Nu får det vara nog!

Det har gått tre och ett halvt år sedan Skuggplats kom ut. Redan innan dess började jag prata om min nästa bok om någon frågade (och det gjorde de – ofta).

Heeerrreeegguuud.

Tre och ett halvt år. Under den tiden har USA fått en president som ingen ens nämnt som en kandidat vid min bokrelease i mars 2014. Folk har hittat kärleken, fått barn, skilt sig, börjat studera, bytt karriärer …. och skrivit böcker.
Jag känner flera väldigt produktiva författare, en av dem har släppt mer än en bok per år i snitt. (Ja, men de är ju rätt korta, brukar jag intala mig som om det spelade någon roll.)

Samtidigt i Trollhättan har jag med allt stelare leende pratat om den där nästa, om manus 2 som minsann fortfarande lever men JUST NU ligger lite långt ner i byrålådan. För att … det är så mycket på jobbet, för att jag inte pallar att sätta mig vid datorn och skriva skönlitterärt när jag redan suttit en hel dag vid en skärm, för att … jag har en massa ursäkter. 

Egentligen har jag ingen riktig ursäkt. Jag kan spendera timmar framför teven (också en skärm!) en vanlig vardag. Det var faktiskt så jag fick min senaste aha-upplevelse. Tittade på Gokväll av alla program och började skämmas på riktigt. Anledningen var den kvällens gäst, Emelie Schepp.

För er som inte är bevandrade (ni lär vara få) så kan jag sammanfatta med att hon INTE är den som hittar på en massa ursäkter.
Läs till exempel denna korta beskrivning från hennes hemsida:
”Emelie Schepp (1979) har under många år arbetat som projektledare i reklambranschen. 2013 gav hon ut sin debutbok Märkta för livet på eget förlag och med 40 000 egenhändigt sålda exemplar rankas hon fortfarande som Sveriges främsta egenutgivare. Sedan dess har hon släppt flera böcker i serien om den komplexa åklagaren Jana Berzelius. Böckerna har sålts till 30-talet länder och blivit läsarfavoriter och bästsäljare i många länder. Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016.”

Japp. När Emelie Schepp skrev den där debuten jobbade hon heltid, hade småbarn och var kvällstrött. För mig hade det tagit slut där. För henne var det bara början. Nu lever hon på sitt författarskap.

Jag skådade inåt och jag skämdes och jag bestämde mig. Nu får det vara nog. Manus 2 ska upp ur lådan och skåda ljuset. Jag fortsätter arbetet med det som ska bli en bok i kväll. Vi hörs!

Oväntad skjuts

Dag två av min kurs på Fojo i Kalmar är till ända. Vilken verkstad! Mesta tiden ägnar vi åt olika övningar, testar verktyg och metoder för att förmedla känslor och stämningar i våra texter. Och även om målgruppen är journalister så är många av exemplen vi får från skönlitteraturen. Verktygen är ju som sagt desamma i mångt och mycket.

I dag skulle vi till exempel ”sälja” en kurskamrater på Fyndbörsen. Knepet var att beskriva personen som ett dött föremål (i min text blev bordsgrannen Björn en bil, i annonsen stod bland annat att det var en  ”välvårdad Volvo med 20 000 mil på mätaren”). Det var förbjudet att skriva ut personens namn för sedan fick vi höra alla beskrivningar och gissa vem som beskrevs. Kul! (Mindre kul kanske att jag som föremål blev en stol med ”bekväm dyna”. Hm! Sommarformen är inte vad den varit.)

Senare på eftermiddagen fick vi i uppgift att skriva ett anslag, en början på några få meningar (eller en enda) som ska dra in läsaren och få hen nyfiken på resten. Det skulle vara antingen början på ett personporträtt eller en roman. Och det skulle vara självbiografiskt.

Pust tänkte jag först. Romanen om mig, vad skulle den handla om? Med 15 minuters kombinerad idé- och skrivtid går det liksom inte att fastna i grubblande. Jag valde vad jag tyckte var den lätta vägen: en romanstart med min klassresa som tema. Det skulle väl gå att få några lockande rader av hur den osäkra 25-åriga metallarbetaren för första gången ser ett anrikt lärosäte från insidan. Tänkte jag. Utan att veta att det skulle komma mer.

Så här blev mitt anslag: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben.”

När jag hörde alla andras lockande starter blev jag ganska trött (redan) på min idé. Hur uttjatad och ointressant var den inte?

Därför sjönk jag in i en stor inre suck när nästa uppgift kom. Nu skulle vi testa att panorera och zooma in i våra texter. ”Låt inte texten stå still!” uppmanade kursledaren Rosmarie Holmström och visade några exempel på textsnuttar där skribenten visade upp en briljant förmåga att lotsa läsaren genom tid och rum, från stort till smått i en ständig rörelse framåt, uppåt, inåt.

Hur skulle jag kunna applicera det där på min text? Inte hade jag tänkt skriva någon självbiografisk roman och därför inte heller tänkt på någon fortsättning på de där första raderna. Men det var bara att börja jobba. Snabbt.

