Med skägget i brevlådan

Sidan 22. ”Sekunden efter stack hans blanka haka ut genom fönstret. Den där hakan som han förgäves försökt odla skägg på i åratal innan han slutligen gav upp och bara gillade läget.”

Sidan 182. ”Mannen med gråsprängt skägg satt bakom ratten.”

Herregud. Jag höll på att nästan trilla ur redigeringsstolen nyss. För mannen i de båda beskrivningarna är Isabellas pappa, ena gången med en oförmåga att odla skägg och nästa med en gråsprängd krans. Trots att det mellan de sidorna inte har hänt något som förklarar det, han har inte opererat in hårsäckar eller testat en ny mirakelmetod.

Det är jag. JAG. Som inte har nån kolla på mina bifigurer, som påbörjar en ändring och sedan inte fullföljer den. Fy.

Positivt: jag är nu helt säker på att det är alternativet tryckning av liten upplaga för egen och närmast sörjande skara som är rätt alternativ för mig.

 

 

Orden och deras syfte

Läser vidare i mitt manus och fortsätter att förundras över detta stora som perspektiv för med sig. Jag har sett stavfel och grammatik som skorrar på det där osköna sättet (att det har blivit fel av misstag, inte att jag brutit mot en regel jag kan).

Och så blir jag ganska osentimental helt plötsligt. Det är en scen ganska tidigt i manuset, första med karaktären Isabella, som jag nog någonstans långt där inne känt är fel. För långsam. För jämntjock. För detaljerad. Jag har bara pladdrat på och lagt in det ena efter det andra utan att tänka på det viktigaste: varför skriver jag detta?

Syftet med kapitlet är att introducera karaktären, visa att hon bor i fina villaområdet med sin pappa och via en liten dramaturgisk puckel berätta att hon nu ska lämna detta för en ny tillvaro som är henne helt främmande. Hon har fått en egen lägenhet.

Allt det där verkade jag någon gång under arbetet ha velat dra ut på och lasta så mycket dynga på att den lilla pärlan som skulle finnas någonstans formligen drunknade.

För alltså, det VAR dynga. Man MÅSTE ju inte berätta vad som händer när hon klivit ur bilen, när det inte är mer spännande än att pappa kör in i garaget. Och läsaren är inte betjänt av att få serverat en beskrivning av allt hon plockar upp ur brevlådan. Eller att hon skyndade in genom dörren. Med mera. BAH! Vem bryr sig?

Det sägs att man ska döda sina darlings, men de här var sannerligen inga älsklingar så det var hur lätt som helst att stryka hårt och brutalt. Känslan sedan: både jag och manuset har liksom lättat nu när lite av ballasten försvunnit.

Jag kan inte gömma vadarbyxorna i garderoben riktigt än, för det lär väl finnas lite mer att skyffla undan. Gör om, gör rätt och gör sen om igen.

Dåliga erfarenheter kan bli bra litteratur

Jag ändrade om i den där karaktären som jag berättad om i förra inlägget och blev klar med det. Alltså till nästa gång jag läser. För alltid hittar jag nånting nytt när jag öppnar manuset. Ibland till stor förskräckelse. Mest rädd blir jag när det poppar upp korrfel.

HUR HAR DE HÄNGT MED SÅ HÄR LÄNGE?

För detta är ju inte något första utkast, det är för bövelen versionen jag skickade till förlag. Inte konstigt att de refuserade, en historia som inte helt håller måttet och därpå ett knippe språkliga fel. Jag hade fnyst föraktfullt och mejlat iväg en standardrefusering på ett ögonblick om jag satt där på förlaget och skulle bedöma texten.

Mitt andra mål för dagen var att skriva lite mer positivt om stadsdelen Kronogården. Det är ett av landets alla miljonprogramsområden, som byggdes i en annan tid med en annan framtidstro men som i dag oftast får figurera som symboler för negativa saker som segregation, arbetslöshet och utanförskap.

Men alla som flyttar dit gör knappast det med inställningen att det ska bli skit. I alla fall inte min karaktär Isabella, som ska flytta hemifrån och är jätteglad för sitt förstahandskontrakt. Hon är mest nyfiken och vill utforska sin nya stadsdel och se om det inte finns en annan bild än den hon läst om i tidningar och hört om från bekanta som aldrig satt sin fot här.

Så därför är beskrivningarna ur hennes perspektiv väldigt positiva och till och med ganska vackra till en början. Det har jag alltså förstärkt ytterligare i dag. Jag fick ta i lite, det erkänner jag. För jag tycker inte heller att Kronogården är ett särskilt mysigt ställe längre.

Men jag har gillat att bo på Kronogården. Och jag har hatat det.

För jag har bott i de där höghusen som figurerar i min bok inte mindre än två gånger. Första gången var när mor tog med mig och syskonen från den lilla hålan några mil söderut och flyttade till storstan. Trollhättan alltså, så ni förstår ju att hålan verkligen var liten.

Då, när jag var åtta år, älskade jag att bo där. Alla människor, framför allt alla barn i samma ålder. Det fanns alltid någon att leka med ute på gården. Det fanns alltid någon att gå till på nära avstånd. Vi badade i fontänen på torget och sprang som tokiga i skogen. Det var fantastiskt spännande att åka hiss och utsikten från de lyckostarna som bodde på sjunde våningen var ju bara magisk.

