Söndagsrapport

Fick till lite arbetsro i två block i dag: innan söndagspromenaden i eftermiddagssolen och efter veckans traditionella innebandyspel som sker tidig kväll.

Har skrivit om och bytt ut alla de större kapitlen med min misstänkta bad guy. Nästa steg blir att se över alla andra kapitel som nämner eller berör den karaktären på något sätt, så att det inte blir konstiga syftningar. Ska också skriva ett helt nytt kapitel där det utspelar sig något som gör att man så att man förstår varför BG-karaktären misstänks för att ha rövat bort William.

I dag klev manuset över på sidan 126. Glory!

”Bara lite på topparna, tack”

Har påbörjat det stora arbetet med att spänsta upp delarna om Isabella, som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Kan inte påstå att det handlar om en total make over än så länge. Ska jag fortsätta med frisörterminologin så har jag bara toppat henne och tonat håret i en lite tuffare nyans.

För ramen är den samma. Isabella flyttar in och packar upp sina saker i en lägenhet på Kronogården. Men i stället för packa upp, återblick, packa upp, sucka, återblick, packa upp har jag tagit bort en massa dravel och lagt till små saker som jag hoppas driver upp dramaturgin en aning. Det ska inte hända så mycket än så jag försöker pytsa ut det lite lagom och plantera olika hintar som jag ska skörda senare.

Oj, nu lät jag som en bonde.

Förbättringsarbetet har inneburit att hela texten har krympt med runt 1 700 tecken. Jag trodde att det skulle vara mer, för det är rätt långa stycken som fått stryka på foten. Har tydligen lagt till mer nytt än jag insåg själv.

Men än är jag inte klar. Tänker ägna resten av den här dagen och förmodligen hela fredagen åt Isabella.
Har inte bråttom. Tar baby steps. (Så, nu vet ni att jag även vet lite om vad som hänt i omvärlden denna dag.)

”Det är kasst! Du är kass!”

Fortsätter med högläsningsövningarna. Det tar tid. Lång tid. I fredags ägnade jag halva dagen åt ett futtigt kapitel för så fort jag läst högt och skrivit om var jag ju tvungen att läsa högt igen och då tvingades jag skriva om och … Du förstår.

Under högläsningen låter jag också redigeraren, som sitter på min vänstra axel, att prata fritt och högt. Han är en elak djävel, högröd i ansiktet av ett ohälsosamt blodtryck, kulmage och hetsigt humör. Lite flintis också, med gråsprängda lockiga hårtestar som spretar över öronen.

Nu när jag läser hoppar han av ilska och skriker rakt i örat på mig.
”Det är kasst! Du är kass!”

Så du förstår kanske att jag oftast tystar honom. Men nu lyssnar jag alltså, även om jag filtrerar snacket via den godmodiga ängeln som sitter lugnt tillbakalutad på min högra axel.

Hon drar tankfullt i sitt guldblonda hår och kan bara säga snälla saker.
”Du är duktig. Tänk att du snart har skrivit en hel bok. Den är underbar. Perfekt. Lagom spänning, lagom gestaltning. Ja, perfekt. Du är perfekt.”

Ingen av dem har rätt. Åtminstone inte helt rätt. Fortfarande avgör jag enväldigt vem som ska få sista ordet när det kommer till olika partier i texten. Än så länge. Någon gång ska jag ju släppa in andra i manuset. Snart, snart.

Älskling, du är som en ros (buu!)

Röd ros

Kärlek kan vara svårt har jag märkt. Väldigt svårt. Speciellt om man ska försöka få ner de där känslorna på papper och få det att verka trovärdigt. Sen får det ju inte bli klyschigt heller, som i rubriken.

Nu är det ju ingen kärleksroman jag skriver. Men känslor har de ju ändå, karaktärerna. David är olyckligt kär och vet inte vad han ska göra åt det. Marika gör slut med en man som hon blev ihop med alldeles för hastigt efter skilsmässan. Isabella tar den näst bäste när killen hon egentligen vill ha inte är intresserad.

Eftersom det är kärlekens dag i dag tänkte jag vara lite extra generös. Så varsågod: Alla hjärtans dag, ett utdrag ur manuset som visar Isabellas vacklande känslor kring pojkvännen Markus. Fast du får bara läsa om du kommer ihåg att det är både oredigerat och taffligt än så länge!

Gettin’ into da flow

Åh, det gick så jäkla bra i dag! Ibland är fredagar lite så där. Du vet. Man tänker mest att snart är det helg och vad ska vi äta då och vad för roligt ska vi hitta på?

