Att vänta på något gott

Jag skriver massor men inget skönlitterärt just nu. Så då var det ur världen. Nu vill jag i stället tipsa om god läsning (och tv-tittande för den som känner sig manad).

I januari var det 20 år sedan jag tog mina första, rätt darriga, steg in i universitetsvärlden. Darriga för att jag kom rakt från produktionen i en bilfabrik och hade världens sämsta självförtroende i mötet med alla andra som verkade så säkra.

Jag studerade engelska och en stor del av första terminen handlade om att läsa skönlitteratur. Det var här jag fick upp ögonen för författaren som än i dag är en av mina stora idoler: Margaret Atwood. Vi läste hennes The Handmaid’s Tale och jag var alldeles förbluffad. Vilken berättelse. Vilken berättare.

Under åren tänkte jag på boken lite då och då. På huvudpersonen Offred vars roll i framtidsdystopin är att alstra friska barn åt regimen. Boken gavs ut 1985 och när jag läste den 1997 hade den alltså redan ett antal år på nacken och det gick inte att få tag i den på svenska.

Men så! I samband med att HBO släppte sin serie baserad på romanen stod det också klart att det skulle komma en nyöversättning i höst. Hurra! Jag köpte mitt exemplar på årets bokmässa. Förstå känslan när man längtat i 20 år! Nu har jag kommit drygt drygt halvvägs. Och jag vill inte att den ska ta slut. Tjänarinnans berättelse, som den heter på svenska, var sannerligen värd att vänta på.

Jag har ännu inte sett tv-serien, men har hört att den fått finfina recensioner. Serien kan ju inte vara annat än bra, med den grundhistorien och dessutom med Elisabeth Moss (som tidigare bland annat synts i Top of the Lake och Mad Men ) i huvudrollen.

Atwood har också bland mycket annat skrivit Alias Grace. Läs boken! Se sedan serien på Netflix (jag har inte hunnit än, men även den har fått mycket bra kritik).

 

Packning pågår

Växelkassa, stödanteckningar för presentationen, signeringspennor, böcker, information om pris och möjlighet till swish-betalning, kvittoblock, quiz-attiraljer (frågor, pennor, facit, svarslappar, låda att lägga nämnda lappar i), kläder jag känner mig både snygg och bekväm i, ett leende som håller hela helgen och sist men verkligen inte minst två påsar Riesen (kommer det inga besökare kan jag äta upp dem själv – man ska inte snåla på mutgodiset!).

Jag tror att jag är redo för bokmässan. Välkommen till Kobergsgården! Festen har redan startat och på lördag och söndag hänger jag på.

Aktualitetsuppdatering

Veckorna rusar i väg och det händer en hel del, både i arbetslivet och på den skönlitterära fronten. Två tillställningar har med Skuggplats att göra:

  • Bokmässa på Kobergsgården, i samband med den traditionella julmarknaden vid Kobergs slott (utanför Sollebrunn i Västergötland). Premiär för denna litterära scen, som kommer att bestå av författarpresentationer, signering & försäljning samt musikunderhållning. Pågår 19-22 november med generösa öppettider. PS: jag är bara på plats lördag och söndag. Min bok kostar 100 kronor. Affisch Bokmässa_0002
  • Bokbord med julförsäljning och signering på Tanums Shoppingcenter söndagen den 6 december kl 12-16. Jag är en av flera medverkande författare, mer info kommer.

Kan tillägga att det blir mina sista framträdanden med Skuggplats. I vår har det gått två år sedan boken kom ut och det börjar minst sagt bli dags att blicka framåt. Sen har jag ju inte så många ex kvar heller!

Utöver detta är den 7 december skönlitterärt inbokad. Då är det avslutning för mitt måndagshäng, Skrivkaféet. Tanken är att frivilliga ur vår lilla grupp får läsa ett stycke ur valfritt egenproducerat alster och vänner och bekanta är välkomna att lyssna. Det sker på huvudbiblioteket i Trollhättan, med start klockan 17.30.
Fika ingår! Om det inte lockar nog kan du komma för att lyssna på något av det sämsta jag någonsin skrivit. Det vill säga om jag väljer att läsa ur det jag jobbat på i höst och om jag inte hunnit få rätsida på texten innan det är dags … Hu. Det är än så länge skrämmande på helt fel sätt.

Ett litet glädjeskutt

I dag gick jag till SG Interiör, en av mina återförsäljare, med en ny laddning signerade böcker. Humöret var redan på topp innan jag kom dit. Solen värmde, det behövdes fler böcker … vad finns inte att bli glad över?

Men det riktiga glädjeskuttet kom först efter en stunds prat med ägaren Sevim. ”Jag har ju läst boken!” utbrast hon. Hon gillade. Tyckte att den påminde om en annan författares stil … Karin Alvtegen!

Inte kan man få en bättre komplimang än att jämföras med sin favoritförfattare. Skutt, skutt i glädjetossig fyrtakt hela vägen hem.

Min kompis GW

Filade klart första utkastet av det där som jag skrev om förra gången, att karaktärerna tittar på Veckans brott. Och jag hade så roligt!

Mest åt Leif GW Persson.

Han har en massa kul manér för sig, ännu tydligare nu när jag research-tittat på programmet och detaljstuderat hur han pratar, andas, pillar sig i håret, plockar med glasögonen, lutar sig fram och tillbaka över bordsytan. Med mera. Och sen har han ju ett särskilt språk. En slags blandning av söderslang och professors-lingo som jag försökt fånga i mitt fiktiva specialprogram om försvunna personer.

Det känns som om vi känner varandra lite bättre nu. Du och jag, GW. (Och lite humor måste du ju ha, även om du i teven verkar göra allt för att dölja det. Annars skulle du ju inte saluföra bobblehead-dockor av dig själv!)