Senaste nytt

I tisdags var det två veckor sedan jag lämnade in allt mitt material, inlaga samt omslagets fram- och baksida till tryckeriet. Efter ”tack för beställningen” har jag inte hört ett ljud. Zipp. Nada. Ei mitään. Nothing. Inget.

Inte ens en faktura har jag fått! 

Alltså hallååååå! Är det så svårt att förstå att man vill veta något? En liten uppdatering bara, ”nu har vi påbörjat ditt eller datt och du kommer höra från oss inom xx dagar/veckor” eller nåt i den stilen. Det är väl inte för mycket begärt!

Jag vet att jag är otålig och därför höll jag mig i skinnet länge och väl. Tills i tisdags då, på tvåveckorsdagen. Skrev en liten hälsning där jag undrade om det fanns någon tidsplan för arbetet med boken. Utåt sett väldigt sorglöst men på insidan VAR JAG VÄLDIGT ANGELÄGEN.

Inget svar i går. Trots att de hade hela dagen på sig! Men i dag, på eftermiddagen, äntligen ett livstecken. Killen som jobbar med mitt ”projekt” (ja, de kallar det så!) svarade: Hejsan, din bok är nu under provtryck. Som hårdpärm.

Kort och koncist. Men det räcker, nu håller jag mig lugn i minst ett par veckor till.

PS: Efter allt tryckeristrul är det med största sannolikhet helt kört för en leverans av böcker innan jul. Faktiskt inte hela världen, det är ju inte som att den ska ut i bokhandeln. DS.

Att släppa taget

Först var allt som i en film. En sån där brittisk med riktigt bra skådisar och en perfekt mix av allvar och humor och stämningsskapande scener. En sån som man vill se när man kurar ihop sig i soffan med en kopp te och en värmande pläd över fötterna och kanske en tillgiven hund bredvid.

Det var gnistrande kyligt när jag klev av bussen med min tunga kasse över vänsterarmen. Gågatans stjärnor var tända och folk hade förväntan i blicken, hastade inte iväg trots att det var kallt. Utanför ett varuhus stod tre barn och sjöng julsånger och till och med jag som inte så lätt blir imponerad kunde inte annat än njuta av deras  stämmor. Halleluja sjöng de. Sprött och vackert och lite, lite sorgligt.

Utanför ingången till affärshuset stod brevlådan. Mina alster var så tjocka att jag fick trycka in dem genom luckan och banka till så att de hamnade tillräckligt långt ner för att stanna kvar.

Brevlåda

Sedan, när jag postat mitt manus, tror jag att jag drabbades av en liten släng av post-manus depression. Det kanske inte är så konstigt. För nu har jag släppt taget. Kära manus, du är vuxen nu. Åtminstone halvvägs, som en slyngel till tonåring som har bråttom ut ur boet och vägrar lyssna på råd.

För jag har filat och gullat och ändrat och älskat och hatat och njutit och lidit. Mitt sista drag var att packa in dig i ett skyddande vadderat kuvert. Jag kan inte göra mer. Nu är det upp till dig. Pröva om vingarna bär, om orden är tillräckligt bra för att få någon annan att ta över stafettpinnen. Bli en styvmor. Bara du inte glömmer mig och alla timmar vi haft ihop. Du och jag, manuset.