Min kompis GW

Filade klart första utkastet av det där som jag skrev om förra gången, att karaktärerna tittar på Veckans brott. Och jag hade så roligt!

Mest åt Leif GW Persson.

Han har en massa kul manér för sig, ännu tydligare nu när jag research-tittat på programmet och detaljstuderat hur han pratar, andas, pillar sig i håret, plockar med glasögonen, lutar sig fram och tillbaka över bordsytan. Med mera. Och sen har han ju ett särskilt språk. En slags blandning av söderslang och professors-lingo som jag försökt fånga i mitt fiktiva specialprogram om försvunna personer.

Det känns som om vi känner varandra lite bättre nu. Du och jag, GW. (Och lite humor måste du ju ha, även om du i teven verkar göra allt för att dölja det. Annars skulle du ju inte saluföra bobblehead-dockor av dig själv!)

Jag, jag, jag, jag, jag!

Keith Richards, Zlatan, Patrik Sjöberg, Leif GW Persson, Steve Jobs, Thomas Bodström, Patti Smith, Ingrid Betancourt, Linda Lovelace, Julian Assange, Morgan Alling.

Inte varje dag man ser de namnen i samma mening. Har du listat ut vad de har gemensamt?

Jo, de är huvudpersonerna i några av den långa raden av biografier som kommit ut.

Men. Har man automatiskt något intressant att berätta för att man är känd? Titta på de humoristiskt gravallvarliga inslagen i Babel och avgör själv!

Petra Mede läser ur Lill-Babs självbiografi som heter Hon är jag – minnen av ögonblick

Aron Flam läser ur Björn Borgs självbiografi med titeln Till hundra procent.

En blå dildo?

Förlåt, nu tycker ni att jag är tjatig. Andra inlägget på samma förmiddag!

Men jag kan inte låta bli att dela med mig av Tidningen Skrivas lilla experiment ”hur många gånger kan man nämna ordet dildo i en roman?” Redaktionen har roat sig med att klippa och klistra i Mons Kallentofts deckare Sommardöden och fått fram en ny twist i utredningen, minst sagt.

Se filmen här!