Ninna, ninna, ninnana …

I Ariane Wahlgrens författarhus fanns ett litet bibliotek med proppfulla hyllor. Böcker som besökare haft med sig, allt från Sidney Sheldon till Leo Tolstoj och massor däremellan.

Så förutom att jag korrläste mitt eget manus i Aten hann jag med att plöja nästan tre böcker också. Tre väldigt olika böcker, men med det gemensamt att jag inte kunde lägga ner dem. Kan alltså varmt rekommendera följande:

  • Igelkottens elegans av Muriel Barbery. En portvaktstant i Paris med hemligheter hon inte kan dölja när den rike japanske mannen flyttar in. Han snappar genast upp hennes intresse för litteratur och filosofi. Det är en sån där bok man känner sig lite mer bildad och smart av att läsa.
  • Där tvivlet gror av Thomas H. Cook. Den udda sonen sitter barnvakt åt en åttaårig flicka, men nästa morgon finns hon inte kvar i huset. Jag fastnade totalt för denna bladvändare. Väldigt bra personskildringar och ända fram till slutet ville jag bara veta: vad händer nu? Så här vill jag också skriva en bok, alla de små sidohändelserna som ändå har betydelse för huvudhandlingen, misstankarna som börjar frodas när tvivlet verkligen gror (en passande titel, bättre än originalets Red leaves tycker jag).
  • [geim] av Anders de la Motte. Småfifflaren Henke tar sig vatten över huvudet när han antar utmaningen som en kvarglömd mobiltelefon på pendeltåget erbjuder. Lite åt Snabba cash-hållet men i mitt tycke bättre. Jag skrev ju att jag nästan hann läsa tre böcker. Den här fick jag lämna med några ynka kapitel kvar. I går beställde jag ett ex på Bokia, väntad leverans inom en vecka. Frustration!

 

Lite om … Isabella

Isabella Berndtsson fyllde 20 år i december. Hon har långt, blont hår och blå ögon, är 165 cm lång, lite kurvig men absolut inte tjock. Får rosiga kinder när hon blir upphetsad eller nervös.

Isabella är snäll och lite naiv och har aldrig stött på några större svårigheter i livet. Med ett undantag: mamma Eva dog i cancer när Isabella var fem år.

Hon gick ut estetiska programmet på Magnus Åbergsgymnasiet sommaren 2010 och vet inte riktigt vad hon vill i framtiden. Det är självklart att hon ”ska bli något” men än är det inte bråttom.

Som 17-åring sommarjobbade hon första gången på Thebrödsbageriet vid Drottningtorget. Inte för att hon behövde, pappa hade gärna fortsatt försörja henne, men Isabella ville tjäna egna pengar. Hon kom sig inte för att söka något annat och är nu timanställd på kaféet.

Hon är enda barnet och pappa Ulfs ögonsten.
Ibland känner hon sig kvävd av hans omsorg. Nu vill hon stå på egna ben, bli vuxen. Flytten hemifrån, till miljonprogrammet Kronogården ska bli starten på det nya livet. Eftersom hon växte upp i fina Skoftebyn har hon aldrig haft anledning att åka dit tidigare. Hon betraktar sin nya omgivning storögt och nyfiket.

Isabella har inte haft någon seriös kärleksrelation än, men är populär bland killarna. Hon är förälskad i Linus men blir blyg i hans närhet och har inte vågat ta något första steg.

Alice är närmsta vännen som varit en ständig följeslagare sedan barndomen. Det blir ändå ett glapp i vänskapen när Isabella flyttar till området som inte har det bästa ryktet i stan.

(Tidigare inlägg om karaktärerna: Lite om … Marika och Lite om … David.)

Lite mindre dåligt

Nämen! I dag fick jag svar från Printz publishing om min mejlfråga, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Tycker att två och en halv vecka är lite väl långt, men nu vet jag ju i alla fall att de inte bara struntade i svaret.

Och vad berodde de där särskrivna f-orden på då? Det är fortfarande lite luddigt för inte ens förlaget vet riktigt. Gissningen var att f och i sitter ihop, och sen om man ”kniper” eller gör lösare rader så verkar orden glida isär lite efter ”fi”.

