Veckan V

I dag är det exakt fyra veckor sedan jag tryckte på send och mejlet med den sista versionen av mitt manus for iväg till Vulkan och vidare till ett tryckeri i östra Europa. Fyra veckor. Den magiska minimigränsen för hur lång tid det tar att trycka en bok med hård pärm.

Det betyder att leveransen med böcker kan komma när som helst. Det är inte längre ”tre, fyra veckor” eller någon annan odefinierad tidsaspekt kvar innan det ska ske. Det är Veckan V.

Snart är det också Dagen D. Ingen återvändo. Boken är klar och det finns ingen lite bättre variant av den runt hörnet.

Det är fullt tänkbart att jag kanske måste gå under jorden ett tag. För jiiiissseeesss. Det här betyder att folk faktiskt ska läsa min bok alldeles snart. De där orden som jag suttit och hamrat ned och vänt på och filat på och gullat med och hatat och … ibland varit nöjd med. Nu ska andra titta på dem. Ha en åsikt, positiv eller negativ.

Sa jag hjälp?

Fast jag lämnar nog inte landet riktigt än. Det finns en kort lucka mellan leverans och läsande som jag jag tänkte utnyttja. Sola mig lite i glansen av ”herregud hon rodde faktiskt iland det här” och samtidigt servera snittar, skumpa och signaturer. Releasefest, med andra ord. En kvinna måste väl få fira!

(Den evige pessimisten i mig säger att jag bestämmer datum när jag ser att det faktiskt finns böcker att skriva sitt namn i. Optimisten som då och då försöker göra rösten hörd säger att det blir lördagen den 1 mars. Cirka 16-18. Hemma i det ganska mingelvänliga köket.)

Grattis, Anna!

Alltså, plötsligt (eller ja, efter några år och ett otal omskrivningar, refuseringar, tappade sugar och sedan några omskrivningar till) händer det!

Du kanske minns att jag så sent som i går bloggade om hur viktigt det är med en start och att jag gav exempel från min skrivarkompis Annas roman? Det var inte bara jag som tyckte att det var en smakstart FÖR NU HAR HON SKRIVIT KONTRAKT MED ETT FÖRLAG!!! (Stora nyheter = många utropstecken, ok?)

Jag har inte grattisar nog i mig för att uttrycka hur jäkla glad jag är för din skull! Bra kämpat. Du la faen aldrig av, så detta var du värd. Ska bli så kul att få läsa din bok ”på riktigt”!

Uppryckning – javisst!

Kulturtanten har fått eld under skorna. Eller ja, åtminstone lite glöd och det är sannerligen inte det sämsta.

  • Har börjat mina anteckningar kring Minnets envishet så att jag kan ge några vettiga synpunkter nån gång. Får läsa om början, för jag startade med projektet när jag fortfarande led av svår renoveringsbaksmälla och helt enkelt inte klarade att hålla ögonen öppna. Det är bara halva sanningen, den andra är att han kräver en hel del av sin läsare, den gode Peter Fahlén!
  • Jag har skaffat mig något att se fram emot: en skrivarkryssning med bästa romankurskompisarna Ann Hugosson och Anna Keiler som jag ska dela hytt med och sen tror jag minsann att ovan nämnde Fahlén skulle med också. Hurra! (Ja, alla andra som var med på romankursen i London är också bäst, men de kunde inte komma den här gången.)
  • I samband med kryssningen ska jag och maken lyxa till det med en långhelg i Stockholm. Vi flyger upp på fredagen, jag kryssar söndag till måndag då han får lite ”egentid”, sen kommer jag tillbaka för en sista natt innan vi reser hem igen på tisdag morgon. Den här gången SKA vi få till ett besök på restaurang Chez Betty! De har ju alltid stängt annars när vi är i huvudstaden.

Wohoooo! Ja, ni förstår ju att jag är hur taggad som helst. Bara det där att ha nåt att se fram emot i mitten av november när allt är som en trång yllefilt om halsen, det är ju smått fantastiskt.

Jag har det bra

Detta är en serie i tre delar som ska bevisa att jag minsann kan annat än att sura och gnälla. Jag har det bra. Säkert bättre än de flesta. Men ibland behöver jag bara påminna mig om det och se det goda i stället för att gnälla över sånt jag ändå inte kan rå över.

Så här kommer en liten lista över blessings som jag tänkt på senaste tiden.

  1. Jag är frisk och har ett jobb. En älskad soul mate till make som får mig att skratta och som håller om mig när jag behöver det.
  2. Det där jobbet finns på cykelavstånd – och jag älskar friheten i det. Dessutom, trots en del mörka moln (bokstavligen, inte bara i mitt sinne) så har jag lyckats undvika regn nästan alla dagar. Och när det faktiskt har regnat så visade det sig att min hud var vattentät och inte smälte bort.
  3. Jag trodde aldrig att det skulle ske och i så fall verkligen inte så snabbt. Men jag bara älskar min trädgård! Kan stå i timtal och bara betrakta allt som gror, helt av sig själv. Och äppelträdet, det är ju ett kapitel för sig. Blomningen gjorde att jag ett tag trodde att vi flyttat till något sagoland. Magiskt.
  4. I dag var jag ute en sväng med bilen. Solen smekte vägen, jag var nästan helt själv. Då spelas Tracy Chapmans Fast car på radion. Ojojoj. Jag höjde så att volymen nästan fick rutorna att skallra. Hennes röst. Och texten. Den texten! Den är svart men så bra att jag fick ståpäls av lycka.
  5. Apropå text. Trots allt så har jag ju lyckats skriva en längre text med en början, en mitt och ett slut. Det kan inte alla skryta med.
  6. Apropå text #2. Jag gör tvärtom i arbetsrutinen med min nya idé. Lär långsamt känna karaktärerna innan jag börjar jobba på dator. Så sent som i dag satt jag och noterade diverse om mina två huvudkaraktärer när jag hade Göteborgsresa med tåg på schemat.

