Alla dessa val

Först skulle ett traditionellt förlag ge ut boken hade jag tänkt. Det kommer inte att ske. Sen skulle jag ge ut den själv. Sa jag. Som om det innebar bara en enda väg att gå.

Men i stället är det val, val och åter val att göra. När jag kollar runt på de olika möjligheterna ser jag att de flesta har olika paket med nästan identiskt innehåll (pliktexemplar, bokrondellen, en viss minimiupplaga) men däremot kan priserna skilja sig åt en del och även vilka valmöjligheter det finns för till exempel omslaget.

Jag hade ju först tänkt att ta ett sånt där ”författarpaket” så att boken får ett isbn-nummer och skickas till bibliotekstjänst för eventuell recension och en massa annat. Men sen tänkte jag igen.

Detta alster är ju egentligen en ren byrålådeprodukt som kanske inte ska luftas i offentligheten. Ett manus som lärt mig massor om hur jag bör göra nästa gång. Som involverat folk omkring mig som är värda att se någon slags resultat. Efter allt mitt prat.

Att någon utöver de närmast sörjande och kanske en ytterligare liten snäv och nyfiken krets skulle köpa den ser jag inte som särskilt troligt. Så då kan jag välja att ”bara” trycka upp ett par hundra ex och skicka signerade böcker till dem som hojtar om ett intresse. 200 kan låta mycket, men jag har rätt gott om förvaringsplats och det finns ju inget bäst före-datum att förhålla sig till.

Men. Det där är ju inget jag behöver ta tag i precis just nu. Först: fila vidare på manuset. Jag vill ju trots allt att det ska vara så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar. Är på sidan 30 av 210, så nu får jag rappa på om min deadline ska hålla.

Årets högtidsdag är (snart) kommen!

Ja, ja, ja! Bokmässan i Göteborg är i full gång, kultur- och vanliga riksnyheterna, lokaltidningen, radio – ja alla! – har inslag efter inslag om detta underbara spektakel som pågår i dagarna fyra. Och i morgon är det då äääääääntligen min tur att åka.

I år är jag ovanligt oförberedd. Brukar ha knåpat ner åtminstone några minnesanteckningar om böcker att hålla utkik efter. Jag kanske helt enkelt börjar bli så rutinerad att en lista är överflödig. En bok vet jag förstås att jag ska ha: Johan Persson och Martin Schibbyes reportagebok 438 dagar om tiden i det etiopiska Kalityfängelset.

Men skönlitterärt? Inga klara planer. Lär ändå inte komma hem utan en massa kassar fulla av upplevelser och armar som återigen blivit några millimeter längre av tyngden.

Och även om jag skulle komma hem utan ett endaste litet köp så är resan ändå långt ifrån onödig. Bara att gå där i det stora bruset, spana på kändisar, låtsas att man hör till samma gäng som man trängs med i fikakön och som står i montrarna och signerar med glödande pennor. Då ser man i alla fall att det är helt vanliga människor.

När jag ser andras inlägg på bloggar och kommentarer på facebook om sina pågående besökt blir jag alldeles pirrig. Kan man få bokmässe-abstinens?

20120929-132916.jpgBilden är från förra årets besök. Det lär se likadant ut i år.

Grattis, Anna!

Alltså, plötsligt (eller ja, efter några år och ett otal omskrivningar, refuseringar, tappade sugar och sedan några omskrivningar till) händer det!

Du kanske minns att jag så sent som i går bloggade om hur viktigt det är med en start och att jag gav exempel från min skrivarkompis Annas roman? Det var inte bara jag som tyckte att det var en smakstart FÖR NU HAR HON SKRIVIT KONTRAKT MED ETT FÖRLAG!!! (Stora nyheter = många utropstecken, ok?)

Jag har inte grattisar nog i mig för att uttrycka hur jäkla glad jag är för din skull! Bra kämpat. Du la faen aldrig av, så detta var du värd. Ska bli så kul att få läsa din bok ”på riktigt”!

Man kanske skulle börja med knyppling

Ibland undrar jag förstås om jag ger upp för lätt. Om man med tankar på egenutgivning i någon form kan sägas ge upp, alltså. Just nu tänker jag att det kanske blir en minimal upplaga, till de närmast sörjande.