Så här blev det: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben. Hörsalen har plats för hundra och åter hundra studenter med stolsrader i bråddjup fallhöjd. Längst fram står en man. Översta knapphålet i hans skjorta har fransat sig och blivit för stort. Ny lyser hans hals vit samtidigt som han talar. Hundra och åter hundra pennor rasslar självsäkert i stolsraderna.
Vägen till biblioteket har himlen som tak. Där inne står dammiga böcker i täta rader. Allra längst in, bland Austen och Shakespeare och Defoe, finns en stol i ett hörn dit få hittar.”

När jag hade läst upp alstret var jag redo att knyckla ihop pappret till en liten boll att sparka in i närmsta papperskorg. Men då hände något. En liten minnesbild ploppade upp. Om Karin i manus 2 som gjort en klassresa och är familjens första student på universitetet. Jag har krånglat med hur det ska framgå – genom gestaltning – och bara skrivit en liten snutt från en examensfest där det hintas om hennes bakgrund.

Kanske kan mitt kursexperiment – i starkt förädlad form – införlivas i manuset? Jag tror faktiskt att det kan gå.

I morgon: skrivexperiment på Öland!

 

 

 

 

Vad är väl en bal på slottet?

För några veckor sedan var Susanne Ahlenius och Anna Keiler, två av mina härliga romankompisar från London, på återbesök i metropolen. Ann Ljungberg körde då en fortsättning på kursen vi gick 2012, som var för folk som ville komma igång eller få vägledning på något ostyrbart. Nu var det kurs för författare med mer erfarenhet och ett manus snart redo för världens ljus. Typ London 2.0.

Åh, som jag hade velat vara där. Inte blev det bättre av alla uppdateringar på sociala medier som de serverade mig under veckan. Teaterbesök, pubar, ridning i Hyde Park. Och så skrivande förstås. Jag kände ända ner i märgen att jag saknade den där fantastiska bubblan.

Men. Det är inte synd om mig! För även om jag inte kunde gå på bal på slottet i London så händer det snart stora grejer på skrivarfronten!

Jag lyckades komma med på en kurs i gestaltande journalistik som medieinstitutet Fojo arrangerar. Kursen är otroligt populär. Jag har sökt tidigare utan framgång och den här gången fick jag en reservplats som till min lycka blev en ordinarie för några veckor sedan.

Så på söndag tar jag tåget till Kalmar. På måndag morgon inleds en fem dagar lång verkstad med texten i fokus. Och inte torra nyheter. Nej! Gestaltande journalistik handlar om att fånga läsaren och göra texten levande. Få läsaren att känna att hen är med själv (läs kursbeskrivningen här). Skillnaden mot romanförfattandet är ju att journalistiken också måste vara sann (och relevant och en massa annat) men verktygen för skrivandet är desamma.

Kursen är gratis och till och med resan är betald. Eftersom jag är medlem i Journalistförbundet får jag ett stipendium som täcker kostnaden för boende och lite till – tack och bock säger frilansen.

Återkommer med rapportering.

Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Festligt framsteg

I går var jag på ett 80-årskalas (två personer som fyllde 40). Jag kände knappt någon av de närmare 70 personerna på plats och därför var inte förväntningarna så högt ställda. Vad jag inte visste när jag klev in i festlokalen var att den här kvällen skulle leda till inte mindre än två litterära framsteg för min del.

För jag hamnade vid ett bord där diskussionerna snart kom in på skrivande. En man vid bordet känner min man och visste att jag skrivit en bok, som han ställde frågor om. Det hörde i sin tur en annan bordsgranne som blev eld och lågor och ville köpa ett ex. Sedan gled samtalet in på olika fenomen kopplade till skrivandet. Hur är författare som kommer på fruktansvärda saker egentligen funtade (jag sa att de nog är helt normala eftersom de får utlopp för sina fantasier, det är de andra som håller allt inom sig vi ska vara nervösa för).

Jag pratade lite om min egen skrivprocess och om det där halvt bortglömda manus 2 som jag numera inte säger att jag jobbar på utan mer sanningsenligt berättar att det ligger och väntar på bättre dagar i byrålådan. Man skulle kunna tro att ännu en påminnelse om att jag inte skriver kunde vara deprimerande. Men tvärtom, jag märkte att det var så inspirerande att prata om författandet. Det var länge sedan!

Känslan höll i sig även i dag. Jag plockade fram manuset och började läsa med pennan i hand medan vinden ylade utanför fönstret. Och jag slutade inte efter 30 sidor som förra gången utan är nästan klar, bara 15 sidor till innan allt är genomgånget. Ett steg närmare, helt utan att jag tänkt göra något skrivrelaterat alls i helgen. Lustigt med tanke på alla gånger jag planerat och planerat utan att något sedan har hänt.

Upptäckte så klart en hel del fel och brister som jag nu har att attackera. Marginalerna är fulla med anteckningar som ‘trams’ och ‘lägg av’ och ‘strama upp’. (Men på ett ställe skrev jag ‘bra!’ i marginalen. Tänkte att jag kunde behöva ett uppmuntrande ord.)