Orden och deras syfte

Läser vidare i mitt manus och fortsätter att förundras över detta stora som perspektiv för med sig. Jag har sett stavfel och grammatik som skorrar på det där osköna sättet (att det har blivit fel av misstag, inte att jag brutit mot en regel jag kan).

Och så blir jag ganska osentimental helt plötsligt. Det är en scen ganska tidigt i manuset, första med karaktären Isabella, som jag nog någonstans långt där inne känt är fel. För långsam. För jämntjock. För detaljerad. Jag har bara pladdrat på och lagt in det ena efter det andra utan att tänka på det viktigaste: varför skriver jag detta?

Syftet med kapitlet är att introducera karaktären, visa att hon bor i fina villaområdet med sin pappa och via en liten dramaturgisk puckel berätta att hon nu ska lämna detta för en ny tillvaro som är henne helt främmande. Hon har fått en egen lägenhet.

Allt det där verkade jag någon gång under arbetet ha velat dra ut på och lasta så mycket dynga på att den lilla pärlan som skulle finnas någonstans formligen drunknade.

För alltså, det VAR dynga. Man MÅSTE ju inte berätta vad som händer när hon klivit ur bilen, när det inte är mer spännande än att pappa kör in i garaget. Och läsaren är inte betjänt av att få serverat en beskrivning av allt hon plockar upp ur brevlådan. Eller att hon skyndade in genom dörren. Med mera. BAH! Vem bryr sig?

Det sägs att man ska döda sina darlings, men de här var sannerligen inga älsklingar så det var hur lätt som helst att stryka hårt och brutalt. Känslan sedan: både jag och manuset har liksom lättat nu när lite av ballasten försvunnit.

Jag kan inte gömma vadarbyxorna i garderoben riktigt än, för det lär väl finnas lite mer att skyffla undan. Gör om, gör rätt och gör sen om igen.

Ursäkta röran, jag bygger om

Ändra så att det framgår senare vem som är bad guy.

Alltså. Herregud. Det är inte klokt hur mycket jobb som kan ligga bakom en sådan väldigt, väldigt kort liten uppmaning.

Jag började på allvar med det i går. Försökte ha tungan rätt i mun och fokusera så att jag hade koll på var olika stycken hamnade och vad ändringen gjorde för det som ligger framför och bakom. Både på det gamla och nya stället.

Nu känner jag mig som en flyttgubbe med fullständigt opålitliga anställda. Allt är en enda röra! Vad sa han där, vad gjorde han tidigare, hänger det ihop nu? Vem vet?

Det enda jag faktiskt vet är att den här ändringen kommer att ta tid. Men jag är säker på att det kommer att vara värt mödan och slitet. För det är ju synd att slarva bort spänningen när ingredienserna finns där.

Egentligen visste jag, långt i bakhuvudet, att manuset skulle må bra av en längre uppbyggnad och större osäkerhet i början vad gäller karaktären NN. Jag behövde bara en liten guidning från lektörerna för att inse att jag måste genomföra det också.

Dags att kavla upp ärmarna och dra på sig blåstället igen då. Tada!

Hurra för Elin!

Fick respons från lektör nummer två i dag, ElinJ ringde. Eller respons? Hon har ett sätt med orden, den tjejen, som gjorde att jag satt med skära kinder och försökte ta in allt.

Hon gillade personbeskrivningarna och tyckte inte att karaktärerna var det minsta tunna, vilket är en sån där sak jag går och bävar för. Särskilt förtjust var hon i Isabella. Jag skulle vara stolt över det jag skrivit, sa Elin och gav exempel på meningar som särskilt fastnat.

Förstår ni nu varför jag satt det med blossande kinder?

Självklart hade hon stört sig på saker också. Bland annat en rent teknisk grej som jag la till hastigt och lustigt dagen innan jag skickade texten. En massa inledande, förvirrande klockslag. Som inte behövs. För man måste lita på läsaren, på att hen förstår att olika saker sker parallellt.

Så tack Elin! Jag är så glad att du erbjöd dig att läsa. Och att jag får skicka nya funderingar. Du är guld värd!

Tyvärr har jag ingen bild att bjuda på, Elin bor många många mil från mig. Ni får föreställa er en ovanligt snygg tjej med huvudet på skaft.

Om ni inte tror mig om det där med snygg kan jag tala om att hon bland annat varit modell för ikonfrisören Vidal Sassoon. Om ni inte tror mig vad gäller huvudet på skaft kan jag tala om att hon jobbar på Ekot, på Sveriges Radio.
Det säger ju inte lite det.

Hurra för Mikael!

Så var han här, min gode och kloke vän Mikael D. Och med sig hade han tankar, anteckningar, kommentarer.

Förstelektören

Först ut att kommentera manuset: Mikael!

Kan en barnhand kallas näve? Måste det framgå så tidigt vem XX är? Så där hanterar man inte nycklar till medicinskåpet på ett sjukhus (han har varit sjuksköterska). Och så mycket annat matnyttigt och tänkvärt.

Vissa saker hade jag på känn. Ja, jag måste absolut hotta upp min ”red herring”*. Annat blev en aha-upplevelse att ta med sig in i nästa redigeringsfas. Det kanske är lite spretigt i början. En två och ett halvtåring kanske inte har så där mogna reflektioner. Och försvinner ens unge så letar man nog lite mer, känner betydligt mer ångest och förtvivlan än vad som just nu framgår.

