Festligt framsteg

I går var jag på ett 80-årskalas (två personer som fyllde 40). Jag kände knappt någon av de närmare 70 personerna på plats och därför var inte förväntningarna så högt ställda. Vad jag inte visste när jag klev in i festlokalen var att den här kvällen skulle leda till inte mindre än två litterära framsteg för min del.

För jag hamnade vid ett bord där diskussionerna snart kom in på skrivande. En man vid bordet känner min man och visste att jag skrivit en bok, som han ställde frågor om. Det hörde i sin tur en annan bordsgranne som blev eld och lågor och ville köpa ett ex. Sedan gled samtalet in på olika fenomen kopplade till skrivandet. Hur är författare som kommer på fruktansvärda saker egentligen funtade (jag sa att de nog är helt normala eftersom de får utlopp för sina fantasier, det är de andra som håller allt inom sig vi ska vara nervösa för).

Jag pratade lite om min egen skrivprocess och om det där halvt bortglömda manus 2 som jag numera inte säger att jag jobbar på utan mer sanningsenligt berättar att det ligger och väntar på bättre dagar i byrålådan. Man skulle kunna tro att ännu en påminnelse om att jag inte skriver kunde vara deprimerande. Men tvärtom, jag märkte att det var så inspirerande att prata om författandet. Det var länge sedan!

Känslan höll i sig även i dag. Jag plockade fram manuset och började läsa med pennan i hand medan vinden ylade utanför fönstret. Och jag slutade inte efter 30 sidor som förra gången utan är nästan klar, bara 15 sidor till innan allt är genomgånget. Ett steg närmare, helt utan att jag tänkt göra något skrivrelaterat alls i helgen. Lustigt med tanke på alla gånger jag planerat och planerat utan att något sedan har hänt.

Upptäckte så klart en hel del fel och brister som jag nu har att attackera. Marginalerna är fulla med anteckningar som ‘trams’ och ‘lägg av’ och ‘strama upp’. (Men på ett ställe skrev jag ‘bra!’ i marginalen. Tänkte att jag kunde behöva ett uppmuntrande ord.)

Insikt

Jag tittade på Sverigematchen i fotbolls-EM i går. Den var ju lite av ett sömnpiller. Vad som däremot fick mig att haja till, tänka efter, vakna upp var en reklamsnutt som rullade i pausen. Suggestivt, pumpande, skitsnyggt svartvitt.

”All right, it will be hard, it will hurt, but giving up is never an option.”

Rösten var Zlatans och även om orden väl skrivits av någon listig reklamare så visste de precis var de tog.

Att ge upp har varit en valmöjlighet för mig.

Jag gillar ju gärna att tänka på mig själv som en person som skriver. Skönlitteratur och annat. Senaste tiden har det varit en del annat lyckligtvis, men inte så mycket att jag inte skulle ha hunnit med den där boken eller något annat fiktivt.

I min bild av mig själv är jag en skribent, kanske rent av en författare, som låter orden flöda och har lätt för att hitta på historier och sedan också fullfölja dem, som noveller eller romaner. Som har en känsla för ord och formuleringar, vet vad som får en karaktär att komma till liv. Som kommer att skriva en väldig massa böcker till, utöver den där självutgivna debuten som kom ut för över två år sedan.

Bara inte just nu. Det har varit så mycket med jobbet. Jag har inte hunnit.
Det är ju lögn. Förbannad lögn! Jag har tittat på teve när jag borde ha slipat på mitt manus. Jag har hittat på projekt i trädgården, målat dörrar i källaren, rensat i röran på vinden. Allt utom tevetittandet behöver göras – men kanske inte främst för att undvika mitt eget författarjag.

Jag vill ha framgång, men jag är inte värd den. För jag kämpar inte. Jag gör inte allt jag kan för att få ett skrivande liv. Jag väljer inte bort något för att få ägna mig åt skrivandet. Det har under väldigt lång tid varit lågprioriterat intill gränsen för bortprioriterat.

