Inspirationsdags efter kulturkrock

För en månad sedan ungefär var jag på Trollhättans stadsbibliotek för att lyssna på bland andra Björn Ranelid. Heeerrrreeeguuud. Jag har hört honom tidigare, inte minst under ett minnesvärt besök på Dagens Arbete 2003. Jag var praktikant, han ditbjuden för att tala i egenskap av sin krönika för tidningen. Han var ganska speciell och intensiv, det gick icke att sitta och nicka. Men det var också spirituellt och roligt.

Egentligen vill jag inte tala så mycket om min upplevelse  snart fjorton år senare, men … Herrrregud! Jag tycker gott självförtroende är en bra sak och jag önskar att jag hade mer av den varan själv. Men det finns en gräns för när tro på sig själv går över i något annat. Det var inget annat än ett rejält uppblåst ego som stod där framme på scenen. Han började med en lång utläggning om att han aldrig säger fel. A l d r i g. Punkt. För att sedan flera gånger i rad råka säga att han befann sig i Borås. Till slut var det en stackare som påtalade det vi alla tänkte.

Herreeguuud. Det glömmer Ranelid A L D R I G. Och vuxenmobbningen som den stackaren som råkat rätta den ofelbara utsattes för gör att jag nog för alltid kommer att förknippa honom med elakhet och småsinthet. Bilden av en kvick och krävande men i första hand en ordälskande man suddades ut i rask takt.

I kväll ska jag till biblioteket igen. Nu tror jag att det blir något helt annat! Louise Lindblom, som skrivit boken ”De besvärliga – skyddshemmets vanartiga flickor” ska berätta om arbetet med boken, som bygger på forskning om skyddshemsbarn som inte tidigare varit känd.

Det ska framför allt bli kul att höra hur hon använt sig av gamla arkiv för researchen.

 

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

”Nu (nej, snart) är det jul igen”

Det har redan hunnit gå 1,5 år sedan Skuggplats kom ut. Första året var jag med på en hel del olika evenemang, allt från releasefesten, till framträdande på biblioteket Kronan, julmarknad och lite till.

Nu har jag inte gjort någon marknadsföring alls sedan bokrean i våras. Snart är det dags igen – jag medverkar på ett författarforum på Kobergsgården, som arrangeras för första gången i år i samband med den traditionella julmarknaden på Kobergs slott.

Inte mindre än fyra dagar (pust!) ska jag vara med bokbord, mingla med andra författare, prata om vägen till min bok och lyssna på andras berättelser om hur de olika alstren blev till. Och förstås förhoppningsvis träffa en och annan blivande läsare!

Jag vet att författarforum är öppet 19-22 november (torsdag till söndag). Återkommer med mer info närmare inpå.

God jul, då!

Färdigturnerad

Känner mig nöjd men lite mosig i skallen efter två dagars ”turnéliv” med signeringar på tre olika ställen. Puh – jag har långt kvar till Björn Hellbergs kapacitet. Han är tydligen den flitigaste av alla när det gäller att visa upp sig och sina böcker och möta läsarna på plats land och rike runt.

Har sålt 18 böcker på rean. Hittills får jag väl säga, den fortsätter ju hela söndagen också så det går att beställa via mejl för den som är intresserad och vill passa på när boken är lite billigare.

Nu får det bli en tupplur. Och i morgon: skriva!

Färdigfestivalat

F.R.A.M kulturfestival stänger klockan 16 i dag men jag gav upp och packade ihop två timmar tidigare. Då hade sammanlagt fem personer hittat till rummet längst in, upp för trappan, där vi författare och några andra kulturarbetare häckade med våra bord.

Jag ville ju gärna vara med på festivalen, eftersom jag aldrig stått som säljare/utställare förut och för att detta var premiären. Tänkte att det var okej om jag bara sålde tre böcker och att det var värt tiden och resan om jag sålde fem. Men inte ens det kom jag upp i. Jag nådde det absoluta minimimålet, en bok, som gör att kostnaden för bordet är täckt.

En bok. På två dagar. !!!

Och det var inte för att Skuggplats blev ratad mer än någon annan. Tror att den som sålde mest åkte hem med fem böcker mindre än hon kom dit med.