Mer att göra alltså.
Men inget var skit, sa Mikael.

Tack. Tack. Tack så hemskt mycket!

Red Herring

En förvirrande fisk.

* Red herring är ett uttryck för villospår som ofta används i deckare. Konkret innebär det att man leder läsaren fel och inte avslöjar allt för tidigt. Tydligen har bovar & banditer använt just red herrings, någon slags sill, för att avleda spårhundar. 

 

Det svåraste ordet …

… brukar många säga är ”förlåt”. Det har jag (numera) inga större problem att klämma ur mig. När jag gjort nåt dumt.

Det finns ett annat. Ett som har att göra med att jag är så in i h-e dålig på att ta kritik. Ojojojoj. Nu vet jag vad du tänker. Men nej. Tvärtom. Dålig kritik är jag hela tiden förberedd på, att folk ska se precis det där som jag vet är en svaghet.

Det är det där andra. Berömmet. De snälla orden. Positiva ryggdunkningar. Som jag har så svårt att hantera.

Allt för ofta blir min reaktion något defensivt. ”Jaha, det säger du? Det beror väl på att A) du jämför med något helkasst. B) inte vet bättre. C) vill låna pengar. Eller som i dag, på Facebook när finaste förläsaren Elin skrivit att hon gillade det hon sett hittills och ville ha mer. Och jag bara: det beror väl på den bifogade chokladen.

Buuuuu! Varför? Jag måste skärpa mig!

Lära mig att säga: tack. Tack så hemskt mycket. Vad glad jag blir!

För det är ju det jag menar.

Nådde första milstolpen

Ute: sol och vår och ruslyckliga småfåglar och uteserveringar som poppat upp här och där.

Inne: jag som sitter klistrad på kontorsstolen och filar på texten. Eller snarare, satt. För nu är jag klar för den här gången!

Nästa steg blir att skicka texten till min läsarpanel. Ett stort ögonblick, första gången någon utomstående får se hela klabbet. Självklart drabbas jag av prestationsångest, dåligt självförtroende, svarta och nedvärderande tankar om mig själv i största allmänhet och manuset i synnerhet. Men det hör säkert till.

Sen då? Gissar att jag har halva jobbet kvar när jag får tillbaka kommentarerna …

Betar av att göra-listan

I går dubbelkollade jag med mina amatörlektörer om de fortfarande är villiga att kasta sig in i mitt manus och komma med konstruktiv kritik. Två snabba ja – hurra!

Håller på med mina sista ”ska bara” innan det är dags att skicka. I går ändrade jag namn på alla mina delstycken. De har haft namn efter den karaktär som har perspektivet just då. Men ibland vill jag inte att man ska veta exakt vem det är som tänker och pratar. Därför heter nu styckena olika klockslag (kapitlen är döpta efter aktuellt datum för berättelsen).

Det tog tid. Kunde inte bara skriva ett klockslag, var tvungen att dubbelkolla om kapitlet redan hade en tidsangivelse och dessutom tittade jag igenom om det verkade rimligt att olika saker tog en viss tid. Då och då går de olika karaktärernas skeenden in i varandra under samma datum och då måste det ju passa in.

I dag har jag betat av följande från min att göra-lista:

  • Lägg till så att man förstår att David är lite utfryst pga att han inte går med i Mullers sekt och tror på allt.
  • Ändra i sista Johnny&Marika-kapitlet 14 december: den första som ringer, på hemtelefonen, är Erika. Sen ringer polisen på Johnnys mobil.
  • Ändra väder 30 april. Har varit en skitmånad.

Och detta har jag kvar innan det är dags att skicka:

  • Se över kapitelslut, bättre cliffhangers.
  • Rensa onödiga förstärkningar.

Låter det obegripligt? Det är för att du, som alla andra, är oinvigd i det där som jag pysslat med senaste året. Snart, snart är det ändring på det, åtminstone för den första utvalda skaran!

Ett steg närmare

I dag avslutade jag min avslappnade läsning av manuset. Alltså det där läsandet utan rödpenna och kritiska linser i ögonen.

Snart ska jag göra en redigering baserad på känslorna som uppstod.

  • Det behöver rensas på en hel del ställen, är för mycket gödslande med orden. (”Det lät som när en torr gren knäcks i skogen. Vasst. Genomträngande.” De där två sista orden är ju totalt onödiga!)
  • Jag ska titta över kapitlens slut. Några är rätt bra, med cliffhangers som till och med får mig att vilja läsa vidare trots att jag vet vad som händer närmast. Andra kapitel mår bättre av att jag stryker några meningar på slutet.
  • Säkert lite annat som jag kommer på.

Men sen. Jäklar! Då är det dags att glänta på dörren och släppa in den första gruppen av läsare. De som får tjuvkika, komma med kommentarer och förslag på hur det kan bli bättre och vad som får dem att fastna och inte tro på karaktärerna eller handlingen.

Jag skulle kunna sitta till döddagar och ändra för mig själv, men jag orkar inte längre. För nu behöver jag nya ögon.

Behöver jag tillägga att jag är SKITNERVÖS?