Hej, Karin

Hittade en lucka i julfirandet och satte mig i sängen med anteckningsblock och penna. Retro! Sedan började jag skriva helt fritt kring min nya huvudkaraktär. Hur hon ser ut, var hon är i livet just nu, klädstil, ålder, ja allt det där som har med karaktären att göra. Långt ifrån allt kommer att synas i själva texten sen, men jag måste ändå veta allt det där för att lära känna henne.

Hon fick ett namn också. Karin. Det låg rätt i munnen och passar in i personen jag ser framför mig när jag tänker på henne.

Tänker fortsätta så här, ta vara på pauserna som uppstår och anteckna stort och smått kring de olika personerna i nästa bokprojekt. Förra gången hittade jag på eftersom och hade skrivit en massa när jag blev tvungen att pausa för att ta dem på pulsen så att jag skulle förstå varför de gjorde ditt eller datt eller för att komma på vad deras nästa steg skulle bli. För vissa funkar det strålande att göra så. För mig funkade metoden sådär och jag skyller åtminstone några av alla omskrivningsrundor på den.

Men det är okej att jag famlade lite i blindo, för det var mitt första försök. Nu kommer allt gå så mycket lättare. (Nu hör jag mig själv om ett år inne i huvudet, och framtids-Minna hångarvar som bara hon kan.)

Jag är inte helt karaktärslös

Häromdagen blev jag lite ivrig och satte mig och bara skrev ner allt jag kom på om en idé som jag burit på ett tag. Var folk jobbade, hur de hamnat där de är, vad som driver en av karaktärerna till en ganska ovanlig handling och vad NNs vuxna barn tycker om det som sker.

Hur roligt som helst! Idén är fortfarande allt för lös i kanterna för att jag ska känna mig bekväm med att berätta om den i detalj. Men så mycket kan jag avslöja att den utspelar sig i Trollhättan (var annars?) och att berättelsen har två tydliga huvudkaraktärer, en man och en kvinna.

De två ännu namnlösa karaktärerna knackade tidigt på och klev in i mitt medvetande. Just nu håller de som bäst på att rumstera om och göra sig hemmastadda. Varmt välkomna, säger jag!

Hurra för bloggen i dag!

bloggtårta

I dag är det precis ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg här på minnaulin.wordpress.com. Jag hade gått ett tag och funderat på att starta en blogg. Men vad skulle jag skriva om? Och skulle det gå att hitta på något tillräckligt ofta för att det skulle vara någon idé?

Tidningen Skriva med sin bloggskola fick mig att ta steget och att välja wordpress som plattfom. Tack, tack jag är mycket nöjd.

Och trots att jag har en relativt smal nisch, eget och andras skrivande och läsande, så tycker jag inte att det direkt har varit jobbigt att hitta på ämnen. Vissa inlägg kunde kvittat. Andra borde jag tagit upp men lät bli.

En liten sammanställning så här långt (för jag tänker inte sluta blogga!):

  • 237 inlägg.
  • 489 godkända kommentarer (varav drygt hälften är mina egna, eftersom jag tycker att den som bemödat sig med att lämna en kommentar förtjänar ett svar).
  • Ett antal omröstningar som jag högmodigt kallade ”månadens fråga” i starten eftersom jag trodde att jag skulle mäkta med dem så ofta. Kanske dags att ta upp något igen?
  • 5 845 besökare totalt när jag kollade alldeles nyss. Bäst besökta dagen hade jag 141 besökare (det var när jag publicerade Respons från författarcentrums lektör).

För ett år sedan hade jag nog trott att jag skulle vara längre kommen med Bakom stängda dörrar. Men ack, ack vad detta filande, läsande och redigerande tar tid! Nu ska jag fortsätta min SISTA genomläsning så att jag faktiskt blir klar någon gång.

Ha en god fredag!

Tack för den här veckan

Och så var det bara tre veckor kvar till förlagsdeadline. Tre veckors arbete kvar innan jag ska släppa i väg min baby på sin allra största prövning. Känns skrämmande och väldigt roligt på samma gång.

Jag har jobbat med manuset tre av sju möjliga dagar. För lite, jag vet. Men jobbet – alltså det jag får betalt för – går i vågor och de senaste dagarna har toppen varit skummande vit och väldigt hög, så jag har varit glad bara av att kunna hålla balansen och inte trilla i havet.

Är ändå ganska nöjd med min insats. Har jobbat vidare med att putsa några delar i slutet, lagt till nya scener som ska täppa till det sista (?) som gäller lektörens synpunkter om logiska luckor och sedan det där med Marika och hennes personlighet som jag lättat upp lite grann. Åtminstone där hon har en anledning att vara glad för sedan utsätts hon ju för saker som inte direkt lockar till leenden.

