Tio noll nio

De vaknade i morse, långt innan klockan slog tio noll nio. Det var som vilken annan dag som helst. Personal och barn skulle till sin skola. Några såg fram emot höstlovet, bara två dagar bort.

Barn och vuxna åt frukost, klädde sig, kanske klagade på att det regnade och att tvättkorgen var full igen eller på att det skulle vara mattelektion och att syrran retades. De borstade tänderna. Klädde på sig. De tog sig till sin skola. Kronan, på Kronogården, i Trollhättan. 

Det är ännu en helt vanlig dag. 

På ena sidan staden vaknar en man. Han är 21 år. Om några timmar är han den alla talar om. På Kronan, på Kronogården, i Trollhättan, Sverige, världen.

Kanske äter han frukost och borstar tänderna när han lämnat sängen. Vad han tänker på går inte att förstå.  Tvekar han någonsin? Får han övertala sig själv eller går planen helt lätt att genomföra? Sov han i natt?

Han lämnar sin lägenhet och tar med sig två kraftiga stickvapen. Han tar sig till sitt mål. Kronan. På Kronogården. I Trollhättan. Här går 400 grundskolebarn. Han är maskerad och beväpnad.

Larmet går tio noll nio. Snart ska vi alla vakna.

Han tog sitt första offer i skolans entré. Hans blodiga fotspår visade vilken väg han tagit, hur han metodiskt sökt igenom skolan. Gått mot klassrummen, där han knackat på och stuckit ned den som råkat öppna. Barn. Helt slumpmässigt. Helt obegripligt.

Fem minuter efter att klockan slagit tio noll nio är polisen på plats. De möter kaos, förvirring, människor i chock som fått se fasansfulla syner.

Och en man, beväpnad och maskerad, som attackerar.

Han är död nu. Det är ingen tröst. I dagens händelser finns inget trösterikt att hämta. Ytterligare två personer är döda. En kämpar för sitt liv på sjukhuset och för en annan skadad har läget stabiliserats. De skulle bara till sin skola. Det var en vanlig dag.

Nu har det gått snart nio timmar. Det är becksvart ute och inombords finns bara ihåligt mörker. Jag vill skrika Varför? men vet att det inte finns något svar.

Följ rapporteringen om händelserna som resulterade i tre döda och två skadade på Kronan här, här eller här.

 

 

Bibliotekssuccén

Nu har jag gjort det: Varit huvudpunkten (läs enda punkten) på en författarkväll på bibliotek. Jag hade en hel timme till mitt förfogande på Kronan i går. Puh! Det är inte alla dagar jag pratar så där mycket, totalt.

Men det gick ju. Jag berättade om mitt förhållande till Kronogården och Trollhättan, om hur min bok blev till och så läste jag tre stycken ur Skuggplats och därutöver ett blogginlägg om en skrivardag då jag visserligen satt vid datorn men inte lyckades få fram så värst många ord.

Och folk lyssnade. Och de var alldeles lagom många, tio personer. Tio perfekta personer. De såg så glada och snälla och intresserade och uppmuntrande ut att jag liksom glömde att bli nervös.

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

Den del av publiken som kom i tid (det dök upp några eftersläntrare också).

När jag kommit till sista punkten, frågestund, var jag beredd på att den snabbt skulle passera som en flyktig parentes. Men inte då. Jag fick svara på allt från om det är svårt att skriva en bok, om jag skriver på något mer, om jag ska skriva mer om Kronogården, om jag någonsin funderade på att ge upp Skuggplats-manuset eftersom det var en del motgångar längs vägen. Om egenutgivning. Om bokskrivandet i jämförelse med musikbranschen … Frågestund förresten, det var mer som ett mysigt samtal.

Jag sålde och signerade några böcker också. Men bland det mest minnesvärda med kvällen blev det som hände allra sist. En man i publiken bjöd in oss till en hemkunskapslokal i Kronans kulturhus. På onsdagskvällarna hyrs den av somaliska Shabelleföreningen, ett gäng kvinnor i olika åldrar som lagar mat tillsammans.

