Vad är väl en bal på slottet?

För några veckor sedan var Susanne Ahlenius och Anna Keiler, två av mina härliga romankompisar från London, på återbesök i metropolen. Ann Ljungberg körde då en fortsättning på kursen vi gick 2012, som var för folk som ville komma igång eller få vägledning på något ostyrbart. Nu var det kurs för författare med mer erfarenhet och ett manus snart redo för världens ljus. Typ London 2.0.

Åh, som jag hade velat vara där. Inte blev det bättre av alla uppdateringar på sociala medier som de serverade mig under veckan. Teaterbesök, pubar, ridning i Hyde Park. Och så skrivande förstås. Jag kände ända ner i märgen att jag saknade den där fantastiska bubblan.

Men. Det är inte synd om mig! För även om jag inte kunde gå på bal på slottet i London så händer det snart stora grejer på skrivarfronten!

Jag lyckades komma med på en kurs i gestaltande journalistik som medieinstitutet Fojo arrangerar. Kursen är otroligt populär. Jag har sökt tidigare utan framgång och den här gången fick jag en reservplats som till min lycka blev en ordinarie för några veckor sedan.

Så på söndag tar jag tåget till Kalmar. På måndag morgon inleds en fem dagar lång verkstad med texten i fokus. Och inte torra nyheter. Nej! Gestaltande journalistik handlar om att fånga läsaren och göra texten levande. Få läsaren att känna att hen är med själv (läs kursbeskrivningen här). Skillnaden mot romanförfattandet är ju att journalistiken också måste vara sann (och relevant och en massa annat) men verktygen för skrivandet är desamma.

Kursen är gratis och till och med resan är betald. Eftersom jag är medlem i Journalistförbundet får jag ett stipendium som täcker kostnaden för boende och lite till – tack och bock säger frilansen.

Återkommer med rapportering.

Kämpar mot pekoralismen

Redigerandet av manus två fortgår, sakta men säkert. Som i alla andra texter är jag ganska nöjd med vissa delar medan andra får mig att vilja plocka fram skämskudden på stört.

Av någon anledning är det de viktigaste styckena som lider mesta av dåligt skribenthantverk. Startscenen är en sådan som jag kommer att behöva lägga enormt med kraft på.

En annan är midpoint – där karaktären/handlingen ska utvecklas åt ett nytt håll ännu en gång. Superviktigt att detta blir trovärdigt i förhållande till det som skett tidigare, att det som händer är så spännande och nytt att läsaren bara måste bläddra vidare.

I dag inleder jag tredje redigeringspasset som bara ägnas åt just midpoint. Den har blivit bättre men den är inte bra. Jag verkar inte kunna gestalta stora känslor särskilt bra. Det blir darrande högar som faller ihop och annan smörja.Pekoral! Usch, det ordet är som en litterär svordom.

Dags att kavla upp ärmarna och jobba.

Delar ut verbala snytingar

Njuter fortfarande för fullt av världens bästa jullov! Jag tränar, fixar med hemmaprojekt som jag gått och funderat på alldeles för länge (typ ägna mig åt skovård, rensa i vår hallbyrå som innehållit allt från frimärken till hammare och saker som borde slängts 2012).

Och skrivit. Det blir minst en ny scen per dag. Inte så mycket kanske med tanke på att jag är ledig, men det tuffar på framåt i helt okej fart. Jag kommer in i texten så mycket snabbare när jag inte behöver gå tillbaka och fundera på vad som hände senast. Jag som egentligen inte alls gillar att skriva det där första råa utkastet finner att jag bara låter fingrarna smattra på och att det faktiskt blir något (att fortsätta jobba på) av det. 

I går hettade det till lite extra. Då grälade huvudkaraktärerna Karin och Tomas för första gången. Jag har vetat länge att de ska konfrontera varandra ungefär vid den aktuella tidpunkten. Men. Schmabang! När det väl hände hängde jag knappt med. Fick lugna ner mig. Kolla vad jag skrivit. Ändra lite, så att jag inte skulle komma för långt ifrån min plan.

Och sen fick de puckla vidare, verbalt alltså. Det fanns en massa undertryckt irritation som måste komma ut. De gav varandra tjuvnyp genom att angripa precis de där delarna som är mest känsliga. In med kniven och snurra runt två varv.

Så underbart det är, att skriva skönlitteratur! Man får vara precis hur taskig som helst. Det uppmuntras rent av att man utsätter sina karaktärer för så mycket de tål och sedan lite till. Så att de får kämpa. Känna!

Rätt skönt att kunna lämna datorn med det där ur systemet och pussa på sin make, som inte vet något om dramatiken som nyss utspelade sig i rummet bredvid.

Förlags- vs egenutgivet

Då och då ploppar det upp synpunkter kring egenutgivna böcker. Att de har dålig kvalitet. Är fulla av korrfel. Har dålig sättning. Inte håller måttet när det kommer till det allra viktigaste; gestaltningen, dialogen, perspektiven. Ja, själva berättandet.

Jag har läst flera egenutgivna böcker den sista tiden. Visst har jag tänkt att man skulle kunna göra si eller så med olika saker men i som helhet har de fått med beröm godkänt. Det kan jag inte säga om precis varenda bok som kommit ut på vanligt förlag.

Därför har jag tänkt att de där synpunkterna kanske kommer från folk som helt enkelt känner sig hotade av den nya marknaden med författare som tar makten över sin egen utgivning.

