Det börjar kännas som en trist och tråkig plikt. Manusläsandet alltså. Har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag läst genom min text och trots att det finns lite nytt sen senast blir jag snabbt akut trött och känner bara zzzzzzzzzz när jag ska ta upp högen med papper och försöka granska innehållet.
Nu hoppas jag att det är just för att jag vet precis vad som ska hända härnäst som detta inträffar. Och inte för att texten är så sömnframkallande. Jag biter ihop och sätter tändstickor för ögonlocken så att de inte faller ihop. För målet är nära. Lite dimmigt och konturlöst kanske, men NÄRA.