Rättar till gammal synd (#Älskanoveller)

”Lovar att återkomma långt innan dess.”

Så skrev jag i inlägget Gamla synder som handlade om att jag bortsett från ett gammalt löfte om att skriva ner synpunkter kring några av alstren i #Älska noveller – 26 nyanser av Sverige. Uppföljaren kommer i maj och det var det datumet som jag skulle se till att hinna (långt) före när jag i januari alltså ännu en gång lovade att dela med mig.

Som om nån satt och väntade.

Men löften är hur som helst till för att hållas. Så här kommer min lista, utan inbördes ordning, på texter som föll mig i smaken lite extra.

”Jag har en fluga i ögat” av Jenny Eriksson (s 14)
En text som handlar om en tjej som cyklar till jobbet låter kanske bara lite lagom lockande. Den här novellen visar att ämnet inte spelar någon större roll. Farten, drivet! Jag är med varenda sekund av den där cykelturen. (Här kan du läsa mer om Jenny Eriksson.)

”Love me tender” av Ann Hugosson (s 37)
Min skrivarkompis Ann, från den där fantastiska novellkursen i London, bidrar med en härligt femtiotalsdoftande novell. Den har många fina detaljer, Ann bygger upp förväntningarna på besöket och får fram hur spända alla familjemedlemmarna är utan att skriva mig på näsan. Sånt ger pluspoäng! Bra planterade ledtrådar som löses upp. Men jag vill läsa mer! Detta känns som starten på något större. (Här hittar du Ann Hugossons blogg.)

”Vi måste prata sa du, fastän det är allt vi gör” av Jessika Nilsson (s 45)
En novell med säregen stil, en kvinnas inre monolog rätt igenom. Det ryms så mycket på de där raderna. Jag är med hela vägen och våndas med huvudpersonen till den grad att halsen tjocknar. Vägen mot slutet är spikrak. Det är som att betrakta en olycka som man vet är på väg att inträffa och det går inte att titta bort. (Läs mer om Jessika Nilsson här.)

”Bröllopskocken” av Anna Keiler (s 68)
Romankompis nummer två från London-kursen som finns med i antologin – vi ÄR ett produktivt gäng! Anna har skrivit en häftig story, som inte blir sämre av att den till stora delar faktiskt är sann. Här får ett oväntat möte oanade konsekvenser – men som läsare får jag chans att hänga med i svängarna eftersom Anna lyckats plocka med viktiga trådar från start. (Här hittar du Anna Keilers blogg.)

”Skuggminne” av Jenny Jacobsson (s 121)
En otroligt sorglig historia som fint styr undan från fallgropen att gödsla med orden. Det är sparsmakat vilket gör hela texten desto mer effektfull. Jag får som läsare lägga pusslet, bit för bit, och det gillar jag! (Jenny Jacobssons blogg hittar du här.)

 ”Jävla galonisar” av Frida Andersson Johansson (s 147)
Precis som ”Jag har en fluga i ögat” visar den här texten att ämnet är långt ifrån lika viktigt som skribentens förmåga att skildra något. Plotten: trött småbarnsmamma med dagis- och vardagsångest. Jag borde inte gå igång, barnfri som jag är.
Men. Texten! Vi får hänga med Carolines dag från helvetet och det går undan i svängarna. Skribenten rör sig obehindrat mellan olika tidsplan och det är effektivt berättat utan att bli flåsigt eller krampaktigt. Flytet är med hela vägen och jag blir så väldigt GLAD att jag inte är Caroline som tvingas bolla med lite för många saker samtidigt. (Frida Andersson Johanssons blogg# kan du läsa här.)

Jag tänker inte gå in särskilt djupt på novellerna som inte funkade lika bra för mig. Men flera har gemensamt att slutet inte riktigt håller. Antingen så känns det konstruerat, som att skribenten var tvungen att hitta på något för att avsluta sin text. I andra fall hänger slutet i luften. Visst ska läsaren fylla i själv, men det finns väl gränser.

Andra är väl generösa med sina adjektiv, det känns lite mellanstadium över texter som ska beskriva varenda liten detaljs färg, form, känsla och lukt …

PS: skönt att få det där ur världen, men än är jag inte helt fri från gamla löften som inte uppfyllts. Har lovat att återkomma med respons på en skrivarkompis bok – och det ska jag! DS.

Personligt utvalda pärlor

Jag har nu gjort min sista arbetsdag på tidningen som jag jobbat på i drygt sju år. I veckan firades jag av mina fyra närmaste kolleger, nuvarande och tidigare. Vi var ute och åt indiskt och drack fantastiskt goda drinkar.

Jag fick presenter. Inte vad som helst. Böcker! Och inte vilka böcker som helst. De hade var och en valt ut en pocketbok som de tyckte att just jag skulle ha. Med så fina motiveringar att jag nästan blev blank i ögonen.