Men i dag var ingen vanlig fredag. Efter mjukstart med lång frukost, träning, lunch kom jag igång så det bara skvätte om det.

Jag skrev ju i går att jag bland annat skulle förbättra en del i ett kapitel. Det är egentligen inte bare ett stycke utan ett helt kapitel som varit en riktig gammal surdeg en längre tid. Varje gång jag läst det har suckat. Blivit så trött, så trött.

För just där har jag bara staplat en massa information som läsaren behöver för att hänga med. I stället för att lite fint pytsa ut det här och där har jag bara malt på urskillningslöst.

Kapitlet innehöll allt från en karaktärs sjukdomsdiagnos, vidare till hela förklaringen till varför en person misstänks för att ha rövat bort lilla William och som grädde på moset dessutom lite rumsinteriör och spända relationer mellan exmakar och nya kärlekar.

Puh! Man kan ju bli matt för mindre.

I min arbetsplanering skrev jag tänk utanför boxen. Och det gjorde jag. Så nu blev det ett helt annorlunda upplägg och dessutom kom jag på ett extra kapitel som jag inte hann påbörja. Manuset blev ytterligare två sidor tjockare.

En sak till skrev jag i gårdagens inlägg. Jag skulle researcha fram en trädgårdshäck. Eftersom jag förstår att alla sitter hemma och biter på naglarna av spänning så får jag väl berätta vad det blev. En brudspirea! Och nu är även den inskriven på rätt ställe.

Arbetsrapport

Precis som utlovat hann jag färdigt med förbättringsarbetet i dag.

Manuset har inte bara, förhoppningsvis, blivit lite bättre. Det har också svällt med fem sidor när jag gjort mina ändringar.

Jag har ju en förmåga att rusa på och glömma att stanna upp och gestalta. Det gör texten onödigt rumphuggen ibland och med för mycket ”skriva på näsan” i stället för att låta läsaren dra slutsatserna.

Ett litet exempel ur högen:
Markus tittade upp, fortfarande med en förbryllad uppsyn.

Inte direkt som taget ur floran av hur det ska se ut. Efter min blygsamma ändring blev det i stället så här:
Markus tittade upp. Vecket mellan ögonen djupnade.

Jag inser ju alldeles själv att detta inte är något som skulle få Augustprisets jury att dregla av beundran. Men kanske, kanske får det i alla fall läsaren att tänka att Markus är fundersam/förbryllad/annan passande synonym/ över något han ställs inför utan att jag måste trycka just det ordet i halsen på honom/henne.

I morgon ska jag ta tag i några lösa trådar efter genomläsningen. Bland annat kolla upp namnet på en trädgårdshäck som tappar bladen på vintern. Jag kan ju inget om trädgårdar!

Dessutom ska jag fundera över hur jag ska förbättra ett specifikt stycke som kräver lite mer jobb än jag mäktat med i den snabba redigeringsfasen. Där krävs minst några rejäla halvhalter och kanske att man måste rygga några steg också, om vi ska snacka hästspråk.

Ptrrroo! Sakta i backarna

Jäklar vad bråttom jag har. Det märker jag tydligt lite här och där i manuset. Sveper bara förbi partier som skulle kunna utvecklas betydligt, kanske till och med bli nya scener eller rent av kapitel.

Ett litet exempel är när karaktären Marika letar efter sonen William som nyss försvunnit. Hon knackar på hos en kvinna i grannskapet och i hallen hänger ett foto som föreställer en kille i Williams ålder (runt sju år) med karaktäristisk glugg mellan framtänderna.

Nu står det bland annat så här om fotot: Leendet blottade en rejäl glugg i överkäken. Sedan fortsätter bara en uppradning av annat som finns i hallen hos kvinnan.

Jag tänkte att man kanske kan stanna upp, bara lite, i den där detaljen?

Leendet blottade en rejäl glugg i överkäken. Det högg till i Marikas mage. En Williamglugg, tänkte hon snabbt och tvingade bort blicken från fotot.  

Hur det än blir med just den där saken, så finns alltså utrymme för finslipning. Som väntat.

Men läget har förbättrats.

Förra gången jag hade genomläsning upptäckte jag till min förfäran ett stort antal skriverier av typen NN tänkte tillbaka på XX … Trist!

Till exempel hade jag låtit karaktären Marika vakna en söndagsmorgon och tänka på kvällen innan, då hon storgrälat med sin pojkvän. Efter lite funderande blev lördagsmiddagen ett eget kapitel med betydligt större närvaro och action än hennes lilla återblick.

Samma sak med Isabella som tänkte tillbaka på när hennes pappa kom förbi med matvaror och orolig uppsyn. I stället för funderingar på några rader blev det ett ganska bra kapitel som sa mycket om  Isabella och hennes pappa.