Tills för några dagar sedan.

Då öppnade jag en bok som jag spontanköpte på bokmässan och insåg snabbt att det finns böcker som inte borde kommit ut. Jag trodde verkligen inte att någon som känner sig färdig med ett manus kunde ha så många nybörjarfel kvar.

Till exempel:

  • Adjektiv i stället för gestaltning. ”… sa NN nervöst” står det inte mindre än TVÅ gånger inom några rader på de första två sidorna. Ett av många exempel där jag som läsare inte får chans att leva mig in i vad karaktären känner innan författaren är där och skriver mig på näsan.
  • Perspektivbyten. Det är mängder med namn att hålla reda på och inte blir det lättare när alla känner och tänker olika saker i samma scen.
  • Författaren litar inte det minsta på sin läsare. Det märks bland annat på att det finns många ställen där två meningar efter varandra säger precis samma sak. Exempel: ”Han … föredrog att sitta i sin ensamhet och söka fakta. De flesta kallade honom ensamvargen, eftersom han tyckte om att sitta ensam på sitt kontor.”
  • När något någon gång är på väg att gestaltas förstör författaren genom att genast lägga till en förklaring efteråt. ”Ulla kände sig trängd och backade.”
  • Språkfel i allmänhet. Eller vad sägs om följande syftning: Julian steg in på Tomas kontor som var utredningsbefäl på polisstationen.” Eller användande av ordet skrålla (som betyder löjlig damhatt) när man är ute efter skrolla (som i bläddra på datorn).
  • Logiska luckor som inte borde ha passerat en kritisk granskning. ”Han såg att det stod två män utanför. Han vred om låset och öppnade. Där stod två poliser som de hade befarat. Både den kvinnliga och den manliga polisen såg allvarliga ut.” Eh?

Och så där fortsätter det. Blir det bättre? Vet inte. Jag gav upp på sidan 66. Var på väg att lägga ifrån mig boken redan vid sidan 45 men fortsatte i rent studiesyfte. Eller fortsatte? Kämpade! Jag hade hellre läst den här texten innan den gick till tryck – i syfte att hjälpa till med uppstyrningen.

Men man måste faktiskt säga något positivt också. Inget är bara bra eller dåligt. Okej då. Den kostade bara 80 kronor, ett erbjudande på bokmässan. Hade jag betalat normalpriset, det dubbla, skulle jag känt mig grundlurad. Nu, bara lite lätt lurad på min dyrbara lästid.

Detta var en debut och jag har sett att författaren upphovsmakaren har kommit en bit på väg mot släppet av sin andra bok. Jag kommer inte att köpa den, men hoppas att hen har bytt strategi och anlitat en duktig lektör/redaktör.

PS: jag nämner inte titeln eller skribentens namn eftersom jag inte är ute efter att såra. Det här inlägget handlar om att man som egenutgivare måste ta hjälp utifrån. För sin egen och andra egenutgivares skull. Och inte minst läsarens. DS.

Strukturshopping

Nyligen reflekterade min roman-vän Susanne Ahlenius kring ämnet struktur. Jag har också funderat mycket kring det där, nu när jag förmodligen gjort alla fel man kan med manus ett. Eller, fel och fel? Det lärde jag mig ju på Skriva-kryssningen att det inte finns några fel. Bara olika metoder som passar olika människor.

Men eftersom jag i övriga livet gillar ordning och reda och tydliga mål att jobba fram till så borde även mitt författar-jag fungera bäst på det sättet. Så som jag gjorde med Skuggplats – skrev på och ändrade karaktärerna efter hand som det passade för stunden – är alldeles för flummigt för mig.

Jag har saknat något bra sätt att få överblick över mina karaktärer, vad de gör i en viss tidsperiod, hur det påverkar resten av berättelsen. I går gick jag till byn och shoppade några verktyg som jag hoppas ska hjälpa mig: en white board och post it-lappar i glada kulörer.

Strukturverktyg

Strukturverktyg

Min tanke är att perspektiven, det allmänna och karaktärernas, ska symboliseras av en viss bestämd färg på tavlan som jag kan flytta runt och skriva korta kommentarer till. (Inser genast att det knappast kommer att räcka med fyra färger.)

Det borde bli betydligt överskådligare än den metod jag använde senast; att skriva upp alla scener i en wordfil. Det var ett jäkla skrollande.

 

En sån resa!

I går läste jag klart Aino Trosells roman En egen strand. Jag säger bara det: vilken vändning! Tror aldrig jag läst en bok där hela historien ställts på ända under den sista fjärdedelen som i den här. Flera gånger tänkte jag ”vad GÖR ni? SLUTA!” och kunde bara inte lägga ned boken förrän jag nådde sista sidan.

Ändå tyckte jag att den var delvis lite tråkig i mitten. Lite för många ord utan att föra berättelsen framåt. Trodde jag. För sen kom det där slutet som gav mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen Sjätte sinnet första gången. Vill läsa om. Lägga pusslet. Kolla in tekniken. Hur gör människan?

Men det får vänta. För nu njuter jag fortfarande av den där känslan och bär med mig boken och karaktärerna långt efter att nattlampan släcktes i går. Ett tecken på kvalitet som gör mig sjukt ödmjuk inför de riktiga experterna inom författarkåren.

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!