Hej, Karin

Hittade en lucka i julfirandet och satte mig i sängen med anteckningsblock och penna. Retro! Sedan började jag skriva helt fritt kring min nya huvudkaraktär. Hur hon ser ut, var hon är i livet just nu, klädstil, ålder, ja allt det där som har med karaktären att göra. Långt ifrån allt kommer att synas i själva texten sen, men jag måste ändå veta allt det där för att lära känna henne.

Hon fick ett namn också. Karin. Det låg rätt i munnen och passar in i personen jag ser framför mig när jag tänker på henne.

Tänker fortsätta så här, ta vara på pauserna som uppstår och anteckna stort och smått kring de olika personerna i nästa bokprojekt. Förra gången hittade jag på eftersom och hade skrivit en massa när jag blev tvungen att pausa för att ta dem på pulsen så att jag skulle förstå varför de gjorde ditt eller datt eller för att komma på vad deras nästa steg skulle bli. För vissa funkar det strålande att göra så. För mig funkade metoden sådär och jag skyller åtminstone några av alla omskrivningsrundor på den.

Men det är okej att jag famlade lite i blindo, för det var mitt första försök. Nu kommer allt gå så mycket lättare. (Nu hör jag mig själv om ett år inne i huvudet, och framtids-Minna hångarvar som bara hon kan.)

Jullängtan

Jag gillar jul för att det oftast innebär en massa sköna, röda dagar i kalendern. Den där hysterin orkar jag inte med. Människor som slåss om parkeringsplatser utanför stora shoppingkomplex och sedan väl inne fortsätter att slåss om saker de tror att någon vill ha men som kanske bara hamnar i en loppislåda i en oöppnad förpackning. Tanken gör mig kallsvettig. Särskilt som många inte ens har råd att hålla på så där. Egentligen.

I år ser jag extra mycket fram emot ledigheten. November och december har varit rätt hysteriska månader. Jag skyller på kåken. Den där jag ska skriva min nästa roman, men som ännu inte direkt bjuder in till skrivro. Publicerar en bild, så att ni förstår att jag inte alls överdriver.

Blivande skrivarlya

Blivande skrivarlya

För övrig vill jag meddela att i skallen har det börjat poppa. Idéer som jag testar på mig själv lite försiktigt, för att se om de har någon bäring alls. Tänk om någon gjorde så. Hur skulle omgivningen reagera? En utav de tankarna är jag särskilt nyfiken på att utforska. Det kryper lite i armarna, men skrivbegäret har ännu inte riktigt ramlat ner i fingrarna. Snart kanske. Till jul?

Dags att vässa pennan igen

Med manuset ur vägen fick jag då en lucka på några veckor i skrivandet. Fast jag vill ju hålla orden flödande så nu gäller det att kolla närmare på alla de där olika tävlingarna som finns.

Två har deadline i morgon, Ann Ljungbergs Att leva sin dröm och Hemmets veckotidnings tävling, så de får jag strunta i.

Hittade ett antal skrivartävlingar som jag inte kände till på bloggen författartips och tillsammans med de redan kända har jag följande att välja på (eller skriva en till varje!).

  • Finska riksdagens framtidsutskott arrangerar Novelltävlingen Svarta svanar för den som kan skriva ner tankar och visioner om hur världen och livet i framtiden kommer att se ut. Chans att vinna  bland annat presentkort på 1 000 kronor till en studieresa. Kan skrivas på finska eller svenska. Deadline 31 augusti klockan 16.
  • Klimatmagasinet Effekt efterlyser litterära svar på planetens kristillstånd på max 15 000 tecken. Vinnaren får 3 000 kronor och sitt bidrag publicerat i tidningen. Deadline 30 september.
  • Och så den där som verkligen vore nåt: Umeå novellpris! Valfritt ämne, maximalt 30 000 tecken och en hägrande vinstcheck på hela 100 000 kronor. Deadline 1 oktober.
  • Hemmets Journals sommarnovelltävling går inte heller av för hackor. En kvinnlig huvudperson i svensk sommar på cirka 3 000 ord är några av kraven. Vinstpengar på upp till 25 000 kronor. Deadline 1 december.

Orkar nog ändå inte alla men en sak är säker: det är hög tid att hitta tänkarmössan!

Historia

De kom till ett nytt land med förhoppningar om en framtid. Unga, storögda, nyfikna. Jobb fanns i överflöd. Landsmän likaså. De skapade ett eget litet samhälle.

Byggde samtidigt utan att tänka på det upp barriärer till det andra, som ändå var så svårt att komma in i. Där språket var ett obegripligt hinder för högt att övervinnas. Så oftast var de tysta utåt. Kunde inte ifrågasätta, ta för sig, visste inget om sina rättigheter men allt om skyldigheterna. Och tacksamheten. Den som de var tvungna att känna eftersom de fått chansen till ett bättre liv här. Med en mental mössa i hand sa de tack, tack, tack så hemskt mycket.