Vi bodde där i 1,5 år, och mors tanke hade alltid varit att höghusen var något tillfälligt tills hon kände stan bättre och hade bestämt sig för något mer varaktigt. Det blev ett radhus med alldeles egen gräsplätt och tvättstuga inomhus som bara vi hade tillgång till. Det var fantastiskt på ett annat sätt. Men till slut inte hållbart ekonomiskt för en ensamstående trebarnsmamma med låglönejobb.

Vi flyttade åter till höghusen på Kronogården, också denna gång tillfälligt. Mor vågade inte leta bostadsrättslägenhet innan radhuset var sålt. Det blev ett halvår den här gången. Nu var jag 14 år och hade sannerligen lärt mig av folk att Kronogården var den sämsta plats på jorden att bosätta sig på. Jag minns att jag inte ens sa att jag flyttat till alla klasskompisar. Jag skämdes.

Sedan växte jag upp och fick sakta mer distans. Men inte förrän i vuxen ålder kunde jag säga till vem som helst att jag bott där. Löjligt, jag vet.

Jag minns en händelse, då jag fortfarande var tonåring och fick skjuts hem från stallet av en annan tjej och hennes pappa, som inte kände mig så där jätteväl utanför hästmiljön. Vi passerade höghusområdet på väg till Hjortmossegatan, som var min nya adress. Tjejen säger nåt i stil med ”fy, fan för att bo där”. Minns inte om jag får frågan om min syn på det förskräckliga att bo på Lantmannavägen eller om jag trots allt bara säger det ändå. Jag har bott där. Tjejen skämdes så att hon blev knallröd.

Så, vart vill jag komma med allt det där? Jo, ville nämna vikten av att gräva där man står. Eller har stått, åtminstone. Jag märker jättetydligt när jag bara hittar på eller gissar hur något är mot när jag har upplevt det jag ska beskriva själv. För alla erfarenheter är bra erfarenheter när det kommer till skrivande. Något att minnas nästa gång man är olycklig.

Avslutar nu min skrivarhelg med att spara ner allt jag gjort på min externa hårddisk. Den här datorn kommer att ge sig när som helst. Och sedan: Babel på svt. Sämre slut har jag varit med om!

Prio ett

Körde enligt planen (nästan). Två arbetspass med manuset på cirka tre timmar vardera och då fick jag till följande:

  • Strök den där helt onödiga karaktären (knappt värt att nämna, tog ju ungefär en minut).
  • Ändra i en karaktärs reaktion på en nyhet. ”Inte hoppa runt som en fjant” löd min order till mig själv.
  • Påbörjade en ändring i en scen som jag kanske stryker helt. Har inte bestämt mig.
  • Filade lite på starten. Lär få återkomma, för detta är ju viktigt som attan!
  • Största insatsen var att fila på karaktären Marikas reaktioner kring sonens försvinnande. Det var så himla tjockt och krystat och skrivet på näsan att jag själv tröttnade på henne för länge sen. Jag blev klar med första vändan, men lär få titta över henne igen.Det är svårt det där med att skriva så att läsaren gråter och inte karaktären.

Så: vad var då ”nästan” över dagens plan. Eftersom jag är världens sämsta shoppare alla kategorier så hoppade jag över att gå till byn och handla i pausen. I stället klippte jag gräs och rensade ogräs. Så det kan gå.

Hade dessutom tänkt plantera vårlökar för det säger alla tidningar att man gör bäst i september. Men då pep min mobil och talade om att det var dags att manusjobba igen. Se där vem som fått ordning på prioriteringen.

I morgon kör vi igen – tjoho!

Skrivarhelgen startar NU

Gick upp tidigt och fick gjort allt det där praktiska som ändå skulle stört tankebanorna (disk, bäddning, tvätt, trist vardagstjafs). Tänker dela upp dagen i två pass på tre timmar vardera. Där emellan ska jag göra annat. Som att gå till byn och köpa fingervantar. Jag blir lika överraskad varje år av att hösten är kylig och förra årets vantar sorgligt håliga eller bortglömda någonstans.

Nu har jag stängt av mobilen, stänger snart ner internet och öppnar mitt manus för första gången på evigheter. Först på dagordningen: stryk en totalt oviktig karaktär.

När helgen är slut ska jag ha jobbat koncentrerat med texten i tolv timmar. Hoppas det för mig åtminstone en bit på vägen.

 

Tågfärd

På tåg mot arbetskonferens i Stockholm. Trots avfärd i gryningen har jag valt bort umgänge med John Blund. I stället för att sova har jag ägnat mig åt folklivsforskning (tacksamt med folk som sitter nära i flera timmar).

Men framför allt: jag har fortsatt bena ut vad som ska hända i manus två och vad som driver huvudkaraktärerna. Jag börjar gilla dem! De är rätt mänskliga.

I ögonvrån ser jag att även mina medpassagerare folklivsforskar. Det är rätt många nyfikna blickar på mig och mitt block. Jag bygger med andra ord upp förväntningar redan vid detta tidiga stadium 🙂

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!