Att vänta på något gott

Jag skriver massor men inget skönlitterärt just nu. Så då var det ur världen. Nu vill jag i stället tipsa om god läsning (och tv-tittande för den som känner sig manad).

I januari var det 20 år sedan jag tog mina första, rätt darriga, steg in i universitetsvärlden. Darriga för att jag kom rakt från produktionen i en bilfabrik och hade världens sämsta självförtroende i mötet med alla andra som verkade så säkra.

Jag studerade engelska och en stor del av första terminen handlade om att läsa skönlitteratur. Det var här jag fick upp ögonen för författaren som än i dag är en av mina stora idoler: Margaret Atwood. Vi läste hennes The Handmaid’s Tale och jag var alldeles förbluffad. Vilken berättelse. Vilken berättare.

Under åren tänkte jag på boken lite då och då. På huvudpersonen Offred vars roll i framtidsdystopin är att alstra friska barn åt regimen. Boken gavs ut 1985 och när jag läste den 1997 hade den alltså redan ett antal år på nacken och det gick inte att få tag i den på svenska.

Men så! I samband med att HBO släppte sin serie baserad på romanen stod det också klart att det skulle komma en nyöversättning i höst. Hurra! Jag köpte mitt exemplar på årets bokmässa. Förstå känslan när man längtat i 20 år! Nu har jag kommit drygt drygt halvvägs. Och jag vill inte att den ska ta slut. Tjänarinnans berättelse, som den heter på svenska, var sannerligen värd att vänta på.

Jag har ännu inte sett tv-serien, men har hört att den fått finfina recensioner. Serien kan ju inte vara annat än bra, med den grundhistorien och dessutom med Elisabeth Moss (som tidigare bland annat synts i Top of the Lake och Mad Men ) i huvudrollen.

Atwood har också bland mycket annat skrivit Alias Grace. Läs boken! Se sedan serien på Netflix (jag har inte hunnit än, men även den har fått mycket bra kritik).

 

Bokbytardags

I dag är det Stora bokbytardagen, ett initiativ som startade 2009 med syfte att uppmuntra till läsning och lärande. Applåd för det! Mig passade det ypperligt i tid. Häromdagen tog jag mig nämligen an ett projekt som jag funderat på i tre och ett halvt år. Så länge har jag nu gått och stört mig på min bokhylla. och mer specifikt bristen på ordning i den.

Sällskapsspel som ligger illa staplade i en hylla högst upp. Dammiga eftersom de inte använts sedan vi flyttade till huset för fyra år sedan och säkert inte på många år dessförinnan. Kitschiga prydnadssaker stod på parad där det inte skulle finnas annat än jämna, fina rader av BÖCKER. Nu är jag betydligt nöjdare, även om det finns några detaljer kvar att bita i (det ska inte ta 3,5 år till).

När jag höll på att rensa upptäckte jag två exemplar av en bok som jag inte visste att vi ägde. Helikopterrånet: inifrån, av Samuel Brissman. Den handlar om det spektakulära rånet mot en värdedepå utanför Stockholm 2009 och kom ut 2013 på Vulkan. Förmodligen fick vi med oss två böcker under besöket när jag skulle välja tryckföretag till Skuggplats. Boken verkar intressant, men kanske inte till den grad att jag behöver två exemplar. Så, bytt är bytt. Jag fick med mig Mons Kallentofts deckare Höstoffer med Linköpingsbaserade kriminalinspektören Malin Fors i fokus. Jag gillade verkligen föregångaren Sommardöden, som jag läste för flera år sedan.

Har du bytt till dig någon bok i dag? Skynda, du har några timmar på dig!

Jag vann!

Den 29 augusti publicerade författaren Anna E Wahlgren ett inlägg på sitt instagramkonto, där man kunde vinna ett ex av hennes debut, den psykologiska spänningsromanen Skuggan av henne. Det enda en behövde göra var att följa henne på instagram (anna_wahlgren), gilla inlägget och tagga tre vänner som gillar spännande läsning.

Busenkelt. Det svåra var väl att endast två hade chans att vinna. Och jag som har som tur i kärlek!

Men för fyra dagar sedan ploppade det upp ett nytt inlägg och till min förvåning såg jag mitt namn som en av de två vinnarna. Hurra! I går kom boken, med fin dedikation dessutom. Ser fram emot att läsa!

PS: Just Annas tävlingar verkar jag ändå ha osedvanligt god lycka i. Sommaren 2014 lottade hon ut böcker som hon råkat dubbelbeställa och jag vann Rov av Sharon J Bolton. DS.

Regn & ro

Jag har varit ledig i två och en halv vecka och hittills ägnat mig åt att bada, grilla, hänga med folk och pyssla med hus och trädgård. Som sig bör!