Måste snart bli klar

Skrivarhelg, stod det i arbetsplaneringen. Men oj, så trögstartad jag var i dag. Gjorde en hel massa annat innan jag äntligen fick rumpan på stolen i skrivarlyan och fortsatte bråka med Marika, som nu börjar bli något mer mänsklig.

Jag la till ett nytt kort kapitel i slutet och ändrade lite i början så att hon framstår mer som en schysst mamma och inte bara en frånskild morsa med ny pojkvän som betyder lite för mycket.

I morgon måste jag hamna framför datorn tidigare. Min deadline närmar sig med stormsteg och nu har den plötsligt blivit ännu viktigare att hålla. För helt ur det blå har maken och jag sett till att vi inte kommer att ha några som helst fritidsproblem den närmsta framtiden.

Vi har köpt hus. Utan att vara det minsta på jakt efter ett. Snacka om spontanköp vid kassan!

Och ja – det kommer bli en skrivarlya på vinden. Men man kan säga att det – ehrm – finns ett antal projekt som står före i prioriteringsordningen.

Upp med hakan, Marika

Hon känns ganska känslokall och inte någon person jag direkt gillar. Borde kanske få någon positiv sida så att hon inte blir för endimensionell.

Stycket ovan är dagens lektörssynpunkt att jobba mot och handlar om stackars Marika. Ja, hon är ganska fast i en form och det gör nog att hon inte riktigt känns som en riktigt människa. Så i dag ska hon få åtminstone något försonande drag.

Författarkoppen är fylld med nybryggt kaffe, målet hägrar som en läcker morot någonstans vid horisonten, läslampan sprider flitens starka strålar. Nu kör vi!

Och priset går till …

Har skrivit en del nytt sen jag började fila enligt lektörens instruktioner. Fortsatte i dag med olika tankar kring hur jag ska utveckla karaktärerna, i synnerhet en. Kom på att min fiktiva lokaltidning ska instifta ett nytt pris som NN ska bli den första att få.

Kom så långt som till en scen där tillställningen planeras och skrev också några stolpar kring hur NN ska reagera när hen får priset, före, under och efter. Det blir en sak att få ner på pränt i morgon.

Nu: lördagkväll med maken. Finare än snus!

Min kompis GW

Filade klart första utkastet av det där som jag skrev om förra gången, att karaktärerna tittar på Veckans brott. Och jag hade så roligt!

Mest åt Leif GW Persson.

Han har en massa kul manér för sig, ännu tydligare nu när jag research-tittat på programmet och detaljstuderat hur han pratar, andas, pillar sig i håret, plockar med glasögonen, lutar sig fram och tillbaka över bordsytan. Med mera. Och sen har han ju ett särskilt språk. En slags blandning av söderslang och professors-lingo som jag försökt fånga i mitt fiktiva specialprogram om försvunna personer.

Det känns som om vi känner varandra lite bättre nu. Du och jag, GW. (Och lite humor måste du ju ha, även om du i teven verkar göra allt för att dölja det. Annars skulle du ju inte saluföra bobblehead-dockor av dig själv!)

Experiment pågår

I dag tänkte jag leka lite och testa ett nytt grepp. Som manuset ser ut nu så är det indelat efter vilken karaktär som för tillfället är perspektivperson. Det nya som jag ska påbörja i dag är att skriva in en händelse som blir ramen för en ny scen. Sedan är tanken att de olika karaktärer får reagera på sitt sätt inför det som beskrivs.

Själva händelsen är ett avsnitt av Veckans brott på Svt1 och brottet som Leif GW Persson och Camilla Kvartoft tar upp är naturligtvis Williams försvinnande. Det berör förstås mina karaktärer på väldigt olika sätt, från att en knappt höjer på ögonbrynet till att andra ser sin värld gå under.

Utmaningen blir att få ett flyt i perspektivväxlingarna, så att läsaren hänger med på att det är nya karaktärer som tittar på det som kommer ur tv-rutan. Jag tänker mig att jag zoomar ut ur bilden och då och då gör korta mellanlandningar inne i huvudet på Agnes, David, Johnny och de andra.

Nu ska bara tankarna översättas till text också.

Fortsätter ombyggnadsarbetet

Hjärnan är lite mosig så jag tänkte fortsätta med ändringar som inte kräver så mycket kapacitet. Göra indrag och minska ner antalet meningar på egen rad.

Apropå ombygge, i det verkliga livet byggs nu Kronogårds torg om. Någon kanske har hört Isabellas kommentarer om hur konstigt det ser ut med en fontän utan vatten? Hon tycker att torget är fulare än någonsin när kompisen Alice gör studiebesök i förorten för första gången. Lugn Isabella. Nu händer det grejer kan jag lova!

Kronogårds torg

Ombygge pågår, på flera ställen.