Vi var alla överens om att författardelen var alldeles för dåligt marknadsförd. I affischen för evenemanget står det ”text”. Jaha? Och vi satt som sagt väldigt undanskymt till, man var tvungen att vara väldigt intresserad för att ens hitta till bokborden.

Organisationen lämnade också en del övrigt att önska. Men okej, det blir väl så när det är nytt för alla inblandade.

Jag får helt enkelt se helgen som en chans att knyta kontakter, och det var väldigt trevligt att träffa de andra utställarna. Dessutom fick jag en ny chans att öva presentation, när alla med bokbord fick några minuter på scenen. Sen att publiken bara bestod av de andra som satt vid sina bord … jaja, det blev en chans att prata i mikrofon i alla fall.

Ett stort plus. Man kan lära av misstag och inte bara av sina egna. Eftersom jag och Charlotte Wikhall som var bokbordsgrannar fick massor av tid att prata så kom vi fram till hur vi själva ska styra upp nåt mycket bättre, i Trollhättan. Mer om detta kommer!

Den 15 oktober kl 19 …

… är det dags! Nu har jag inte bara fått klartecken för att det verkligen blir ett framträdande som planerat på Kronan Bibliotek utan också sett materialet som ska locka folk att komma.

Och enligt Facebook-eventet har 15 personer tackat ja. 15! Som vill komma och lyssna på mig. Tanken svindlar! 

Jag överdriver lite – några av dem är jag, maken och ett par anställda på biblioteket. Men i alla fall. Kanske, kanske, kanske behöver jag inte tänka på rådet jag fick från Anna Keiler på bokmässan. Det lät kort och gott: Don’t do it!

Hon hade nämligen blivit inbjuden till biblioteket i Falun för att prata om sin roman Nyckeln till det förflutna, som passande nog utspelar sig i just Falun, och även om novellantologin #Älska noveller där hon medverkar med Bröllopskocken.

Här kan du läsa blogginlägget om varför hon aldrig kommer att tacka ja igen.

Nu: förberedelser. Tänker att om jag siktar på att vara lika bra som Morgan Larsson så kanske jag blir i alla fall aningen bättre än den vanliga Minna Ulin.

PS: det kan ju också komma 150 personer. Man behöver ju inte tacka ja via Facebook eller någon annan kanal. Folk kan liksom bara komma dit, helt spontant. HJÄLP! DS.

Kronanaffisch

Grejer på gång (?)

Den närmsta månaden händer det en del spännande saker som har med Skuggplats att göra. Närmast är det ett författarbesök på Kronan Bibliotek. Tror jag.

Har haft kontakt med en anställd där, både per mejl och telefon. I senaste mejlet stod bland annat ”Tänkte bekräfta datumet 15 oktober för ditt författarbesök. Jag skulle behöva lite pressmaterial av dig, så att vi kan göra affisch och skicka ut pressmeddelande.” I mina öron = klart.

Jag fick mejlet den 19 september och skickade materialet ett par dagar senare. Bad att få respons på om de ville ha något mer eller något annat än det jag skickat. Men nu har det gått två veckor och jag har inte hört något. Hmmm. Ett annat dåligt tecken är att det inte finns någon information om eventet under bibliotekets egen sida för saker på gång. Det är bara drygt en vecka tills det är dags. Ju!

Slängde ut en fråga på mejlen nu, bara för att dubbelkolla. Återstår att se vad svaret blir men jag tänker ändå börja förbereda mig lite i dag. Om det blir ska jag ju hålla igång med prat i en hel timme.  Alla är vi inte lika bekväma om Morgan Larsson i den rollen (klar underdrift).

Nästa event i höst känns däremot helt säkert: F.R.A.M Kulturfestival i Uddevalla, den 8-9 november. Där ska jag stå och sälja böcker och snacka med besökare. Och inte minst – lära mig allt om hur man bär sig åt av Charlotte Wikhall! Vi ska dela ett bord och jag har förstått att det finns en hel del tricks att hämta från henne. Det ser jag fram emot!

Gilla gärna Facebook-sidan så håller du dig uppdaterad om festivalen även när jag inte bloggar.

FRAM internationell kulturfestival

FRAM internationell kulturfestival i Uddevalla hålls för första gången i år.