Oväntad skjuts

Dag två av min kurs på Fojo i Kalmar är till ända. Vilken verkstad! Mesta tiden ägnar vi åt olika övningar, testar verktyg och metoder för att förmedla känslor och stämningar i våra texter. Och även om målgruppen är journalister så är många av exemplen vi får från skönlitteraturen. Verktygen är ju som sagt desamma i mångt och mycket.

I dag skulle vi till exempel ”sälja” en kurskamrater på Fyndbörsen. Knepet var att beskriva personen som ett dött föremål (i min text blev bordsgrannen Björn en bil, i annonsen stod bland annat att det var en  ”välvårdad Volvo med 20 000 mil på mätaren”). Det var förbjudet att skriva ut personens namn för sedan fick vi höra alla beskrivningar och gissa vem som beskrevs. Kul! (Mindre kul kanske att jag som föremål blev en stol med ”bekväm dyna”. Hm! Sommarformen är inte vad den varit.)

Senare på eftermiddagen fick vi i uppgift att skriva ett anslag, en början på några få meningar (eller en enda) som ska dra in läsaren och få hen nyfiken på resten. Det skulle vara antingen början på ett personporträtt eller en roman. Och det skulle vara självbiografiskt.

Pust tänkte jag först. Romanen om mig, vad skulle den handla om? Med 15 minuters kombinerad idé- och skrivtid går det liksom inte att fastna i grubblande. Jag valde vad jag tyckte var den lätta vägen: en romanstart med min klassresa som tema. Det skulle väl gå att få några lockande rader av hur den osäkra 25-åriga metallarbetaren för första gången ser ett anrikt lärosäte från insidan. Tänkte jag. Utan att veta att det skulle komma mer.

Så här blev mitt anslag: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben.”

När jag hörde alla andras lockande starter blev jag ganska trött (redan) på min idé. Hur uttjatad och ointressant var den inte?

Därför sjönk jag in i en stor inre suck när nästa uppgift kom. Nu skulle vi testa att panorera och zooma in i våra texter. ”Låt inte texten stå still!” uppmanade kursledaren Rosmarie Holmström och visade några exempel på textsnuttar där skribenten visade upp en briljant förmåga att lotsa läsaren genom tid och rum, från stort till smått i en ständig rörelse framåt, uppåt, inåt.

Hur skulle jag kunna applicera det där på min text? Inte hade jag tänkt skriva någon självbiografisk roman och därför inte heller tänkt på någon fortsättning på de där första raderna. Men det var bara att börja jobba. Snabbt.

Så här blev det: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben. Hörsalen har plats för hundra och åter hundra studenter med stolsrader i bråddjup fallhöjd. Längst fram står en man. Översta knapphålet i hans skjorta har fransat sig och blivit för stort. Ny lyser hans hals vit samtidigt som han talar. Hundra och åter hundra pennor rasslar självsäkert i stolsraderna.
Vägen till biblioteket har himlen som tak. Där inne står dammiga böcker i täta rader. Allra längst in, bland Austen och Shakespeare och Defoe, finns en stol i ett hörn dit få hittar.”

När jag hade läst upp alstret var jag redo att knyckla ihop pappret till en liten boll att sparka in i närmsta papperskorg. Men då hände något. En liten minnesbild ploppade upp. Om Karin i manus 2 som gjort en klassresa och är familjens första student på universitetet. Jag har krånglat med hur det ska framgå – genom gestaltning – och bara skrivit en liten snutt från en examensfest där det hintas om hennes bakgrund.

Kanske kan mitt kursexperiment – i starkt förädlad form – införlivas i manuset? Jag tror faktiskt att det kan gå.

I morgon: skrivexperiment på Öland!

 

 

 

 

Festligt framsteg

I går var jag på ett 80-årskalas (två personer som fyllde 40). Jag kände knappt någon av de närmare 70 personerna på plats och därför var inte förväntningarna så högt ställda. Vad jag inte visste när jag klev in i festlokalen var att den här kvällen skulle leda till inte mindre än två litterära framsteg för min del.

För jag hamnade vid ett bord där diskussionerna snart kom in på skrivande. En man vid bordet känner min man och visste att jag skrivit en bok, som han ställde frågor om. Det hörde i sin tur en annan bordsgranne som blev eld och lågor och ville köpa ett ex. Sedan gled samtalet in på olika fenomen kopplade till skrivandet. Hur är författare som kommer på fruktansvärda saker egentligen funtade (jag sa att de nog är helt normala eftersom de får utlopp för sina fantasier, det är de andra som håller allt inom sig vi ska vara nervösa för).

Jag pratade lite om min egen skrivprocess och om det där halvt bortglömda manus 2 som jag numera inte säger att jag jobbar på utan mer sanningsenligt berättar att det ligger och väntar på bättre dagar i byrålådan. Man skulle kunna tro att ännu en påminnelse om att jag inte skriver kunde vara deprimerande. Men tvärtom, jag märkte att det var så inspirerande att prata om författandet. Det var länge sedan!

Känslan höll i sig även i dag. Jag plockade fram manuset och började läsa med pennan i hand medan vinden ylade utanför fönstret. Och jag slutade inte efter 30 sidor som förra gången utan är nästan klar, bara 15 sidor till innan allt är genomgånget. Ett steg närmare, helt utan att jag tänkt göra något skrivrelaterat alls i helgen. Lustigt med tanke på alla gånger jag planerat och planerat utan att något sedan har hänt.

