Bibliotekssuccén

Nu har jag gjort det: Varit huvudpunkten (läs enda punkten) på en författarkväll på bibliotek. Jag hade en hel timme till mitt förfogande på Kronan i går. Puh! Det är inte alla dagar jag pratar så där mycket, totalt.

Men det gick ju. Jag berättade om mitt förhållande till Kronogården och Trollhättan, om hur min bok blev till och så läste jag tre stycken ur Skuggplats och därutöver ett blogginlägg om en skrivardag då jag visserligen satt vid datorn men inte lyckades få fram så värst många ord.

Och folk lyssnade. Och de var alldeles lagom många, tio personer. Tio perfekta personer. De såg så glada och snälla och intresserade och uppmuntrande ut att jag liksom glömde att bli nervös.

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

När jag kommit till sista punkten, frågestund, var jag beredd på att den snabbt skulle passera som en flyktig parentes. Men inte då. Jag fick svara på allt från om det är svårt att skriva en bok, om jag skriver på något mer, om jag ska skriva mer om Kronogården, om jag någonsin funderade på att ge upp Skuggplats-manuset eftersom det var en del motgångar längs vägen. Om egenutgivning. Om bokskrivandet i jämförelse med musikbranschen … Frågestund förresten, det var mer som ett mysigt samtal.

Jag sålde och signerade några böcker också. Men bland det mest minnesvärda med kvällen blev det som hände allra sist. En man i publiken bjöd in oss till en hemkunskapslokal i Kronans kulturhus. På onsdagskvällarna hyrs den av somaliska Shabelleföreningen, ett gäng kvinnor i olika åldrar som lagar mat tillsammans.

Så där satt vi, maken, jag och en av våra vänner, och åt en lika sen som oväntad andra middag i fantastiskt trevligt sällskap. Det skulle inte ha hänt om författarkvällen varit på huvudbiblioteket i centrum, den saken är ju alldeles solklar.

Tack till alla som gjorde min kväll oförglömlig!

Och till Anna Keiler: låt inte din första upplevelse hindra dig från att ta nya tag. För en inbjudan till biblioteket kan också vara alldeles, alldeles underbar. Just do it!

Boksignering

Charlotte Wikhall köpte min bok och är snart aktuell med sin nästa. Som utspelar sig på – Kronogården!

Uträtade missförstånd

Mitt författarbesök på Kronan bibliotek är bara några dagar bort nu och jag borde väl egentligen ha helt klart för mig precis vad jag ska säga och hur jag ska lägga upp det. Men nej. Fast det går framåt. I går kväll, under en rockkonsert med det lokala bandet Electric Earth, kom jag på hur jag ska inleda. Snacka om att det ligger och surrar i bakhuvudet!

Jag har pratat om kvällen med en hel del vänner och bekanta, både sådana som tänker komma och andra som inte bestämt sig än. Det har då kommit fram att de flesta tror att man måste ha läst Skuggplats för att ha någon behållning av kvällen. Att innehållet ska diskuteras och analyseras. Att man får veta hur det går för alla och inte har någon behållning av boken efteråt.

Ojoj. Verkligen inte. Jag tänker att målgruppen främst är de som inte hunnit läsa än. Visserligen kommer jag läsa högt ur boken, men bara så att man får ett hum om vad den går ut på. Till största delen tänker jag fokusera på processen från idé till färdig bok. Det blir också en frågestund och till sist kan den som vill  köpa ett signerat ex (180 kr).

Och man måste inte föranmäla sig, det är bara att dyka upp. Kronan bibliotek, onsdag den 15 oktober kl 19. Välkommen!

Heureka!

Har gått här hemma och gnisslat tänder och ojat mig. För att jag har så lyxigt problem, det här med att biblioteket bjudit in mig att prata om Skuggplats. Hur gör man? Vad säger man? Blablabla, sånt där har jag ältat utan att komma fram till annat än rent URTRÅKIGA saker.

Men i dag slog mig en ny tanke. Öppnade min gamla mapp med allt material som jag jonglerade med under själva skrivprocessen. I den låg mängder med undermappar och filer. SKRÄP heter några. Det är inte så hårt som det låter utan betyder bara att det är idéer som jag senare förädlat. Ett slags grundmaterial helt enkelt.