Så behöver det inte vara. Jag tänker närmast på min skrivarkompis Susanne Ahlenius. Jisses den kvinnan har ett driv! Vi var ungefär på samma nivå, med var sitt halvfärdigt manus, när vi träffades för första gången på romankursen i London. Men hon hade gjort något som jag missat. Lagt upp en plan. Bestämt sig. Hon skulle skriva en trilogi i en ny genre – erotisk deckare.

Hennes första bok, Dödlig åtrå, kom ut ett halvår efter Skuggplats. Efter det är jag omkörd. För ett par månader gav hon ut nummer två, Dödligt dubbelspel och blev tack vare det välförtjänt medlem i Författarförbundet. Arbetet med den sista boken i serien pågår, samtidigt som hon ger ut erotiska noveller. Hon har sagt upp sig från sitt arbete för att helhjärtat kunna satsa på sitt skrivande.

Puh. Jag skulle kunna bli matt och lägga mig med ett täcke av självömkan och hitta på nya briljanta undanflykter. Eller så kan jag låta mig inspireras. Det går ju. Bara jag inser – på riktigt! – att det är J A G som får ta och bestämma mig. Och sluta slappa.

Zlatan: ”Cause you will never go home, you will never give up because only one person can take you from A to Z – You!”

Världens längsta graviditet

Hej gott folk! Jag sitter hemma och har skrivkafé tillsammans med två flitiga författarkolleger.

Kollar över manus 2 och inser att jag har kollrat bort mig totalt. Är förlorad och vilse i tidslinjen. Jag har anat det länge men vid dagens granskning av texten blev det bekräftat. Till exempel låter jag en stackars karaktär vara gravid ungefär lika länge som en elefant (nja, inte riktigt eftersom det är nästan TVÅ ÅR).

På ett ställe i berättelsen är det den 17 oktober och det nämns att det är ”några månader” kvar innan S ska föda. Nu filar jag på en del som utspelar sig i slutet av februari, men än har ingen unge synts till.

Pust. Massor av jobb kvar. Slut på meddelandet!

Sniglar mig framåt

Det är tisdag och jag har precis sagt hejdå till mina skrivkafé-vänner. I dag var jag värdinnan, vilket betyder att man öppnar sitt hem för två skrivande själar och bjuda på kaffe och något hembakat (i dag: rulltårta).

De träffarna betyder massor. Inte för att jag tycker att skrivande på manus 2 ett par timmar en enda kväll per vecka är nära nog tillräckligt. Men: det är två timmar mer än jag fick ihop under flera månader innan jag började med kaféet i höstas. Med andra ord så går det ju faktiskt framåt.

Hurra för det stora i det lilla!

Kanske är det lite som i fabeln om haren och sköldpaddan; bättre att streta på framåt i lugn takt än att spurta några hundra meter och sen lägga sig till ro (som jag gjorde i maj förra året!)

 

Bokcirkeln som lyfte

Jag är ju ovanligt litterär den här våren. I går var det dags för andra träffen med bokcirkeln som biblioteket och Folkuniversitet arrangerar i Trollhättan.

Första träffen var … sådär.  Och inte så konstigt kanske. För vad ska man säga om en bok som man knappt kommit in i och som inte direkt är uppbyggd som en traditionell roman utan består av en mängd kortare noveller som är löst hopflätade av några få karaktärer? Hur ska man sätta tonen i diskussionen med elva främlingar?

Det blev lite trevande. Försiktigt.

Men i går! Efter en start som påminde om förra veckans kom vi snart igång och släppte loss. Vi skrattade, diskuterade, ifrågasatte och lyssnade, vi vågade ha olika åsikter och samtidigt respektera vad andra tyckte och ibland till och med ändra ståndpunkt.

Det kändes tryggt, vilket låter fånigt men var fantastiskt.

Jag var alldeles upplyft när jag gick hem och ser så fram emot nästa gång. Nu känns det mest synd att det bara är fem träffar, med andra ord tre ynka gånger kvar.