Jag brukar faktiskt inte skriva eller göra särskilt mycket annat som har med skönlitteratur att göra på sommaren. Men i dag hände det! Efter en dag med målarpensel i handen pockade lusten på. Maken roade sig i en biljardhall och ute öste regnet ner. Lugnet hann i kapp mig. Jag plockade jag upp mitt utskrivna råmanus och började läsa. 

Har nu hunnit till sidan 28 av 72. Visst återstår en massa jobb, men till min glädje upptäckte jag att det inte är en total katastrof. Hoppet lever!

Kulturgryning

Jag började tro att det lagt sig en grå kulturskymning över staden, åtminstone när det gäller litteratur. Skrivkaféet som bara lockade ett fåtal var min främsta källa till uppfattningen. Sedan hade jag nästan hunnit glömma att jag spontananmält mig till en bokcirkel som skulle börja i mars och när jag inget hörde tänkte jag att den blev väl inte heller av då.

Men i dag kom kallelsen! Cirkeln är fullsatt, det finns bara reservplatser kvar. Vilken härlig kontrast, en riktig kulturgryning.

Vi är ett gäng som ska träffas fem onsdagskvällar och diskutera boken Olive Kitteridge av Elizabeth Strout. Den verkar väldigt bra och är tydligen en bestseller som även blivit till miniserie på HBO. (Hmmm. Att jag inte ens hört talas om boken pekar nog på att den största kulturskymningen i stan finns i mig.)

Jag är lite spänd, trots allt läsande har jag inte jättestor erfarenhet av att analysera och diskutera litteratur på djupet. Med främlingar, dessutom. Men det var ju lite därför jag anmälde mig – ett tillfälle att öva. Vi börjar den 9 mars. Berättar mer sen!

(Läs mer om arrangemanget här.)

Hänt och händer

Har ju alldeles glömt att uppdatera om den senaste tidens – och framtidens – litterära händelser.

Som jag nämnt tidigare var det avslutning med skrivkaféet som jag hängt på lite nu och då under hösten. De som ville fick läsa något alster på biblioteket förra måndagen. Har du Facebook kan du se en bild av mig in action här!

Jag läste början på den där novellen som jag kämpat med. Ett experiment i konsten att skriva skräck med lite övernaturliga inslag. Andra gör det bättre, men det är ju kul att få prova. Publikreaktionerna kändes positiva men jag tror ändå inte att detta blir mitt bidrag till Trollhätteberättelser. Kanske publicerar jag novellen i sin helhet här på bloggen, men då får jag fila lite till först.

Skrivkaféet är ett arrangemang som Studiefrämjandet håller i. Och nästa år ska jag dela ledarskapet med tjejen som haft ansvaret hittills. Hon ska studera och orkar inte hålla i det själv och jag kan behöva något litet kvällsprojekt. Vi kör igång den 19 januari och håller öppet varje tisdag till den 5 april. Gratis! Här kan du läsa mer om vårens arrangemang.

Sedan kommer förhoppningsvis även fem onsdagskvällar fyllas med litterära godsaker. Folkuniversitetet och Trollhättans stadsbibliotek planerar att starta en bokcirkel den 9 mars-6 april. Jag anmälde mig spontant och hastigt och hoppas nu att tillräckligt många andra gör det så att det blir av. Läs mer här. 

Men det är inte vår än! Redan i morgon händer det grejer. Jag ska på Skrivarworkshop på stadsbiblioteket i Trollhättan. Det är Augustprisade författaren Jessica Schiefauer som håller i övningarna. Ska bli så kul att få välbehövliga tips och inspiration!

Förutom allt detta har jag också tänkt att jag skulle hinna skriva lite framöver.

Ska bara …

På morgonen hade jag en vag tanke om ett blogginlägg som skulle gå ut på att den här helgen och nästa ska ägnas åt skrivande, skrivande och lite mer skrivande. Jag har ju en hemläxa att slutföra (läs påbörja) innan det är dags att träffa gänget som går Sören Bondesons kurs igen nästa helg.

Sen slog prokrastineringen nya höjder.

Jag har varit jätteduktig. Tvättat tre maskiner och hängt upp kläderna på tork i solen. Diskat. Redigerat bilder och fyllt på min matblogg med två inlägg samt ett förinställt för nästa vecka. Jag har äntligen tagit tag i ett gammalt löfte om att återkomma med synpunkter på Susanne Ahlenius debut Dödlig åtrå. Och så vidare.

Sen kom ett mejl i precis rätt ögonblick. Från Sören Bondeson. Mejladresser till alla som jag ska skicka min läxa till. Och dessutom två texter som jag ska läsa, alltså sådana som andra kursdeltagare skickat in. De är klara! Redan.

Oooooooooh. Samvetet. Nu börjar jag!

Rättar till gammal synd (#Älskanoveller)

”Lovar att återkomma långt innan dess.”