En wordfil heter Arbetsplanering. Och det är här rubrikens Heureka! kommer in.

För när jag började tänka på riktigt om vad man egentligen vill höra på sådana där författarföreläsningar – vad jag vill höra – så blev det så självklart. Hur det var att skriva boken. EGENTLIGEN. Alla motgångarna. Lite om medgångar, absolut, men de där knöliga uppförsbackarna man var tvungen att bemästra. De är ju guldkornen här.

Jag behöver inte försöka bli en dålig kopia av någon annan för jag har ju faktiskt något unikt att förmedla. Ingen annan kan berätta hur Skuggplats kom till. Tänker att jag ska läsa lite ur den där arbetsplaneringen också (har ju en timme att fylla!). Förhoppningsvis är det inte bara mig den roar.

 

.

 

Den 15 oktober kl 19 …

… är det dags! Nu har jag inte bara fått klartecken för att det verkligen blir ett framträdande som planerat på Kronan Bibliotek utan också sett materialet som ska locka folk att komma.

Och enligt Facebook-eventet har 15 personer tackat ja. 15! Som vill komma och lyssna på mig. Tanken svindlar! 

Jag överdriver lite – några av dem är jag, maken och ett par anställda på biblioteket. Men i alla fall. Kanske, kanske, kanske behöver jag inte tänka på rådet jag fick från Anna Keiler på bokmässan. Det lät kort och gott: Don’t do it!

Hon hade nämligen blivit inbjuden till biblioteket i Falun för att prata om sin roman Nyckeln till det förflutna, som passande nog utspelar sig i just Falun, och även om novellantologin #Älska noveller där hon medverkar med Bröllopskocken.

Här kan du läsa blogginlägget om varför hon aldrig kommer att tacka ja igen.

Nu: förberedelser. Tänker att om jag siktar på att vara lika bra som Morgan Larsson så kanske jag blir i alla fall aningen bättre än den vanliga Minna Ulin.

PS: det kan ju också komma 150 personer. Man behöver ju inte tacka ja via Facebook eller någon annan kanal. Folk kan liksom bara komma dit, helt spontant. HJÄLP! DS.

Kronanaffisch

Grejer på gång (?)

Den närmsta månaden händer det en del spännande saker som har med Skuggplats att göra. Närmast är det ett författarbesök på Kronan Bibliotek. Tror jag.

Har haft kontakt med en anställd där, både per mejl och telefon. I senaste mejlet stod bland annat ”Tänkte bekräfta datumet 15 oktober för ditt författarbesök. Jag skulle behöva lite pressmaterial av dig, så att vi kan göra affisch och skicka ut pressmeddelande.” I mina öron = klart.

Jag fick mejlet den 19 september och skickade materialet ett par dagar senare. Bad att få respons på om de ville ha något mer eller något annat än det jag skickat. Men nu har det gått två veckor och jag har inte hört något. Hmmm. Ett annat dåligt tecken är att det inte finns någon information om eventet under bibliotekets egen sida för saker på gång. Det är bara drygt en vecka tills det är dags. Ju!

Slängde ut en fråga på mejlen nu, bara för att dubbelkolla. Återstår att se vad svaret blir men jag tänker ändå börja förbereda mig lite i dag. Om det blir ska jag ju hålla igång med prat i en hel timme.  Alla är vi inte lika bekväma om Morgan Larsson i den rollen (klar underdrift).

Nästa event i höst känns däremot helt säkert: F.R.A.M Kulturfestival i Uddevalla, den 8-9 november. Där ska jag stå och sälja böcker och snacka med besökare. Och inte minst – lära mig allt om hur man bär sig åt av Charlotte Wikhall! Vi ska dela ett bord och jag har förstått att det finns en hel del tricks att hämta från henne. Det ser jag fram emot!

Gilla gärna Facebook-sidan så håller du dig uppdaterad om festivalen även när jag inte bloggar.

FRAM internationell kulturfestival

FRAM internationell kulturfestival i Uddevalla hålls för första gången i år.

 

Upplyft!