Avslutningsvis lite bildbevis från min vardag. Todelo!

Mitt äppelträd i full blom

Trollhätte kanal

Trollhätte kanal för ett par veckor sedan. Två minuter senare är jag hemma, utan en droppe regnvatten på mig.

 

 

Det är inte omöjligt, bara olika svårt

Senaste tiden har två skrivbloggare jag följer annonserat stora framgångar kring sina romanprojekt.

Peter Fahlén, min ”lillebror” från romankursen i London, har efter åratal av arbete skrivit klart Minnets envishet och nu har han gett ut den på eget förlag. Release-partyt är i Norrland i april så jag får vara med mentalt och läsa boken i hemmets lugna vrå därefter.

Och i går kunde en välförtjänt stolt Katarina Persson äntligen basunera ut för alla den stora nyheten om ett förlagskontrakt.

Jag är jätteglad för er båda. Må grattiskramar omfamna er och smällande champagnekorkar bli ert soundtrack lång tid framöver!

Men samtidigt. Nu kan jag ju inte slå ifrån mig min egen brist på framgång med att det är helt omööööööjligt för en debutant att få ut sin bok. Skärpning på skrivfronten för tant, med andra ord.

Var god dröj

Nu var det tänkt att bloggläsarna skulle bjudas på ett smakprov på alster med vintage-känsla. En minimini-kort text från min bråddjupa ungdom. Skriven i ett block med Madonna på (who’s that girl-eran) – vilket kanske inte är fullt så djupt.

Men det går inte. Ögonen faller ihop. Det får bli en annan gång. Tack och god natt!

Hälsningar från det förflutna

Två saker leder fram till det blogginlägg du just nu börjat läsa. 1: jag är en planerande person. 2: jag ska flytta (till huset som just nu stjäl all min skrivtid) och min lägenhet måste vara tömd senast 1 april.

Det första har fått mig att redan nu så smått börja med det där rensandet som många andra gladeligen skulle skjuta upp på obestämd framtid. Och i röran har jag hittat skatter!

Skatter i form av ord. Brev. Hälsningar från ett liv jag levt men nästan hunnit glömma. Åkte till London som 18-åring för att leva mitt stora äventyr som au pair. Utan någon som helst koll. Hade aldrig varit längre bort än Finland. Nu läser jag vad vänner skrev till den där tjejen, hon från småstaden som med jämna mellanrum rapporterade om livet i metropolen. Om pubarna, diskoteken, festerna som aldrig tog slut och pojkvännerna som fanns redo att ta en svensk flicka på dejt när som helst.

Till mamma: mer om vilka blommor som prunkade i fönstren, hur familjens katt var (svart och ilsken), att man fick post två gånger per dag och att dimman på hösten var så tjock att det knappt gick att se en meter framför sig.

Vi skrev för hand. På riktigt papper. Som vi vek ihop, stoppade i ett kuvert som vi slickade igen och försåg med ett frimärke. För detta var långt innan datorn fanns i var mans hem och ännu längre innan någon kommit på att man kan bära med sig en telefon utan att ha bagagevagn. Facebook. Ja, det ska vi ju bara inte prata om.

I lådan med brev hittar jag också orden från min farfar, Eino Mäki, som nu varit död i många år. Han som är en av mina (få) idoler i släkten. Försöker anamma hans inställning till livet. Att det aldrig är för sent. Att det alltid är värt att göra något man vill. Att man aldrig, aldrig ska ge upp.

Eller vad sägs om att börja lära sig ett nytt språk när man fyllt 80? Det gjorde han. Via en brevkurs tog han lektioner i svenska (han bodde i Finland, i en liten by där svenska är lika främmande som ungerska för dig. Om du inte är ungrare.) Det var svårt, men han gav inte upp. Och i varje brev till mig fanns någon liten fras skriven med en gammal mans snirkliga bokstäver.

Sedan hittar jag ett brev från Katja. Det är efter au pair-eran, som vi delade i nöd och lust. Det är sommar. Hon är tillbaka i London hos brittiske pojkvännens familj och jag sitter i Trollhättan och tycker att livet krympt. Hon beklagar sig över värmen, över 30 grader i storstan. Inte blir det lättare med magen, även om den ännu inte är så stor. Jag skrattade högt när jag läste! För i den där magen, som skulle bli betydligt större i omfång fram till slutet av december, där låg ju Sandra. Sandra som nu är 22 och själv ska ha ett barn.

Sedan. Hittar jag något annat. Korta alster med mig som författare. Alltså tonårs-Minna. Det är mörkt och bråddjupt och ångesladdat och mestadels total skit utan verklighetsförankring men ibland hittar jag något som jag kan förstå. Fortfarande.

Fortsättning följer.

PS: har inte fått några fler refuseringar sen senast. DS