Frågor på det?

Nådde första milstolpen

Ute: sol och vår och ruslyckliga småfåglar och uteserveringar som poppat upp här och där.

Inne: jag som sitter klistrad på kontorsstolen och filar på texten. Eller snarare, satt. För nu är jag klar för den här gången!

Nästa steg blir att skicka texten till min läsarpanel. Ett stort ögonblick, första gången någon utomstående får se hela klabbet. Självklart drabbas jag av prestationsångest, dåligt självförtroende, svarta och nedvärderande tankar om mig själv i största allmänhet och manuset i synnerhet. Men det hör säkert till.

Sen då? Gissar att jag har halva jobbet kvar när jag får tillbaka kommentarerna …

”Nej, tack det är alldeles för billigt för en bok”

Det har öppnat en tillfällig bokoutlet i Trollhättan. Självklart var jag tvungen att dyka in och botanisera lite bland borden som stod uppdukade med allsköns titlar. Som väntat var det en hel del mat, barnböcker och annat som jag inte vill ha.

Men det fanns också en sektion med några riktiga pärlor. Köpte Majgull Axelssons skönlitterära debut Långt borta från Nifelheim och två böcker av sydafrikanske nobelpristagaren J.M Coetzee, det blev Ett dåligt år och I hjärtat av landet.

Billiga konstverk

Jag har tidigare läst ett flertal av Majgull Axelssons böcker, hon är en av mina favoriter. Av Coetzee har jag läst Onåd som jag tyckte var riktigt bra.

Och om jag mot förmodan tycker att det är skräp så har jag bara förlorat 39 kronor per verk. Så lite ville outleten ha för de inbundna böckerna.

För lite tycker jag nog. Alla vill väl göra fynd men någonstans börjar oanständighetens gräns närma sig. För jag kan inte sluta tänka på allt slit som ligger bakom. All vånda. Funderingar kring formuleringar. Omskrivningar. Strykningar. Puh!

Det måste väl vara värt mer än två sketna tjugor?

Fast jag protesterade givetvis inte högt och sa absolut inte det som står i inläggets rubrik. Snålsvenskt gnidig tog jag min kasse med pärlor och stegade ut i vårsolen.

Jag, jag, jag, jag, jag!

Keith Richards, Zlatan, Patrik Sjöberg, Leif GW Persson, Steve Jobs, Thomas Bodström, Patti Smith, Ingrid Betancourt, Linda Lovelace, Julian Assange, Morgan Alling.

Inte varje dag man ser de namnen i samma mening. Har du listat ut vad de har gemensamt?

Jo, de är huvudpersonerna i några av den långa raden av biografier som kommit ut.

Men. Har man automatiskt något intressant att berätta för att man är känd? Titta på de humoristiskt gravallvarliga inslagen i Babel och avgör själv!

Petra Mede läser ur Lill-Babs självbiografi som heter Hon är jag – minnen av ögonblick

Aron Flam läser ur Björn Borgs självbiografi med titeln Till hundra procent.

Januariomröstningen klar

I Månadens fråga för januari undrade jag vad som avgör när du köper en bok. Omslag, recensioner och annat fanns att välja mellan.

Men de faktorerna verkar inte särskilt intressanta i sammanhanget. Däremot måste baksidestexten vara övertygande, det tyckte 45 procent av dem som svarat på frågan. Tack till er! Nu vet jag vad jag måste fila på. Ja, utöver själva innehållet då.

Du kan se alla resultat här. I morgon förmiddag kommer februarifrågan. Håll utkik!

Mellandag i skrivfabriken

I dag har det varit betydligt mindre intensivt jämfört med tidigare. Passade ypperligt för mig, för jag kände mig trött och seg.

Vi började dagen med ett kort möte på Europas största bokaffär: Waterstone’s vid Piccadilly. Fem våningar. Högst upp en mysíg bar/restaurang/kafeteria, men resten var bara böcker, böcker, böcker. Trots det massiva utbudet kom jag bara därifrån med en (om fotografering, till råga på allt). Får gå dit en annan dag och botanisera.