Så skrev jag i inlägget Gamla synder som handlade om att jag bortsett från ett gammalt löfte om att skriva ner synpunkter kring några av alstren i #Älska noveller – 26 nyanser av Sverige. Uppföljaren kommer i maj och det var det datumet som jag skulle se till att hinna (långt) före när jag i januari alltså ännu en gång lovade att dela med mig.

Som om nån satt och väntade.

Men löften är hur som helst till för att hållas. Så här kommer min lista, utan inbördes ordning, på texter som föll mig i smaken lite extra.

”Jag har en fluga i ögat” av Jenny Eriksson (s 14)
En text som handlar om en tjej som cyklar till jobbet låter kanske bara lite lagom lockande. Den här novellen visar att ämnet inte spelar någon större roll. Farten, drivet! Jag är med varenda sekund av den där cykelturen. (Här kan du läsa mer om Jenny Eriksson.)

”Love me tender” av Ann Hugosson (s 37)
Min skrivarkompis Ann, från den där fantastiska novellkursen i London, bidrar med en härligt femtiotalsdoftande novell. Den har många fina detaljer, Ann bygger upp förväntningarna på besöket och får fram hur spända alla familjemedlemmarna är utan att skriva mig på näsan. Sånt ger pluspoäng! Bra planterade ledtrådar som löses upp. Men jag vill läsa mer! Detta känns som starten på något större. (Här hittar du Ann Hugossons blogg.)

”Vi måste prata sa du, fastän det är allt vi gör” av Jessika Nilsson (s 45)
En novell med säregen stil, en kvinnas inre monolog rätt igenom. Det ryms så mycket på de där raderna. Jag är med hela vägen och våndas med huvudpersonen till den grad att halsen tjocknar. Vägen mot slutet är spikrak. Det är som att betrakta en olycka som man vet är på väg att inträffa och det går inte att titta bort. (Läs mer om Jessika Nilsson här.)

”Bröllopskocken” av Anna Keiler (s 68)
Romankompis nummer två från London-kursen som finns med i antologin – vi ÄR ett produktivt gäng! Anna har skrivit en häftig story, som inte blir sämre av att den till stora delar faktiskt är sann. Här får ett oväntat möte oanade konsekvenser – men som läsare får jag chans att hänga med i svängarna eftersom Anna lyckats plocka med viktiga trådar från start. (Här hittar du Anna Keilers blogg.)

”Skuggminne” av Jenny Jacobsson (s 121)
En otroligt sorglig historia som fint styr undan från fallgropen att gödsla med orden. Det är sparsmakat vilket gör hela texten desto mer effektfull. Jag får som läsare lägga pusslet, bit för bit, och det gillar jag! (Jenny Jacobssons blogg hittar du här.)

 ”Jävla galonisar” av Frida Andersson Johansson (s 147)
Precis som ”Jag har en fluga i ögat” visar den här texten att ämnet är långt ifrån lika viktigt som skribentens förmåga att skildra något. Plotten: trött småbarnsmamma med dagis- och vardagsångest. Jag borde inte gå igång, barnfri som jag är.
Men. Texten! Vi får hänga med Carolines dag från helvetet och det går undan i svängarna. Skribenten rör sig obehindrat mellan olika tidsplan och det är effektivt berättat utan att bli flåsigt eller krampaktigt. Flytet är med hela vägen och jag blir så väldigt GLAD att jag inte är Caroline som tvingas bolla med lite för många saker samtidigt. (Frida Andersson Johanssons blogg# kan du läsa här.)

Jag tänker inte gå in särskilt djupt på novellerna som inte funkade lika bra för mig. Men flera har gemensamt att slutet inte riktigt håller. Antingen så känns det konstruerat, som att skribenten var tvungen att hitta på något för att avsluta sin text. I andra fall hänger slutet i luften. Visst ska läsaren fylla i själv, men det finns väl gränser.

Andra är väl generösa med sina adjektiv, det känns lite mellanstadium över texter som ska beskriva varenda liten detaljs färg, form, känsla och lukt …

PS: skönt att få det där ur världen, men än är jag inte helt fri från gamla löften som inte uppfyllts. Har lovat att återkomma med respons på en skrivarkompis bok – och det ska jag! DS.

Personligt utvalda pärlor

Jag har nu gjort min sista arbetsdag på tidningen som jag jobbat på i drygt sju år. I veckan firades jag av mina fyra närmaste kolleger, nuvarande och tidigare. Vi var ute och åt indiskt och drack fantastiskt goda drinkar.

Jag fick presenter. Inte vad som helst. Böcker! Och inte vilka böcker som helst. De hade var och en valt ut en pocketbok som de tyckte att just jag skulle ha. Med så fina motiveringar att jag nästan blev blank i ögonen.

