15 minuter i rampljuset

Hon sa: ”börja med att berätta lite fritt om dig själv”.

Jag lutade mig lite framåt i stolen på Kronans bibliotek, såg i ögonvrån mackapären som lyste upp mitt ansikte tillräckligt för att kameran långt borta i hörnet skulle fånga varenda min. Sedan hände något. Jag liksom flöt upp ur min egen kropp. Där, i takhöjd, kunde jag sedan betrakta en kvinna i en stol på Kronans bibliotek och hon var märkligt lik mig.

Men till skillnad från mig var hon inte särskilt tystlåten av sig. Som hon pratade! Det tog ju aldrig slut. Blablablabalablaa bla och bla sa kvinnan med min röst.

Vad jag sa? Ganska mycket vill jag minnas men innehållet är vagare. Fast det lät åtminstone bitvis misstänkt likt finska. Det var nog en del om min barndom på Kronogården. Kanske något om boken. Säkerligen om hur det är att åka hiss i höghusen, för sen gick vi och filmade i den miljön.

Puh. Ville bara få sagt att jag blev intervjuad för SVTs finskspråkiga nyhetsprogram Uutiset i dag. Det var faktiskt inte särskilt nervöst. Att det filmades tänkte jag inte så mycket på, kanske för att det kändes som att sitta och prata med en god vän. Reportern Karita Lehikoinen-Stedt sa att min finska var bra. Det var snällt.

Sändningsdatum är ännu oklart. Det enda som är riktigt klart är att jag kommer att hinna bli supernervös hundra gånger om innan det är dags.

Sålde dessförinnan en duschkabin. Någon ringde på min tidningsannons i morse och var väldigt intresserad. Vilken dag!

 

Bokad!

Ojoj, det händer så mycket nu och jag hinner knappt ens blogga om det. Tills nu!

I måndags ringde min privata telefon när jag var på jobbet. En man var det,möjligtvis presenterade han sig men namnet föll snabbt ur mitt minne. I alla fall: han jobbar på stans bibliotek, och inte vilket som helst heller: det som finns på Kronogården.

Ja ni fattar kanske vartåt det barkar? De vill ha dit mig för att prata om Skuggplats! (”Var annars passar det lika bra” som han sa.)

Ahhh!

Ja, det kom det där primalskriket igen. Som brukar dyka upp strax efter att jag jag accepterat eftersom jag ska prova allt en gång.

Nämnde jag att jag sa ja? Ganska snart ska det bli av. Vi bestämde inget, han ringde mest för att reka, men preliminärt blir det 15 eller 22 maj (om det är torsdagar?). De sköter marknadsföring i form av affischer i huset där stadsdelens bibliotek finns och kanske också en annons i tidningen.

Jag ska prata, gissar att det blir lite om min koppling till Kronogården förutom om Skuggplats. Efteråt får jag chans att signera böcker om någon är intresserad. Om någon ens kommer. Ahhh! (Fast roligt. Jag tycker att det ska bli roligt! Bort med dig, jantefan.)

 

Hyvät uutiset!

Eller goda nyheter, som det också heter. Tror jag i alla fall. Fick ett mejl i dag som gjorde mig både glad och inte så lite skakis i knävecken. En kvinna hade hittat mig och min blogg tack vare ett tips från en barndomskompis från tiden när hon bodde i Trollhättan, på Kronogården där Skuggplats utspelar sig.

Hon undrade om jag har finska föräldrar. I så fall ville hon intervjua mig för SVTs finska nyhetsprogram, Uutiset, där hon arbetar.

Voi, voi. Nu får jag säkert äta upp mitt motto ”testa allt (nästan) minst en gång”.

För jag sa ju självklart ja. Både på frågan om de finska förädrarna och om hon fick komma hit och intervjua mig om boken, Kronogården och mig. PÅ FINSKA. Det är det som är voi, voi. Jag var tydlig med att min finska är lite … så där.

Jag är helt okej i vardagliga sammanhang, med mor vid köksbordet. Om jag får slänga in lite svenska här och där. Men det brukar räcka med att det är någon som är lite vagt bekant som förväntar sig att det pratas finska. Då blir jag plötsligt väldigt medveten om mina bristande grammatikkunskaper och mitt dåliga ordförråd.

Kvinnan försäkrade mig att vi kan skifta till svenska om det blir för svårt. Puh. Det är en livlina som jag hoppas slippa men som är väldigt skön att ha dinglande i bakgrunden.

 

Dåliga erfarenheter kan bli bra litteratur

Jag ändrade om i den där karaktären som jag berättad om i förra inlägget och blev klar med det. Alltså till nästa gång jag läser. För alltid hittar jag nånting nytt när jag öppnar manuset. Ibland till stor förskräckelse. Mest rädd blir jag när det poppar upp korrfel.

HUR HAR DE HÄNGT MED SÅ HÄR LÄNGE?

För detta är ju inte något första utkast, det är för bövelen versionen jag skickade till förlag. Inte konstigt att de refuserade, en historia som inte helt håller måttet och därpå ett knippe språkliga fel. Jag hade fnyst föraktfullt och mejlat iväg en standardrefusering på ett ögonblick om jag satt där på förlaget och skulle bedöma texten.

Mitt andra mål för dagen var att skriva lite mer positivt om stadsdelen Kronogården. Det är ett av landets alla miljonprogramsområden, som byggdes i en annan tid med en annan framtidstro men som i dag oftast får figurera som symboler för negativa saker som segregation, arbetslöshet och utanförskap.