Har redan tänkt att baksidestexten handlar om att detta bara var ett första försök från någon som sedan tog sig vatten över huvudet. Ett slags självförsvar mot kritiker som ännu inte talat.

För jag värjer mig mot tanken på att skicka ännu ett brev till ett förlag med förhoppningen att de åtminstone ska ögna manuset. Det känns som att skicka in ett cv när man ändå vet att jobbet är utom räckhåll.

Det beror förstås på att monstret fått växa till sig i lugn och ro. Den där ni vet. Som väser i örat att det är kaaasssssst!

Jag har ju inte läst mitt manus sen i december. Just nu minns jag bara partierna som skavde och gnisslade av tankar ännu inte färdigtänkta. Jag vet inte om jag vågar hitta texten. Tänk om det är allt som finns?

Sånt som … #2

Tada, jag gjorde det och överlevde! Författarafton på Trollhättans stadsbibliotek, en kort resumé:

Vi var ungefär 15 personer satt i publiken och lyssnade på de två författarnas högläsning och berättelser om hur verket (det var Peter F Idling som stod för de verbala omvägarna) kommit till.

Ganska gemytligt! Jag hade gärna hört mer om själva skrivprocessen. Nästa gång frågar jag väl.

Synd att lite för många trollhättebor gjorde som jag brukar: stannade hemma. Men det är ju inte hela världen.

Kom naturligtvis inte därifrån utan ett knippe böcker, signerade så klart.

Kul att träffa Athena Farrokzhad igen. Känns så avlägset att jag bott två veckor i det där författarhuset, men hennes ansikte drog mig tillbaka dit på en sekund.

Och så lite bildbevis, ber på förhand om ursäkt för den usla kvaliteten.

Peter Fröberg Idling

20130408-213625.jpg

Athena Farrokhzad

20130408-213736.jpg

Fler signerade böcker till hyllan

20130408-213821.jpg

Och till sist. Som krydda på ett redan för salt mos: sista refuseringen landade i vår gamla lägenhet i dag. Från trevliga förlaget, som förklarade utgivningsträngseln men välkomnade mig tillbaka om jag skrev något nytt. Om?

Det är inte omöjligt, bara olika svårt

Senaste tiden har två skrivbloggare jag följer annonserat stora framgångar kring sina romanprojekt.

Peter Fahlén, min ”lillebror” från romankursen i London, har efter åratal av arbete skrivit klart Minnets envishet och nu har han gett ut den på eget förlag. Release-partyt är i Norrland i april så jag får vara med mentalt och läsa boken i hemmets lugna vrå därefter.

Och i går kunde en välförtjänt stolt Katarina Persson äntligen basunera ut för alla den stora nyheten om ett förlagskontrakt.

Jag är jätteglad för er båda. Må grattiskramar omfamna er och smällande champagnekorkar bli ert soundtrack lång tid framöver!

Men samtidigt. Nu kan jag ju inte slå ifrån mig min egen brist på framgång med att det är helt omööööööjligt för en debutant att få ut sin bok. Skärpning på skrivfronten för tant, med andra ord.

Tudelat

Ibland kliver det in en tanke i hjärnan som slår rot och blir omöjlig att rycka upp. Fast den är jobbig. För att den har en poäng.

För hundra år sen (nåja, ett halvår) när några av mina testläsare hade tyckt till var det en som sa att det där borde ju vara två böcker.

Suck. Lägg av! Efter allt det jobbet jag lagt ner för att få de parallella historierna att åtminstone synka lite. Jag slog ifrån mig. Hårt.

Men nu har det hunnit upp mig och jag kan inte få ro. David. Det är den starka karaktären (efter alla omskrivningar så har han vuxit och gått från en tunn pappersfigur till en riktig människa). Han är kanske till och med stark nog för en egen bok. Och resten, det som var en huvudhistoria. Kanske bara är något jag ska strunta i. Eller jobba om. Till något helt annat.

Åhhhh. En del av mig tycker att nu blev allt bara väldigt besvärligt. En annan del av mig säger ”hey, nu har du ju kommit hyfsat långt med två böcker”. Återstår att se vilken halva som vinner.

Övrigt som hänt sen sist: Ännu en refusering. Ännu några tapeter uppklistrade i det där byggprojektet som nu allt mer ser ut som ett hem.