Nu är Trollhätteberättelser här

Så äntligen, i går, var det dags för den efterlängtade releasen av antologin Trollhätteberättelser. Totalt 36 författare med någon slags anknytning till Trollhättan har skrivit i vitt skilda genrer, här finns allt från dikter och noveller till reportage och historier från verkliga livet om människor och industri.

Jag har ännu inte hunnit läsa mer än ett handfull bidrag men fortsätter snart med resten. Och ska man bara döma av omslaget så är ju boken en given succé – det fina fotot är taget av Sven Stertman och föreställer biblioteket när det fanns i Villa Stranna, en gammal byggnad som startade som tingshus anno dazumal.

trollhätteberättelser

Det kom massor av människor till boksläppet på huvudbiblioteket, som samtidigt firade sin omstart efter en åtta månader lång renovering. Stolarna räckte inte till utan fick fyllas på i flera omgångar.

Fem personer läste ur sina alster. Jag var inte en av dem, eftersom intresset var så stort lottades platserna och jag har ju alltid haft mer tur i kärlek än i slumpartade spel. Däremot fick jag bland annat höra Ann Österman läsa två dikter. Hon var med i förra höstens skrivkafé, så det var kul med en bekant på scenen.

En annan dam som jag njöt av att lyssna på var Britta Olausson. Hon hade skrivit en fin betraktelse över tiden kring 1945, då hon träffade sin blivande make. Via hennes berättelse fick vi en glimt av staden som den såg ut då, med nybyggda villor på Tingvalla (nu bor jag i en av dem!) om vägar som ännu inte var asfalterade och om den unge mannen som tog bussen till Sjuntorp för att uppvakta sin  flickvän med en ask praliner under armen. Det var en så rar historia att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Mitt bidrag heter Drömhästen och kanske kommer att hamna även här på bloggen när jag får lite tid att fixa till ett läsbart dokument.

Antologin finns att köpa på huvudbiblioteket i Trollhättan och kostar 60 kronor.

Antologinyheter

För snart fem månader sedan, den 7 februari, skickade jag in mitt bidrag till antologin Trollhätteberättelser. Någon gång har jag kanske funderat på hur det går och om min novell Drömhästen kommer med, men senaste månaderna har hela projektet fallit i glömska.

Tills i dag när det kom ett mejl från den ansvariga. Jag kom med! Ett litet hurra är verkligen på sin plats.

Inom kort skickas antologin till tryck och söndagen den 21 augusti är det dags för releasen på Trollhättans huvudbibliotek. Mer info om denna happening kommer, på en blogg nära dig.

Målgång

Puh, äntligen! I augusti 2015 skrev jag första inlägget om tankarna på att skriva något till Trollhätteberättelser, antologin som min hemstad ger ut i samband med hundraårsfirandet.

Sedan har jag skrivit fler blogginlägg om skrivkramp än konkreta saker att skicka in, om man säger så. Jag blev helt blockerad. Började på flera idéer (Smörgåsrån till exempel) men slutförde väldigt lite. Hotellet är ett exempel på novell som blev i stort sett klar men som ändå slutligen hamnade i papperskorgen med stämpeln ”för fånigt”. Man ska ju kunna stå för sin text – det var omöjligt.

Men nu! Tadaaaaa – jag har gått i mål. För en minut sedan mejlade jag mitt bidrag till kultur- och fritidsförvaltningen. Det blev en novell som heter Drömhästen. Jag klarade därmed (den förlängda) tidsfristen, som är i mars. Återstår bara att se om mitt bidrag kommer med.

De borde faktiskt inte rata något som är skrivet med själ och hjärta! 

 

Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Njutningsfull felsökning pågår

Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.

bloggbild redigering spöknovell

 

Smörgåsrån

Jag sitter på ett snabbtåg till Stockholm dit jag åker över dagen för att träffa potentiella uppdragsgivare och diskutera idéer som jag presenterat tidigare. Tjänsteresa med egna företaget! Jag börjar bli vuxen.

Resan tar nästan fyra timmar per väg. Nästan fyra timmar av sittande. Skrivtid, äntligen!

Jag fortsatte att spåna kring vad jag ska skicka in till antologin Trollhätteberättelser. Ville passa på att skriva något som är helt annorlunda mot tidigare alster. Testa gränserna. Jag faller så lätt in i något mörkt och dystert. Nu vill jag skriva med lätt hand, kanske till och med få läsaren att dra på mungiporna någon gång.

Eventuellt kan jag nu vara något på spåren. Utan att avslöja för mycket kan jag ändå berätta att huvudkaraktären är en pensionsfärdig dam med många hemliga sidor och novellens arbetstitel är Smörgåsrån.

Nu ska jag ”bara” få detta att fungera åtminstone hälften så bra på papper som det gör inne i min hjärna.