Så där satt vi, maken, jag och en av våra vänner, och åt en lika sen som oväntad andra middag i fantastiskt trevligt sällskap. Det skulle inte ha hänt om författarkvällen varit på huvudbiblioteket i centrum, den saken är ju alldeles solklar.

Tack till alla som gjorde min kväll oförglömlig!

Och till Anna Keiler: låt inte din första upplevelse hindra dig från att ta nya tag. För en inbjudan till biblioteket kan också vara alldeles, alldeles underbar. Just do it!

Boksignering

Charlotte Wikhall köpte min bok och är snart aktuell med sin nästa. Som utspelar sig på – Kronogården!

Uträtade missförstånd

Mitt författarbesök på Kronan bibliotek är bara några dagar bort nu och jag borde väl egentligen ha helt klart för mig precis vad jag ska säga och hur jag ska lägga upp det. Men nej. Fast det går framåt. I går kväll, under en rockkonsert med det lokala bandet Electric Earth, kom jag på hur jag ska inleda. Snacka om att det ligger och surrar i bakhuvudet!

Jag har pratat om kvällen med en hel del vänner och bekanta, både sådana som tänker komma och andra som inte bestämt sig än. Det har då kommit fram att de flesta tror att man måste ha läst Skuggplats för att ha någon behållning av kvällen. Att innehållet ska diskuteras och analyseras. Att man får veta hur det går för alla och inte har någon behållning av boken efteråt.

Ojoj. Verkligen inte. Jag tänker att målgruppen främst är de som inte hunnit läsa än. Visserligen kommer jag läsa högt ur boken, men bara så att man får ett hum om vad den går ut på. Till största delen tänker jag fokusera på processen från idé till färdig bok. Det blir också en frågestund och till sist kan den som vill  köpa ett signerat ex (180 kr).

Och man måste inte föranmäla sig, det är bara att dyka upp. Kronan bibliotek, onsdag den 15 oktober kl 19. Välkommen!

Heureka!

Har gått här hemma och gnisslat tänder och ojat mig. För att jag har så lyxigt problem, det här med att biblioteket bjudit in mig att prata om Skuggplats. Hur gör man? Vad säger man? Blablabla, sånt där har jag ältat utan att komma fram till annat än rent URTRÅKIGA saker.

Men i dag slog mig en ny tanke. Öppnade min gamla mapp med allt material som jag jonglerade med under själva skrivprocessen. I den låg mängder med undermappar och filer. SKRÄP heter några. Det är inte så hårt som det låter utan betyder bara att det är idéer som jag senare förädlat. Ett slags grundmaterial helt enkelt.

En wordfil heter Arbetsplanering. Och det är här rubrikens Heureka! kommer in.

För när jag började tänka på riktigt om vad man egentligen vill höra på sådana där författarföreläsningar – vad jag vill höra – så blev det så självklart. Hur det var att skriva boken. EGENTLIGEN. Alla motgångarna. Lite om medgångar, absolut, men de där knöliga uppförsbackarna man var tvungen att bemästra. De är ju guldkornen här.

Jag behöver inte försöka bli en dålig kopia av någon annan för jag har ju faktiskt något unikt att förmedla. Ingen annan kan berätta hur Skuggplats kom till. Tänker att jag ska läsa lite ur den där arbetsplaneringen också (har ju en timme att fylla!). Förhoppningsvis är det inte bara mig den roar.

 

.

 

Den 15 oktober kl 19 …

… är det dags! Nu har jag inte bara fått klartecken för att det verkligen blir ett framträdande som planerat på Kronan Bibliotek utan också sett materialet som ska locka folk att komma.

Och enligt Facebook-eventet har 15 personer tackat ja. 15! Som vill komma och lyssna på mig. Tanken svindlar! 