  • En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru. ”Det här är den vackraste poesi jag läst i romanform. Vackert och skarpt men ändå enkelt och rent. Boken ger en fruktansvärd och brutal inblick i vilka öden människor kan bära med sig som tvingats lämna sina hemländer. Och hur den smärtan kan sippra vidare, ner i nästa generation” skriver kollegan Johanna bland annat.
  • Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. AnnaKarin hade tänkt ge mig en annan bok (Breakfast of Champions av Kurt Vonnegut), men kunde inte hitta den. Så här skrev hon bland annat i sitt långa, fina meddelande: ”Du får den här för att den också är jättebra och för att den ger en röst åt ett perspektiv som länge inte haft någon sådan.”
  • Stål av Silvia Avallone. ”Det är hett, känns alldeles sant och är görbra. Italien kommer aldrig att kännas likadant igen” skriver Magnus.

Jag hade inte läst någon av böcker, bara det är ju smått fantastiskt. Nu får jag chansen att bredda min litterära värld samtidigt som jag påminns om mina fina kolleger. Tack!

 

Förlags- vs egenutgivet

Då och då ploppar det upp synpunkter kring egenutgivna böcker. Att de har dålig kvalitet. Är fulla av korrfel. Har dålig sättning. Inte håller måttet när det kommer till det allra viktigaste; gestaltningen, dialogen, perspektiven. Ja, själva berättandet.

Jag har läst flera egenutgivna böcker den sista tiden. Visst har jag tänkt att man skulle kunna göra si eller så med olika saker men i som helhet har de fått med beröm godkänt. Det kan jag inte säga om precis varenda bok som kommit ut på vanligt förlag.

Därför har jag tänkt att de där synpunkterna kanske kommer från folk som helt enkelt känner sig hotade av den nya marknaden med författare som tar makten över sin egen utgivning.

Tills för några dagar sedan.

Då öppnade jag en bok som jag spontanköpte på bokmässan och insåg snabbt att det finns böcker som inte borde kommit ut. Jag trodde verkligen inte att någon som känner sig färdig med ett manus kunde ha så många nybörjarfel kvar.

Till exempel:

  • Adjektiv i stället för gestaltning. ”… sa NN nervöst” står det inte mindre än TVÅ gånger inom några rader på de första två sidorna. Ett av många exempel där jag som läsare inte får chans att leva mig in i vad karaktären känner innan författaren är där och skriver mig på näsan.
  • Perspektivbyten. Det är mängder med namn att hålla reda på och inte blir det lättare när alla känner och tänker olika saker i samma scen.
  • Författaren litar inte det minsta på sin läsare. Det märks bland annat på att det finns många ställen där två meningar efter varandra säger precis samma sak. Exempel: ”Han … föredrog att sitta i sin ensamhet och söka fakta. De flesta kallade honom ensamvargen, eftersom han tyckte om att sitta ensam på sitt kontor.”
  • När något någon gång är på väg att gestaltas förstör författaren genom att genast lägga till en förklaring efteråt. ”Ulla kände sig trängd och backade.”
  • Språkfel i allmänhet. Eller vad sägs om följande syftning: Julian steg in på Tomas kontor som var utredningsbefäl på polisstationen.” Eller användande av ordet skrålla (som betyder löjlig damhatt) när man är ute efter skrolla (som i bläddra på datorn).
  • Logiska luckor som inte borde ha passerat en kritisk granskning. ”Han såg att det stod två män utanför. Han vred om låset och öppnade. Där stod två poliser som de hade befarat. Både den kvinnliga och den manliga polisen såg allvarliga ut.” Eh?

Och så där fortsätter det. Blir det bättre? Vet inte. Jag gav upp på sidan 66. Var på väg att lägga ifrån mig boken redan vid sidan 45 men fortsatte i rent studiesyfte. Eller fortsatte? Kämpade! Jag hade hellre läst den här texten innan den gick till tryck – i syfte att hjälpa till med uppstyrningen.

Men man måste faktiskt säga något positivt också. Inget är bara bra eller dåligt. Okej då. Den kostade bara 80 kronor, ett erbjudande på bokmässan. Hade jag betalat normalpriset, det dubbla, skulle jag känt mig grundlurad. Nu, bara lite lätt lurad på min dyrbara lästid.

Detta var en debut och jag har sett att författaren upphovsmakaren har kommit en bit på väg mot släppet av sin andra bok. Jag kommer inte att köpa den, men hoppas att hen har bytt strategi och anlitat en duktig lektör/redaktör.

PS: jag nämner inte titeln eller skribentens namn eftersom jag inte är ute efter att såra. Det här inlägget handlar om att man som egenutgivare måste ta hjälp utifrån. För sin egen och andra egenutgivares skull. Och inte minst läsarens. DS.

Bibliotekssuccén

Nu har jag gjort det: Varit huvudpunkten (läs enda punkten) på en författarkväll på bibliotek. Jag hade en hel timme till mitt förfogande på Kronan i går. Puh! Det är inte alla dagar jag pratar så där mycket, totalt.