Vi fick ett ganska roligt uppdrag. Först skulle vi säga slumpartade siffror och bokstäver, en färg och en form. Det blev slutligen olika platser i London och några av siffrorna var en ålder. Vi skulle åka till respektive plats och där skulle vi sätta oss in i hur någon av våra karaktärer skulle uppleva stället, och de skulle vara så gamla som den siffra vi angett utan att veta att den handlade om ålder.

Det slutade med att jag försökte sätta mig in i en 18-årig Marika på King’s Road och en 99-årig (!) Agnes i Notting Hill. Stackars gamlingen blev trött och tog en slapparstund på hotellrummet efter en stund i den isande kylan.

 

Gettin’ into da flow

Åh, det gick så jäkla bra i dag! Ibland är fredagar lite så där. Du vet. Man tänker mest att snart är det helg och vad ska vi äta då och vad för roligt ska vi hitta på?

Men i dag var ingen vanlig fredag. Efter mjukstart med lång frukost, träning, lunch kom jag igång så det bara skvätte om det.

Jag skrev ju i går att jag bland annat skulle förbättra en del i ett kapitel. Det är egentligen inte bare ett stycke utan ett helt kapitel som varit en riktig gammal surdeg en längre tid. Varje gång jag läst det har suckat. Blivit så trött, så trött.

För just där har jag bara staplat en massa information som läsaren behöver för att hänga med. I stället för att lite fint pytsa ut det här och där har jag bara malt på urskillningslöst.

Kapitlet innehöll allt från en karaktärs sjukdomsdiagnos, vidare till hela förklaringen till varför en person misstänks för att ha rövat bort lilla William och som grädde på moset dessutom lite rumsinteriör och spända relationer mellan exmakar och nya kärlekar.

Puh! Man kan ju bli matt för mindre.

I min arbetsplanering skrev jag tänk utanför boxen. Och det gjorde jag. Så nu blev det ett helt annorlunda upplägg och dessutom kom jag på ett extra kapitel som jag inte hann påbörja. Manuset blev ytterligare två sidor tjockare.

En sak till skrev jag i gårdagens inlägg. Jag skulle researcha fram en trädgårdshäck. Eftersom jag förstår att alla sitter hemma och biter på naglarna av spänning så får jag väl berätta vad det blev. En brudspirea! Och nu är även den inskriven på rätt ställe.

Jag behöver Sherlock Holmes!

Fortsätter med gnidandet, filandet, manglandet av manus. Kom en hyfsad bit över halva textmassan i dag, kändes bra.

Ett problem uppenbarar sig klart och tydligt när jag jobbar på. Eller snarare oklart och otydligt.

När jag skriver mina antecknar vet jag precis vad jag menar och låter handstilskråkorna landa i marginalen där de hoppar runt en stund innan de hittar en plats att vila på.

Nu, när det gått några dagar, undrar jag om de inte hoppat över på fel sida eller formaterat om sig till helt nya ord. För på vissa ställen är det nästan omöjligt att förstå vad som ska justeras.

Som här. Ser du vad de här så kallade bokstäverna ska föreställa? Svaret finns längst ner i inlägget!

Kråkfötter

Något att bita i.

Jag känner igen problemet. Så där brukar det bli när jag intervjuar någon och skriver fort, fort för att få med allt. Mer än en gång har jag kommit hem med anteckningar som en läkare skulle varit stolt över. De är ju kända för sin obegripliga skrivstil.

För det mesta går det att luska ut innehållet. Efter ett litet tag.Men det blir rena detektivarbetet där jag får läsa stycket jag markerat och sedan försöka luska ut vad tusan det är som ska ändras och hur.

Och vad stod det då i anteckningen ovan? Jo, följande:
Försökte bestämma sig för hur snabbt hon skulle våga testa gränserna. För han hade varit borta länge.

Oj, oj, oj. Det var väl litteratur på hög nivå om något!

(?)