Jag överdriver lite – några av dem är jag, maken och ett par anställda på biblioteket. Men i alla fall. Kanske, kanske, kanske behöver jag inte tänka på rådet jag fick från Anna Keiler på bokmässan. Det lät kort och gott: Don’t do it!

Hon hade nämligen blivit inbjuden till biblioteket i Falun för att prata om sin roman Nyckeln till det förflutna, som passande nog utspelar sig i just Falun, och även om novellantologin #Älska noveller där hon medverkar med Bröllopskocken.

Här kan du läsa blogginlägget om varför hon aldrig kommer att tacka ja igen.

Nu: förberedelser. Tänker att om jag siktar på att vara lika bra som Morgan Larsson så kanske jag blir i alla fall aningen bättre än den vanliga Minna Ulin.

PS: det kan ju också komma 150 personer. Man behöver ju inte tacka ja via Facebook eller någon annan kanal. Folk kan liksom bara komma dit, helt spontant. HJÄLP! DS.

Kronanaffisch

Jag är på tv!

Jag har tidigare berättat om att SVTs finska nyhetsprogram Uutiset spelade in en intervju med mig om Skuggplats och Kronogården. Det var den 6 maj. Började tro att de ställt inslaget för att det kommit för mycket annat som gått före (sånt händer).

Men i dag fick jag ett sms från journalisten. ”Äntligen Minna! I dag sänds inslaget med dig på Uutiset, svt 2 klockan 18.50.”

Ojoj. Nervositeten skjöt upp i halsen. Ska alla få se när jag sitter där och stakar mig på ”finska” och skämmer ut både mig själv och familjen (läs mamma). Men det var inte så farligt, kunde i alla fall varit hundra gånger värre. Hur vet jag det? Det visar sig att man inte behöver vänta till i kväll, för redan nu finns inslaget på webben.

Vill du se? Klicka här!

Bokutlottning

Vad hände nu då, plötsligt gick nästan två veckor utan ett enda inlägg på bloggen. Ändå har det ju hänt lite bok/skrivrelaterat. Jag har till exempel duktigt använt min tågrestid mellan Trollhättan och Göteborg (drygt en halvtimme bara, men ändå) till att bena ut karaktärer, hitta på novellidéer och bestämma grundstrukturen för nästa bok.

Och. Jag har klippt navelsträngen med Vulkan genom att ta hem resten av min upplaga! Nu ligger mina böcker i prydliga kartonger på vinden och jag har full koll på de små raringarna. Detta ska firas! Jag gör det med en utlottning.

Vill du ha ett signerat exemplar av Skuggplats? Jag skickar en bok helt gratis inom Sverige till den som berättar vad som är det bästa med att bo i höghus. Det är självklart helt fritt att fantisera fram fördelar för den som saknar egen erfarenhet!
Mejla mig på minna.ulin (@) yahoo.com OBS REVIDERAT DATUM: senast den 17 juni gäller. Ange även ditt namn och din adress.

Bäst motivering vinner. Lycka till!

PS 1: jag kommer att publicera namn på vinnaren och motiveringen här på bloggen. DS.

PS 2: jag har inte bara suttit och stirrat in i väggen när jag inte bloggat eller skrivit. Nästan all tid har ägnats åt trädgårdsprojekt. Den börjar arta sig! Bildbevis nedan. DS.

Uteplatsen tar form bakom tulpanen

Uteplatsen tar form bakom tulpanen

15 minuter i rampljuset

Hon sa: ”börja med att berätta lite fritt om dig själv”.

Jag lutade mig lite framåt i stolen på Kronans bibliotek, såg i ögonvrån mackapären som lyste upp mitt ansikte tillräckligt för att kameran långt borta i hörnet skulle fånga varenda min. Sedan hände något. Jag liksom flöt upp ur min egen kropp. Där, i takhöjd, kunde jag sedan betrakta en kvinna i en stol på Kronans bibliotek och hon var märkligt lik mig.

