nej än jag vill räkna och ett antal som fortfarande inte svarat.

Enligt min att göra-lista ska jag nu fortsätta kolla upp några nya ingångar till gamla idéer. Då gjorde själen revolt. NEJ. Inte en googling efter en tänkbar tidning till!

Och jag lyder. Några timmars paus gör ingen skillnad för mitt yrkesliv.

Däremot stannar jag kvar vid datorn. Jag ska skriva på min novell! Det är ännu en ny idé till Trollhätteberättelser. Jag började på den under förra veckans skrivkafé och kände genast ett helt annat flyt i skrivandet. Det var så lätt! De andra har varit så konstruerade och styltiga och fåniga att det tagit emot fysiskt att få fram berättelserna. Men nu öste fingrarna bara på av sig själva.

Skillnaden? Den här är på riktigt. Ett minne från barndomen som jag inte berättat om för någon. Jag ville fortsätta skriva. Behövde fortsätta.

Nu återstår lite filande. Sedan får jag se om jag vågar skicka in texten under mitt riktiga namn eller om jag behöver hitta på en pseudonym. Eller om jag ska hitta på något helt annat till antologin? (Plats för rått skratt.)

.