I morgon forsätter läsning, fundering, anteckning. Har runt 20 tättskrivna sidor kvar och tänker ta den tid som krävs. Får se det som en mental övning i att lugna ner mig!

Siktar mot stjärnorna

Hurra, måndag igen! Fortsätter med förra veckans arbete, att förändra en av karaktärerna så att hans/hennes (vill inte avslöja vem det är!) beteende stämmer överens med den psykossjukdom som jag reserachat fram.

Det är en mild variant som gör att personen kan ha ett näst intill normalt liv med arbete och lägenhet, men symptomen märks ändå rätt tydligt i tankar och reaktioner på omvärlden.

Kan berätta att jag klarade mitt kvantitetsmål och till och med kom en sida längre än tänkt (111) förra veckan. Kanske ställer jag målen för lågt? Den här veckan siktar jag högre, minst 114 sidor ska det vara när jag stänger ner butiken på fredag!

PS: Skrivadventskalendern har fortfarande inte presenterat vinnnaren av resan till New York. Trots att det skulle ske 6 januari. Undrar om det är ett bra eller dåligt tecken? Återkommer när jag vet mer. DS.

Sniff, sniff. Vad är det som luktar här?

Jag försöker aktivt tänka på att använda alla sinnen när jag är ute på en plats och researchar. Hur låter det? Hur ser det ut? Hur känns det om man stryker handen längs den här texturen? Vad smakar det om jag slickar på den här lyktstolpen? (Nä, där skarvade jag visst lite.)

Det svåraste sinnet för mig är doften. Ibland övar jag i vardagen genom att försöka sätta ord på dofter runt mig. Och helst mer träffande än ”äckligt” eller ”gott”. Men min näsa är luktmässigt utmanad. Inte blir det bättre av att jag just nu är bomtät av en envis förkylning.

Mina texter brukar vara ganska luktfria, helt enkelt eftersom det är så jag upplever världen.

Lite har jag fått med förstås i det aktuella manuset (och jag får väl passa på att betona att alla utdrag är oredigerade och kommer att förbättras):
Isabella hade fått med sig lite jobbet hem; hon luktade en blandning av vanilj och svett efter en heldag på Thebrödsbageriet.
William borde sitta här i köket nu, ge sin mamma en blöt puss på kinden och protestera mot hennes försök att truga i honom prickigkorvmackor och sötdoftande varm choklad.
En unken pust avslöjade att någon stod där, men inte ett ord hördes.

I dag har jag bakat lussekatter, lite försenat eftersom jag inte ville göra det med snoret hängande över degen. Stod i den söta värmen men kunde inte komma på något bra ord för hur saffranskusar doftar när de precis kommer ur ugnen. Förslag?

I dag blir det eftermiddag/kvällspass i skrivlyan. Hörs i morgon!

Lussebullar

Väldoftande njutning?

 

Skrivit och skrivit om

Så, äntligen! I dag kom jag igång igen och har skrivit vidare på mitt manus. Fortsatte med förbättringsarbetet och fyllde på miljöerna.
Det är lite roligt hur man ser saker annorlunda efter några dagars vila. Vissa avsnitt har jag skrivit väldigt snabbt, med det uttalade syftet att gå tillbaka och fylla på efteråt. Är det en bra strategi? Ingen aning, jag är nybörjare på detta.
Hur som helst, i dag läste jag om ett kapitel som jag tidigare inte reagerat nämnvärt på. Men nu. Det blev tvärstopp vid första meningen.
Det rådde en stimmig stämning på redaktionen.
Fy fan vad pinsamt! Efter lite klassisk omskrivning enligt principen Show – don´t tell blev det så här:
Rasslet av tangenter som trycktes ner i rask takt blandades med ljudet av papper som matades ur skrivare, telefoner som ringde och det dämpade sorlet av ett tiotal personer som försökte att inte störa varandra men samtidigt ville dela med sig av något viktigt.
Bättre, men kommer garanterat att putsas om både en och två gånger innan jag är nöjd.

Helt nöjd är jag dock med dagens arbetsinsats. Hann till mitten av sidan 99 – snart tresiffrigt!
Och så här i efterhand var det absolut värt att skippa försöken i går, då jag kände mig totalt jetlaggad. Kan man bli det av kultur- och väderkrockar förresten, eller är det bara tidsskillnad som gäller? Kändes i alla fall som att återkomsten till Sverige från Malta sög (jul)musten ur mig. I dag var ögonen pigga igen. I morgon fortsätter världens roligaste jobb!