Men alla som flyttar dit gör knappast det med inställningen att det ska bli skit. I alla fall inte min karaktär Isabella, som ska flytta hemifrån och är jätteglad för sitt förstahandskontrakt. Hon är mest nyfiken och vill utforska sin nya stadsdel och se om det inte finns en annan bild än den hon läst om i tidningar och hört om från bekanta som aldrig satt sin fot här.

Så därför är beskrivningarna ur hennes perspektiv väldigt positiva och till och med ganska vackra till en början. Det har jag alltså förstärkt ytterligare i dag. Jag fick ta i lite, det erkänner jag. För jag tycker inte heller att Kronogården är ett särskilt mysigt ställe längre.

Men jag har gillat att bo på Kronogården. Och jag har hatat det.

För jag har bott i de där höghusen som figurerar i min bok inte mindre än två gånger. Första gången var när mor tog med mig och syskonen från den lilla hålan några mil söderut och flyttade till storstan. Trollhättan alltså, så ni förstår ju att hålan verkligen var liten.

Då, när jag var åtta år, älskade jag att bo där. Alla människor, framför allt alla barn i samma ålder. Det fanns alltid någon att leka med ute på gården. Det fanns alltid någon att gå till på nära avstånd. Vi badade i fontänen på torget och sprang som tokiga i skogen. Det var fantastiskt spännande att åka hiss och utsikten från de lyckostarna som bodde på sjunde våningen var ju bara magisk.

Vi bodde där i 1,5 år, och mors tanke hade alltid varit att höghusen var något tillfälligt tills hon kände stan bättre och hade bestämt sig för något mer varaktigt. Det blev ett radhus med alldeles egen gräsplätt och tvättstuga inomhus som bara vi hade tillgång till. Det var fantastiskt på ett annat sätt. Men till slut inte hållbart ekonomiskt för en ensamstående trebarnsmamma med låglönejobb.

Vi flyttade åter till höghusen på Kronogården, också denna gång tillfälligt. Mor vågade inte leta bostadsrättslägenhet innan radhuset var sålt. Det blev ett halvår den här gången. Nu var jag 14 år och hade sannerligen lärt mig av folk att Kronogården var den sämsta plats på jorden att bosätta sig på. Jag minns att jag inte ens sa att jag flyttat till alla klasskompisar. Jag skämdes.

Sedan växte jag upp och fick sakta mer distans. Men inte förrän i vuxen ålder kunde jag säga till vem som helst att jag bott där. Löjligt, jag vet.

Jag minns en händelse, då jag fortfarande var tonåring och fick skjuts hem från stallet av en annan tjej och hennes pappa, som inte kände mig så där jätteväl utanför hästmiljön. Vi passerade höghusområdet på väg till Hjortmossegatan, som var min nya adress. Tjejen säger nåt i stil med ”fy, fan för att bo där”. Minns inte om jag får frågan om min syn på det förskräckliga att bo på Lantmannavägen eller om jag trots allt bara säger det ändå. Jag har bott där. Tjejen skämdes så att hon blev knallröd.

Så, vart vill jag komma med allt det där? Jo, ville nämna vikten av att gräva där man står. Eller har stått, åtminstone. Jag märker jättetydligt när jag bara hittar på eller gissar hur något är mot när jag har upplevt det jag ska beskriva själv. För alla erfarenheter är bra erfarenheter när det kommer till skrivande. Något att minnas nästa gång man är olycklig.

Avslutar nu min skrivarhelg med att spara ner allt jag gjort på min externa hårddisk. Den här datorn kommer att ge sig när som helst. Och sedan: Babel på svt. Sämre slut har jag varit med om!

Fortsätter ombyggnadsarbetet

Hjärnan är lite mosig så jag tänkte fortsätta med ändringar som inte kräver så mycket kapacitet. Göra indrag och minska ner antalet meningar på egen rad.

Apropå ombygge, i det verkliga livet byggs nu Kronogårds torg om. Någon kanske har hört Isabellas kommentarer om hur konstigt det ser ut med en fontän utan vatten? Hon tycker att torget är fulare än någonsin när kompisen Alice gör studiebesök i förorten för första gången. Lugn Isabella. Nu händer det grejer kan jag lova!

Kronogårds torg

Ombygge pågår, på flera ställen.

Den mörka sidan av stan

Höghussilhuetter

 

 

 

Händelserna i mitt manus utspelar sig på Kronogården i Trollhättan. Ett slitet miljonprogramsområde med skamfilat rykte som startade redan när det stod klart vid 1960-talets slut. Här trängdes i huvudsak unga män från andra delar av landet och världen i små lägenheter. Historiska uppgifter säger att ibland delade tio arbetare en lya. På vardagarna slet de i industrierna på Stallbacka. På helgen var det fest. Och ofta bråk.

Det där ryktet sitter som en stämpel med vattenfast färg. Säg Kronogården till en trollhättebo så får du i nio fall av tio minst en rynkad näsa som reaktion.

Den där stämpeln märks i mitt manus. Det är ingen varm och glimrande beskrivning av stadsdelen, som i Morgan Larssons Radhusdisco.

Jag är nog lite svartare. Mina huvdpersoner, åtminstone några av dem, avskyr Kronogården. En annan försöker förstå sig på varför folk tycker som de gör, ofta utan att ha satt sin fot här.

Jag ändrade mina planer lite för veckan. Körde fast och tröttnade lite och bestämde därför för att lägga skrivandet åt sidan och göra lite annat. I dag blev det ett besök på just Kronogården, med lite fotograferande och insupande av atmosfär.