Aino Trosell

Aino Trosell

Jag tror jag blev lite kär i Aino Trosell i kväll. En sån berättare hon är. Inte bara i sina många böcker utan live, i Trollhättan, på biblioteket som ordnade författarafton. Och jag var där, igen!

Hon berättade om så mycket, långt ifrån bara om senaste romanen En egen strand (som ligger på nattduksbordet, thank you very much).

Hon pratade om hur det var att skriva Ytspänning (skräckinjagande, vad håller karaktärerna på med, typ) och researchen var ett hästjobb som tog tio till femton år. Herregud! Och jag har kallat det research när jag suttit på en parkbänk på Kronogården och känt in atmosfären.

Hon pratade om hur det kom sig att hon började skriva kriminalromaner efter en mängd böcker som utspelade sig på arbetsplatser och var mer realistiskt lagda (en ren slump, när ovan nämnda Ytspänning fick svenska Deckarakademins polonipris insåg hon vad boken var. När folk sen efterfrågade nästa bok i samma genre fixade hon förstås det, utan att blanda in något om detaljerna i polisarbete).

Och hon gillar genren för att den är så lekfull och rolig att skriva. Jag blev helt sugen på att skriva krimmisar själv, för damn it jag är förtjänt av lite roligt!

Hon läste upp en dikt om att skriva romaner. Man ska byta sida på trottoaren och absolut inte ta ögonkontakt om man ser en komma gående, för annars tar han dig i sitt grepp, begär att bli berättad och där sitter du i två år med en väldig massa jobb framför dig.

Hon berättade om sina Krimineller, alltså kriminalnoveller. Och att hon älskar just novellerna, det är som när en musiker övar skalor. Man kan leka med språket utan någon press på att det ska bli en lång roman. Alla berättelser är inte förtjänta av att förlängas. Sant, sant.

Hon berättade allt det där och massor därtill med en aldrig sinande energi som spillde ut över oss som satt bänkade och fick inte bara mig att lätta några hekto av den sprittande glädjen.

Och sen, hrmmmrmrrrm, (det var jag som harklade mig) så ställde er utsände bloggare en initierad fråga om författarskapet. Eller ja, en fråga i alla fall. Jag undrade om hon som är så produktiv någonsin kastat en utvecklad idé över bord och vad som i så fall får henne att göra det.

Ja, det händer inte helt sällan. Det är som att få missfall och man tappar all kraft för att skapa annan litteratur, säger hon. Men när? Aino måste ha roligt, hon måste känna att hon är en del av berättelsen och att den griper tag i henne under tiden som hon skriver. ”Om inte ens jag har roligt, hur ska det då inte vara för en vanlig läsare?”

För övrigt har jag redan hunnit få svar från 50 procent av tryckerierna som jag skickade prisfrågor till. Alltså två. Den ena låter intressant. Och jag lutar nu åt hårt omslag.

Nu: nanowrimo. En kortis.

Sånt som … #2

Tada, jag gjorde det och överlevde! Författarafton på Trollhättans stadsbibliotek, en kort resumé:

Vi var ungefär 15 personer satt i publiken och lyssnade på de två författarnas högläsning och berättelser om hur verket (det var Peter F Idling som stod för de verbala omvägarna) kommit till.

Ganska gemytligt! Jag hade gärna hört mer om själva skrivprocessen. Nästa gång frågar jag väl.

Synd att lite för många trollhättebor gjorde som jag brukar: stannade hemma. Men det är ju inte hela världen.

Kom naturligtvis inte därifrån utan ett knippe böcker, signerade så klart.

Kul att träffa Athena Farrokzhad igen. Känns så avlägset att jag bott två veckor i det där författarhuset, men hennes ansikte drog mig tillbaka dit på en sekund.

Och så lite bildbevis, ber på förhand om ursäkt för den usla kvaliteten.

Peter Fröberg Idling

20130408-213625.jpg

Athena Farrokhzad

20130408-213736.jpg

Fler signerade böcker till hyllan

20130408-213821.jpg

Och till sist. Som krydda på ett redan för salt mos: sista refuseringen landade i vår gamla lägenhet i dag. Från trevliga förlaget, som förklarade utgivningsträngseln men välkomnade mig tillbaka om jag skrev något nytt. Om?