  • En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru. ”Det här är den vackraste poesi jag läst i romanform. Vackert och skarpt men ändå enkelt och rent. Boken ger en fruktansvärd och brutal inblick i vilka öden människor kan bära med sig som tvingats lämna sina hemländer. Och hur den smärtan kan sippra vidare, ner i nästa generation” skriver kollegan Johanna bland annat.
  • Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. AnnaKarin hade tänkt ge mig en annan bok (Breakfast of Champions av Kurt Vonnegut), men kunde inte hitta den. Så här skrev hon bland annat i sitt långa, fina meddelande: ”Du får den här för att den också är jättebra och för att den ger en röst åt ett perspektiv som länge inte haft någon sådan.”
  • Stål av Silvia Avallone. ”Det är hett, känns alldeles sant och är görbra. Italien kommer aldrig att kännas likadant igen” skriver Magnus.

Jag hade inte läst någon av böcker, bara det är ju smått fantastiskt. Nu får jag chansen att bredda min litterära värld samtidigt som jag påminns om mina fina kolleger. Tack!

 

Förlags- vs egenutgivet

Då och då ploppar det upp synpunkter kring egenutgivna böcker. Att de har dålig kvalitet. Är fulla av korrfel. Har dålig sättning. Inte håller måttet när det kommer till det allra viktigaste; gestaltningen, dialogen, perspektiven. Ja, själva berättandet.

Jag har läst flera egenutgivna böcker den sista tiden. Visst har jag tänkt att man skulle kunna göra si eller så med olika saker men i som helhet har de fått med beröm godkänt. Det kan jag inte säga om precis varenda bok som kommit ut på vanligt förlag.

Därför har jag tänkt att de där synpunkterna kanske kommer från folk som helt enkelt känner sig hotade av den nya marknaden med författare som tar makten över sin egen utgivning.

Tills för några dagar sedan.

Då öppnade jag en bok som jag spontanköpte på bokmässan och insåg snabbt att det finns böcker som inte borde kommit ut. Jag trodde verkligen inte att någon som känner sig färdig med ett manus kunde ha så många nybörjarfel kvar.

Till exempel:

  • Adjektiv i stället för gestaltning. ”… sa NN nervöst” står det inte mindre än TVÅ gånger inom några rader på de första två sidorna. Ett av många exempel där jag som läsare inte får chans att leva mig in i vad karaktären känner innan författaren är där och skriver mig på näsan.
  • Perspektivbyten. Det är mängder med namn att hålla reda på och inte blir det lättare när alla känner och tänker olika saker i samma scen.
  • Författaren litar inte det minsta på sin läsare. Det märks bland annat på att det finns många ställen där två meningar efter varandra säger precis samma sak. Exempel: ”Han … föredrog att sitta i sin ensamhet och söka fakta. De flesta kallade honom ensamvargen, eftersom han tyckte om att sitta ensam på sitt kontor.”
  • När något någon gång är på väg att gestaltas förstör författaren genom att genast lägga till en förklaring efteråt. ”Ulla kände sig trängd och backade.”
  • Språkfel i allmänhet. Eller vad sägs om följande syftning: Julian steg in på Tomas kontor som var utredningsbefäl på polisstationen.” Eller användande av ordet skrålla (som betyder löjlig damhatt) när man är ute efter skrolla (som i bläddra på datorn).
  • Logiska luckor som inte borde ha passerat en kritisk granskning. ”Han såg att det stod två män utanför. Han vred om låset och öppnade. Där stod två poliser som de hade befarat. Både den kvinnliga och den manliga polisen såg allvarliga ut.” Eh?

Och så där fortsätter det. Blir det bättre? Vet inte. Jag gav upp på sidan 66. Var på väg att lägga ifrån mig boken redan vid sidan 45 men fortsatte i rent studiesyfte. Eller fortsatte? Kämpade! Jag hade hellre läst den här texten innan den gick till tryck – i syfte att hjälpa till med uppstyrningen.

Men man måste faktiskt säga något positivt också. Inget är bara bra eller dåligt. Okej då. Den kostade bara 80 kronor, ett erbjudande på bokmässan. Hade jag betalat normalpriset, det dubbla, skulle jag känt mig grundlurad. Nu, bara lite lätt lurad på min dyrbara lästid.

Detta var en debut och jag har sett att författaren upphovsmakaren har kommit en bit på väg mot släppet av sin andra bok. Jag kommer inte att köpa den, men hoppas att hen har bytt strategi och anlitat en duktig lektör/redaktör.

PS: jag nämner inte titeln eller skribentens namn eftersom jag inte är ute efter att såra. Det här inlägget handlar om att man som egenutgivare måste ta hjälp utifrån. För sin egen och andra egenutgivares skull. Och inte minst läsarens. DS.