Men till skillnad från mig var hon inte särskilt tystlåten av sig. Som hon pratade! Det tog ju aldrig slut. Blablablabalablaa bla och bla sa kvinnan med min röst.

Vad jag sa? Ganska mycket vill jag minnas men innehållet är vagare. Fast det lät åtminstone bitvis misstänkt likt finska. Det var nog en del om min barndom på Kronogården. Kanske något om boken. Säkerligen om hur det är att åka hiss i höghusen, för sen gick vi och filmade i den miljön.

Puh. Ville bara få sagt att jag blev intervjuad för SVTs finskspråkiga nyhetsprogram Uutiset i dag. Det var faktiskt inte särskilt nervöst. Att det filmades tänkte jag inte så mycket på, kanske för att det kändes som att sitta och prata med en god vän. Reportern Karita Lehikoinen-Stedt sa att min finska var bra. Det var snällt.

Sändningsdatum är ännu oklart. Det enda som är riktigt klart är att jag kommer att hinna bli supernervös hundra gånger om innan det är dags.

Sålde dessförinnan en duschkabin. Någon ringde på min tidningsannons i morse och var väldigt intresserad. Vilken dag!

 

Bokad!

Ojoj, det händer så mycket nu och jag hinner knappt ens blogga om det. Tills nu!

I måndags ringde min privata telefon när jag var på jobbet. En man var det,möjligtvis presenterade han sig men namnet föll snabbt ur mitt minne. I alla fall: han jobbar på stans bibliotek, och inte vilket som helst heller: det som finns på Kronogården.

Ja ni fattar kanske vartåt det barkar? De vill ha dit mig för att prata om Skuggplats! (”Var annars passar det lika bra” som han sa.)

Ahhh!

Ja, det kom det där primalskriket igen. Som brukar dyka upp strax efter att jag jag accepterat eftersom jag ska prova allt en gång.

Nämnde jag att jag sa ja? Ganska snart ska det bli av. Vi bestämde inget, han ringde mest för att reka, men preliminärt blir det 15 eller 22 maj (om det är torsdagar?). De sköter marknadsföring i form av affischer i huset där stadsdelens bibliotek finns och kanske också en annons i tidningen.

Jag ska prata, gissar att det blir lite om min koppling till Kronogården förutom om Skuggplats. Efteråt får jag chans att signera böcker om någon är intresserad. Om någon ens kommer. Ahhh! (Fast roligt. Jag tycker att det ska bli roligt! Bort med dig, jantefan.)

 

Hyvät uutiset!

Eller goda nyheter, som det också heter. Tror jag i alla fall. Fick ett mejl i dag som gjorde mig både glad och inte så lite skakis i knävecken. En kvinna hade hittat mig och min blogg tack vare ett tips från en barndomskompis från tiden när hon bodde i Trollhättan, på Kronogården där Skuggplats utspelar sig.

Hon undrade om jag har finska föräldrar. I så fall ville hon intervjua mig för SVTs finska nyhetsprogram, Uutiset, där hon arbetar.

Voi, voi. Nu får jag säkert äta upp mitt motto ”testa allt (nästan) minst en gång”.

För jag sa ju självklart ja. Både på frågan om de finska förädrarna och om hon fick komma hit och intervjua mig om boken, Kronogården och mig. PÅ FINSKA. Det är det som är voi, voi. Jag var tydlig med att min finska är lite … så där.

Jag är helt okej i vardagliga sammanhang, med mor vid köksbordet. Om jag får slänga in lite svenska här och där. Men det brukar räcka med att det är någon som är lite vagt bekant som förväntar sig att det pratas finska. Då blir jag plötsligt väldigt medveten om mina bristande grammatikkunskaper och mitt dåliga ordförråd.

Kvinnan försäkrade mig att vi kan skifta till svenska om det blir för svårt. Puh. Det är en livlina som jag hoppas slippa men som är väldigt skön att ha dinglande i bakgrunden.