Revolt!

Arbetet. Jag har stirrat in i min datorskärm så länge att ögonen snart blöder. Letat idéer att göra någonting av, hittat en massa, gjort mer research för att kunna knåda om de lösa tankarna till fasta former som slutligen blivit mogna att presentera för olika redaktörer. På två veckor har jag skickat ut runt 15 förslag. Har fått två ja, tre kanske, fler nej än jag vill räkna och ett antal som fortfarande inte svarat.

Enligt min att göra-lista ska jag nu fortsätta kolla upp några nya ingångar till gamla idéer. Då gjorde själen revolt. NEJ. Inte en googling efter en tänkbar tidning till!

Och jag lyder. Några timmars paus gör ingen skillnad för mitt yrkesliv.

Däremot stannar jag kvar vid datorn. Jag ska skriva på min novell! Det är ännu en ny idé till Trollhätteberättelser. Jag började på den under förra veckans skrivkafé och kände genast ett helt annat flyt i skrivandet. Det var så lätt! De andra har varit så konstruerade och styltiga och fåniga att det tagit emot fysiskt att få fram berättelserna. Men nu öste fingrarna bara på av sig själva.

Skillnaden? Den här är på riktigt. Ett minne från barndomen som jag inte berättat om för någon. Jag ville fortsätta skriva. Behövde fortsätta.

Nu återstår lite filande. Sedan får jag se om jag vågar skicka in texten under mitt riktiga namn eller om jag behöver hitta på en pseudonym. Eller om jag ska hitta på något helt annat till antologin? (Plats för rått skratt.)

.

 

 

Vad händer om …?

Sitter hemma och försöker komma på novellidéer. Ja, ifall det skulle dyka upp något banbrytande som jag kan använda till Trollhätteberättelser. Om inte så är det okej, jag har ju lite gammal skåpmat att fräscha till.

Ett sätt som får hjärnan att släppa loss är att fundera på följande: Vad händer om … och sedan fylla i med valfri mening. Här är lite av det jag hittills kommit på:

  • Hissen fastnar och två främlingar tvingas till samtal.
  • Två bilar krockar, det är föraren i den nya Mercedesen som gjort fel.
  • Brevbäraren stoppar i fel post i en brevlåda och grannen läser utan att inse att det är till någon annan. Innehållet är känsligt och det är viktigt att grannen får veta. Men hur förklara när kuvertet är uppslitet och slängt i soporna med spår av kaffesump?
  • Det flyttar in någon udda i grannskapet.
  • Någon vaknar upp i en främmande lägenhet med kläderna i oordning. Ingen annan finns där.
  • En rasist blir kär i en muslimsk tjej.
  • En muslimsk tjej blir kär i en rasist.
  • En bankdirektör byter liv med en tiggare för en dag.
  • En slaktare i hemlighet blir vegetarian.
  • Bilen går sönder på en enslig väg under en snöstorm.
  • Ett par plockar bär i skogen men går vilse.

Återstår att se om det blir något alls av detta, men det var i alla fall lite kul att låta fantasin flöda!

Strukturshopping

Nyligen reflekterade min roman-vän Susanne Ahlenius kring ämnet struktur. Jag har också funderat mycket kring det där, nu när jag förmodligen gjort alla fel man kan med manus ett. Eller, fel och fel? Det lärde jag mig ju på Skriva-kryssningen att det inte finns några fel. Bara olika metoder som passar olika människor.

Men eftersom jag i övriga livet gillar ordning och reda och tydliga mål att jobba fram till så borde även mitt författar-jag fungera bäst på det sättet. Så som jag gjorde med Skuggplats – skrev på och ändrade karaktärerna efter hand som det passade för stunden – är alldeles för flummigt för mig.

Jag har saknat något bra sätt att få överblick över mina karaktärer, vad de gör i en viss tidsperiod, hur det påverkar resten av berättelsen. I går gick jag till byn och shoppade några verktyg som jag hoppas ska hjälpa mig: en white board och post it-lappar i glada kulörer.

Strukturverktyg

Strukturverktyg

Min tanke är att perspektiven, det allmänna och karaktärernas, ska symboliseras av en viss bestämd färg på tavlan som jag kan flytta runt och skriva korta kommentarer till. (Inser genast att det knappast kommer att räcka med fyra färger.)

Det borde bli betydligt överskådligare än den metod jag använde senast; att skriva upp alla scener i en wordfil. Det var ett jäkla skrollande.

 

Framtidsblick

När året närmar sig sitt slut är det naturligt att börja sammanfatta det gamla och blicka framåt mot det nya. I år är det mer än bara tolv månader jag knyter ihop: det är äntligen dags att visa upp ett manus som blev till en bok, hurra!

Även om det är svårt att släppa tankarna på Skuggplats nu när boken ska få se dagens ljus, så har jag sedan en tid tillbaka börjat tänka allt mer på de där andra karaktärerna som står på kö för att berätta sin historia. Mitt nya manus! Som ska bli SÅ mycket bättre än det första, just saying.

Nummer två har ingenting med nummer ett att göra, när det gäller innehållet (förutom att den också utspelar sig i Trollhättan). Ändå kommer Skuggplats att ha en avgörande betydelse även för tvåan. För jag lärde mig massor, massor längs vägen under arbetets gång. Mest hur man inte ska göra. Nog så viktigt.