Men det gick ju. Jag berättade om mitt förhållande till Kronogården och Trollhättan, om hur min bok blev till och så läste jag tre stycken ur Skuggplats och därutöver ett blogginlägg om en skrivardag då jag visserligen satt vid datorn men inte lyckades få fram så värst många ord.

Och folk lyssnade. Och de var alldeles lagom många, tio personer. Tio perfekta personer. De såg så glada och snälla och intresserade och uppmuntrande ut att jag liksom glömde att bli nervös.

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

När jag kommit till sista punkten, frågestund, var jag beredd på att den snabbt skulle passera som en flyktig parentes. Men inte då. Jag fick svara på allt från om det är svårt att skriva en bok, om jag skriver på något mer, om jag ska skriva mer om Kronogården, om jag någonsin funderade på att ge upp Skuggplats-manuset eftersom det var en del motgångar längs vägen. Om egenutgivning. Om bokskrivandet i jämförelse med musikbranschen … Frågestund förresten, det var mer som ett mysigt samtal.

Jag sålde och signerade några böcker också. Men bland det mest minnesvärda med kvällen blev det som hände allra sist. En man i publiken bjöd in oss till en hemkunskapslokal i Kronans kulturhus. På onsdagskvällarna hyrs den av somaliska Shabelleföreningen, ett gäng kvinnor i olika åldrar som lagar mat tillsammans.

Så där satt vi, maken, jag och en av våra vänner, och åt en lika sen som oväntad andra middag i fantastiskt trevligt sällskap. Det skulle inte ha hänt om författarkvällen varit på huvudbiblioteket i centrum, den saken är ju alldeles solklar.

Tack till alla som gjorde min kväll oförglömlig!

Och till Anna Keiler: låt inte din första upplevelse hindra dig från att ta nya tag. För en inbjudan till biblioteket kan också vara alldeles, alldeles underbar. Just do it!

Boksignering

Charlotte Wikhall köpte min bok och är snart aktuell med sin nästa. Som utspelar sig på – Kronogården!

Mässrapport i snabbformat

Årets bokmässa var fantastisk! Bäst var alla härliga människor som jag fick återse igen. Återkommer med detaljerad lista över mina inköpta böcker, tills dess får du njuta av några ögonblicksbilder från tillställningen. Som vanligt i usel kvalitet eftersom de är tagna med mobilen.

För hur skulle jag orka bära böcker om jag också hade med min systemkamera?

Mästerkocken

Maken som omslagspojke till Adlibris nästa succékokbok!

 

monterbesök

Susanne Ahlenius och jag i Hois monter

Folkhav

Den obligatoriska översiktsbilden från rulltrappan. Det fanns besökare så att det räckte.

Böckerna

Ett urval av inköpen, deckarna hamnade visst överst.

Bokrelease

Äntligen någon inom vettig geografisk närhet som släpper en bok och låter mig komma på releasen! Det var tidigare nämnda Charlotte Wikhall som firade att senaste alstret Mirakeldagar sett dagens ljus.

Festen hölls i ståtlig miljö, Gräfsnäs slottsruin. Jag kom ett par timmar efter starten och möttes av sång inifrån den gamla tegelbyggnaden – Charlotte själv och en tjej till.

Minglade runt lite (= pratade med ett par jag känner sedan långt tidigare) och köpte slutligen två böcker som jag självklart fick signerade. Förutom den nya blev det också förra romanen Min älskarinna från Peru.

Detta kom perfekt i tid för jag läste nyligen ut 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye och hade inget nytt att sätta tänderna i så här veckan innan bokmässan.

Lättnad

När jag lottade ut ett gratisex av Skuggplats i somras var ju intresset som bekant mer än lovligt svalt. Med tanke på att den var GRATIS! Om man bortser från att det kostade en liten ansträngning i form av en motivering, alltså. Till slut blev jag av med boken, men först efter förlängd tidsfrist och ett sänkt självförtroende.

Nu i veckan publicerar tidningen jag jobbar på, Hem & Hyra, ett lokalt reportage om mig med text av min fina kollega Monika Steczkó och fenomenalt foto av Andreas Olsson. I samband med reportaget lottar vi ut signerade ex. Inte bara en utan tre!

Tänk om ingen hör av sig. Ja, tanken har så klart slagit mig efter den tidigare erfarenheten.

I morse kunde jag pusta ut. Redan då kom det första mejlet från en glad tidningsläsare som vill vara med i vår utlottning. Senare damp det ner ett mejl till. Känner mig säker på att minst en till hinner göra det innan tidsfristen går ut den 29 augusti. Puh!

(PS: vi lägger sällan/aldrig ut featurematerial på vår sajt, därför kan jag inte serva med en länk till reportaget. Den som ber snällt kan få en tidning skickad. DS.