Hennes jobb var att ta hand om familjen. Hans att dra in pengarna.

Hon gick till affären, lagade mat, tog hand om tre ungar. Barnen kunde hon prata med, fast de var så små, så små. Deras språk var hennes språk och hemma kunde hon formulera sig och uttrycka tankar. Inte som i affären eller på posten där det sällan blev mer än ett stumt nickande, ett tyst ja med kantig brytning på frågor som hon hoppades att hon svarade rätt på.

Och hon städade. Ordningen blev ett sätt att öka avståndet till hennes historia. Till mamman som inte var en mamma utan bara någon som fött fram alldeles för många barn. Till skitiga uthus. Till loppätna möbler. Till trängseln som fanns i själ och rum.

Så det var alltid rent i hennes hem nu. Det var alltid väldigt, väldigt rent.

Sen blev det helg. Han kom hem och ville koppla bort doften från varvet, vardagens slit, värken i kroppen. Öppnade flaskan. Blev inte våldsam. Nej, aldrig. Men när promillehalten steg vågade han prata. Orden han fann var sårande. Nedvärderande. Han som aldrig annars sa nånting. Som kom hem om kvällarna, åt sin middag och sedan begravde sig i sina böcker, vände ryggen åt allt och försvann in i andra världar. Där det inte fanns en fru som ställde krav. Inga ungar som gnällde.

Men när det blev helg blev han full och när han blev full spottade han på de blankbonade golven.

På allt som var viktigt för henne.

Till slut ville hon inte längre. Satte äntligen ner foten i golvet. Tog ut skilsmässa. Han sa: du kommer aldrig klara att ta hand om tre barn själv. Hon sa: jag har ju klarat fyra.

Första hjälpen för förvirrad författare

Jag har nästan alltid min text nära till hands i bakhuvudet. Helt plötsligt kan det dyka upp en tanke i en dröm eller i vaket tillstånd. Något jag ska lägga till, stryka, ändra.

Än har jag inte kommit så långt som till att ha ett anteckningsblock bredvid sängen och sömndrucket rafsa ner vad det nu var som slog mig. Jag tänker att om idén verkligen är så genialisk så kommer den nog tillbaka. Det är säkert en dum strategi.

Jag har i alla fall nått ett stadie där jag antecknar när jag är vaken. Senaste veckan har det poppat upp infallsvinklar någon timme efter att jag sparat manuset för sista gången den dagen. Oftast när jag ”tittat” på någon fotbollsmatch. Så värst intresserad är jag inte av vem som vinner och det bidrar säkert till att tankarna fladdrar i väg.

Har suttit kvar, men gjort en snabb anteckning i min iphone.

Upptäckte att jag hade några gamla idéer från ett annat heureka-moment. Så det gäller alltså inte bara att komma ihåg att skriva ner sina briljanta nya tankar utan även komma ihåg att man skrivit ner dem.

I natt jag drömde …

I natt sa ett förlag JA till mitt manus. Jag blev otroligt förvånad och jäkligt nervös. Nu skulle helt plötsligt tre människor (det var ett litet, nystartat förlag) lägga sig i min text och leda in den på nya spår.

”En trilogi ska det bli”, utbrast en ung förläggartjej. ”Ja, som utspelar sig i samma område.”

Jag fick veta att en av de tre, en ung kille från Göteborg, hade sagt nej till manuset men blivit nedröstad av kollegerna. Göteborgaren tyckte karaktärerna var bara för mycket zzzzzzzz.

Tråkiga, alltså.

Och jag vet ju det. Det var ju därför jag blev nervös. Har ju en massa ändringar på gång och hade tänkt styra upp texten rejält innan det var dags att försöka få det till en bok. Kunde inte alls minnas att jag skickat in den till någon.

”Hur har ni fått tag i mitt manus?” frågade jag den mest entusiastiska förläggaren, en äldre herre med konstnärlig hatt och matchande trenchcoat. Han påminde om en fotograf som bodde på samma hotell när jag och C semestrade i Mexiko för många år sedan. Mannen log bara ett brett varggrin men svävade med svaret. Och inte ville jag rota för mycket. Jag hade ju blivit antagen!

Jag är förkyld. Kan det vara en febertopp som ligger bakom min dröm? Den var så verklig, så där som bara en dröm kan vara.

När jag vaknade var största känslan lättnad. Det hade nog mest varit jobbigt om manuset i sin nuvarande form skulle utsättas för kritiska läsarögon och recensioner. Nu har jag ju fortfarande chansen att få den bättre. Skönt!