  • Jag tänker inte börja med att hitta en titel. Den får heta Manus två tills vidare.
  • Jag tänker inte berätta om innehållet lika tydligt och tidigt som förra gången. Det ändrar ju sig hela tiden! Manuset i början är långt ifrån det i slutet. I Skuggplats förvandlades en bikaraktär till en av de viktigaste och mest utvecklade. Hepp!
  • Jag tänker tänka mer innan. Veta mer om mina karaktärer, inte hitta på efterhand. Bestämma deras styrkor och svagheter och drivkrafter. Och namn!
  •  Jag ska ha en klart tanke om dramaturgiska kurvor, var de ska placeras och varför. Det får gärna komma som en överraskning för läsaren vad mina karaktärer hittar på, men jag ska veta innan huvudpersonerna gör det.

Om Skuggplats var en lärobok så kanske nästa kan ses som ett delprov på vägen mot diplomet. Arbetet är påbörjat. Och det är hur kul som helst!

Hej, semester

I dag klockan åtta, NU, går startskottet. Fem veckors semester väntar mig. Aaaaah!

Jag ska odla mina kontakter och jag ska finna mig själv. Jag ska träna och vistas i friska luften och bli smidig och stark och smal. Jag ska baka och fika. Jag ska äta hälsosamt och jag ska njuta och jag ska grilla och jag ska sippa rosé i en solstol även om det råkar vara en måndag. För det är semester.

Jag ska gå upp tidigt och fånga dagen och jag ska sitta uppe till småtimmarna och babbla när sommarnatten aldrig vill sluta existera. Jag ska göra det där som jag aldrig hinner annars. Jag ska åka på loppisar och fynda unika saker. Jag ska arrangera en egen loppis på min bakgård för att göra mig av med allt junk jag släpat till mina tidigare hem.

Jag ska uppleva en massa och jag ska ta det lugnt och ladda batterierna. Jag ska rensa min garderob och göra mig av med det där som ändå bara hänger där och tar plats. Jag ska använda alla de där klänningarna som aldrig får se solens ljus. Jag ska ha picknick i trädgården. Kanske blir detta året när jag badar i Sverige.

Jag tänker inte låta vädret avgöra om ledigheten är lyckad.

Jag ska vara så där härligt spontan. Kanske inte ens veckohandla! Och jag ska ha en plan för mina dagar så att jag inte står där efter fem veckor och inte fått något gjort.

Jag ska beta av åtminstonen hälften av alla hundratals husprojekt så att jag inte har dem kvar när det är dags att jobba igen. Jag ska få ordning på min trädgård så att den blir en oas för eftertanke. Men man ska också kunna roa sig med kubb och umgänge och långa fester tills natten flyr och dagen gryr.

Jag ska läsa en massa böcker och berikas av andras ord. Jag ska hitta mitt manus och jag ska läsa det och jag ska hitta alla de där självklara luckorna som hittills varit mig för nära för att upptäckas. Jag ska börja på mitt nästa skrivprojekt och jag ska inte göra om alla de där misstagen. Säkert nya. Men jag ska ha lärt mig så mycket att det kommer att (nästan) gå av sig själv att skriva manus nr 2.

Nu när jag har tid.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Tudelat

Ibland kliver det in en tanke i hjärnan som slår rot och blir omöjlig att rycka upp. Fast den är jobbig. För att den har en poäng.

För hundra år sen (nåja, ett halvår) när några av mina testläsare hade tyckt till var det en som sa att det där borde ju vara två böcker.

Suck. Lägg av! Efter allt det jobbet jag lagt ner för att få de parallella historierna att åtminstone synka lite. Jag slog ifrån mig. Hårt.

Men nu har det hunnit upp mig och jag kan inte få ro. David. Det är den starka karaktären (efter alla omskrivningar så har han vuxit och gått från en tunn pappersfigur till en riktig människa). Han är kanske till och med stark nog för en egen bok. Och resten, det som var en huvudhistoria. Kanske bara är något jag ska strunta i. Eller jobba om. Till något helt annat.

Åhhhh. En del av mig tycker att nu blev allt bara väldigt besvärligt. En annan del av mig säger ”hey, nu har du ju kommit hyfsat långt med två böcker”. Återstår att se vilken halva som vinner.

Övrigt som hänt sen sist: Ännu en refusering. Ännu några tapeter uppklistrade i det där byggprojektet som nu allt mer ser ut som ett hem.

Hötapp – åsna (= jag) – hötapp

Det har varit tyst här ett tag och det har varit lika dåligt med manusarbete. Jag fastnade! Efter allt som bara flöt på – tvärstopp. Det var den där sista synpunkten som gjordet. Speciellt det där ”för det mesta” (funkar det bra med cliffhangers som höjer spänningen och driver framåt) och ”men ibland” (önskar jag att du kunde stanna kvar i situationen).

Vadå för det mesta och ibland? Jag behöver exempel! Tänk om jag missuppfattar allt, det kan bli så när man är i det närmaste blind inför sin egen text, och ändrar allt som funkar bra och låter det sämre vara kvar?

Vågar, orkar, vill inte chansa. Mitt nästa steg blir att läsa allt på papper igen. Hittar jag något som skulle kunna ändras enligt den där synpunkten då så tar jag tag i det. Annars får det vara. Det skulle innebära att jag är klar. Men klar och veta att det finns något som kan bli bättre. Dilemma.