Upptäckte så klart en hel del fel och brister som jag nu har att attackera. Marginalerna är fulla med anteckningar som ‘trams’ och ‘lägg av’ och ‘strama upp’. (Men på ett ställe skrev jag ‘bra!’ i marginalen. Tänkte att jag kunde behöva ett uppmuntrande ord.)

Övningar önskas!

En stående punkt på Studiefrämjandets skrivcafé är frivilliga skrivövningar. Den som behöver lite inspiration eller hjälp med att komma igång kan utgå från några olika uppgifter som ledarna förberett.

Nu är jag en av ledarna. På tisdag i nästa vecka är det mitt ansvar att ha med något som kan få andra att dra proppen ur skrivbaljan.

Hjälp!

Några idéer har jag förstås, till exempel ”vad händer om …” som jag skrev om tidigare. Men det är många gånger kvar. Har du tips på en bra övning? Eller vet du någon bra sajt där jag kan botanisera? Tipsa gärna!

I dag börjar vårens skrivcafé

Men vad tiden har rusat! Tyckte att jag nyss skrev om vårens skrivcafé som jag ska vara med och leda – men i kväll är det redan dags för start.

Så om du finns i närheten av Trollhättan på tisdagskvällarna – sväng förbi och unna dig själv skrivtid, fika, frivilliga skrivövningar och lagom mycket socialt umgänge.

Vi håller till på Kungsgatan 42 mellan klockan 18 och 20.30, varje tisdag till den 5 april. Det är gratis (även fikat), du kommer precis vilka gånger du känner för och stannar så länge det passar dig, ingen föranmälan krävs. Ta bara med dig något att skriva på, dator eller penna och papper.

Välkommen!

skrivkafé

 

 

Vad händer om …?

Sitter hemma och försöker komma på novellidéer. Ja, ifall det skulle dyka upp något banbrytande som jag kan använda till Trollhätteberättelser. Om inte så är det okej, jag har ju lite gammal skåpmat att fräscha till.

Ett sätt som får hjärnan att släppa loss är att fundera på följande: Vad händer om … och sedan fylla i med valfri mening. Här är lite av det jag hittills kommit på:

  • Hissen fastnar och två främlingar tvingas till samtal.
  • Två bilar krockar, det är föraren i den nya Mercedesen som gjort fel.
  • Brevbäraren stoppar i fel post i en brevlåda och grannen läser utan att inse att det är till någon annan. Innehållet är känsligt och det är viktigt att grannen får veta. Men hur förklara när kuvertet är uppslitet och slängt i soporna med spår av kaffesump?
  • Det flyttar in någon udda i grannskapet.
  • Någon vaknar upp i en främmande lägenhet med kläderna i oordning. Ingen annan finns där.
  • En rasist blir kär i en muslimsk tjej.
  • En muslimsk tjej blir kär i en rasist.
  • En bankdirektör byter liv med en tiggare för en dag.
  • En slaktare i hemlighet blir vegetarian.
  • Bilen går sönder på en enslig väg under en snöstorm.
  • Ett par plockar bär i skogen men går vilse.

Återstår att se om det blir något alls av detta, men det var i alla fall lite kul att låta fantasin flöda!

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Persongestaltning (kurs #4)

Dags för ett nytt inlägg om erfarenheterna från Sören Bondesons kurs i Stockholm. Den här gången blir det en liten inblick i den svåra konsten persongestaltning.

En roman kan handla om vad som helst. Den behöver inte ens ha någon större handling, bara det är bra persongestaltning. Man måste bli intresserad av människan, vilja fortsätta läsa.

Gestaltning är ett ord som ofta blir luddigt. Gestaltning är inte information utan att levandegöra. Gestalterna får ett eget liv, de börjar leva i huvudet. Läsaren och skribenten möts på halva vägen. Författaren ger en hänvisning om miljö och person, men läsaren fyller i. Det är unikt för litteraturen: att man skapar bilder i huvudet och läsaren är med på resan.

Hur? Ge människor ett inre liv som gör dem intressanta. Man orkar inte umgås med pappfigurer, det blir tråkigt. Läsaren vill följa människor som tvivlar, löser problem, blir förbannade. Därför är det svårt med många perspektiv: det tar tid att gestalta människor. Ännu svårare är det i noveller.

Vanliga missar: man skriver ut för lite, sparar till senare. Läsaren måste från början veta något om människan, minst tre olika grejer för varje person – som man sedan återkommer till. Var inte för vag i början. Ofta tror man att det är tillräckligt spännande att inte veta, men NEJ. ”Människor som står i ett hörn och ser svåra ut” funkar inte som huvudperson.
Men å andra sidan: starta inte med ett CV. Pytsa ut under hela historien; hur ser känslolivet ut, vad gör de?

Tre sätt att gestalta människor.

  1. Den inre monologen. En gestaltning (spegel) av människans inre liv. Två varianter: den beskrivande. ”han tänkte att han skulle slå ihjäl kärringen.” Blir lite distanserat. Kan också vara närmare första person: ”nu går jag ut i vedboden och hämtar yxan.” blir närmare. Man får bestämma hur nära man vill vara i olika situationer. Hur man gör hänger ihop med berättelsen.
  2. Handlingar. Vad människan gör.
  3. Bakgrundshistorien. Något att luta sig emot, pytsa ut under berättelsens gång. Kommer hela tiden olika saker från karaktärens bakgrund, som berättar hur människan blev som den blev.

Nu: novellskrivande!