Regn & ro

Jag har varit ledig i två och en halv vecka och hittills ägnat mig åt att bada, grilla, hänga med folk och pyssla med hus och trädgård. Som sig bör!

Jag brukar faktiskt inte skriva eller göra särskilt mycket annat som har med skönlitteratur att göra på sommaren. Men i dag hände det! Efter en dag med målarpensel i handen pockade lusten på. Maken roade sig i en biljardhall och ute öste regnet ner. Lugnet hann i kapp mig. Jag plockade jag upp mitt utskrivna råmanus och började läsa. 

Har nu hunnit till sidan 28 av 72. Visst återstår en massa jobb, men till min glädje upptäckte jag att det inte är en total katastrof. Hoppet lever!

Mässrapport i snabbformat

Årets bokmässa var fantastisk! Bäst var alla härliga människor som jag fick återse igen. Återkommer med detaljerad lista över mina inköpta böcker, tills dess får du njuta av några ögonblicksbilder från tillställningen. Som vanligt i usel kvalitet eftersom de är tagna med mobilen.

För hur skulle jag orka bära böcker om jag också hade med min systemkamera?

Mästerkocken

Maken som omslagspojke till Adlibris nästa succékokbok!

 

monterbesök

Susanne Ahlenius och jag i Hois monter

Folkhav

Den obligatoriska översiktsbilden från rulltrappan. Det fanns besökare så att det räckte.

Böckerna

Ett urval av inköpen, deckarna hamnade visst överst.

En underbar dag

Jag brukar drabbas av sömnlöshet i perioder. Inte så att jag har svårt att somna, däremot vaknar jag i ottan och somnar om först när det är några minuter kvar tills klockan ändå ska sparka upp mig.

Det drar ner allt. Humör, livslust, kreativitet, produktivitet.

I går hade jag svårt att somna och vaknade dessutom för tidigt. Dubbeltrubbel. Det berodde förmodligen på att jag jobbade sent och fick svårt att varva ner. Så. Efter gårdagens arbetsdag som började 8 och slutade 21 såg jag till att ta igen en del av min förlorade fritid i dag.

Stack hem vid lunch. Drog iväg på en joggingtur i ett Trollhättan som visade sig från sin allra vackraste sida. Kanalen låg spegelblank, luften var varm med bara en dragning åt höst, träden mot Strömslund flammade i orange och rött, solen visade vägen.

Jag blev lycklig. All stress släppte, tankarna fanns bara där och då på stigen där jag matade på i ett perfekt, lugnt tempo.

Kom hem. Kaffe på trappen med maken som jobbar kväll. Lite snack med en kompis som passerade. Sedan en timmes trädgårdsarbete och ytterligare en gigantisk dos frisk luft. Gissa vem som kommer sova i natt?

Men först. (Hjälp höll jag på att skriva.) Redigera vidare. Det vill säga läsa högt och ändra det jag fastnar på. Vadå hjälp? Jag startar i dag på sidan 149. Manuset har 206. Det är ju snart klart!!

Alla dessa val

Först skulle ett traditionellt förlag ge ut boken hade jag tänkt. Det kommer inte att ske. Sen skulle jag ge ut den själv. Sa jag. Som om det innebar bara en enda väg att gå.

Men i stället är det val, val och åter val att göra. När jag kollar runt på de olika möjligheterna ser jag att de flesta har olika paket med nästan identiskt innehåll (pliktexemplar, bokrondellen, en viss minimiupplaga) men däremot kan priserna skilja sig åt en del och även vilka valmöjligheter det finns för till exempel omslaget.

Jag hade ju först tänkt att ta ett sånt där ”författarpaket” så att boken får ett isbn-nummer och skickas till bibliotekstjänst för eventuell recension och en massa annat. Men sen tänkte jag igen.

Detta alster är ju egentligen en ren byrålådeprodukt som kanske inte ska luftas i offentligheten. Ett manus som lärt mig massor om hur jag bör göra nästa gång. Som involverat folk omkring mig som är värda att se någon slags resultat. Efter allt mitt prat.

Att någon utöver de närmast sörjande och kanske en ytterligare liten snäv och nyfiken krets skulle köpa den ser jag inte som särskilt troligt. Så då kan jag välja att ”bara” trycka upp ett par hundra ex och skicka signerade böcker till dem som hojtar om ett intresse. 200 kan låta mycket, men jag har rätt gott om förvaringsplats och det finns ju inget bäst före-datum att förhålla sig till.

Men. Det där är ju inget jag behöver ta tag i precis just nu. Först: fila vidare på manuset. Jag vill ju trots allt att det ska vara så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar. Är på sidan 30 av 210, så nu får jag rappa på om min deadline ska hålla.

Årets högtidsdag är (snart) kommen!

Ja, ja, ja! Bokmässan i Göteborg är i full gång, kultur- och vanliga riksnyheterna, lokaltidningen, radio – ja alla! – har inslag efter inslag om detta underbara spektakel som pågår i dagarna fyra. Och i morgon är det då äääääääntligen min tur att åka.

I år är jag ovanligt oförberedd. Brukar ha knåpat ner åtminstone några minnesanteckningar om böcker att hålla utkik efter. Jag kanske helt enkelt börjar bli så rutinerad att en lista är överflödig. En bok vet jag förstås att jag ska ha: Johan Persson och Martin Schibbyes reportagebok 438 dagar om tiden i det etiopiska Kalityfängelset.

Men skönlitterärt? Inga klara planer. Lär ändå inte komma hem utan en massa kassar fulla av upplevelser och armar som återigen blivit några millimeter längre av tyngden.

Och även om jag skulle komma hem utan ett endaste litet köp så är resan ändå långt ifrån onödig. Bara att gå där i det stora bruset, spana på kändisar, låtsas att man hör till samma gäng som man trängs med i fikakön och som står i montrarna och signerar med glödande pennor. Då ser man i alla fall att det är helt vanliga människor.

När jag ser andras inlägg på bloggar och kommentarer på facebook om sina pågående besökt blir jag alldeles pirrig. Kan man få bokmässe-abstinens?

20120929-132916.jpgBilden är från förra årets besök. Det lär se likadant ut i år.

Vikten av starten

Mitt senaste läsprojekt är Lyckostigen av Anna Fredriksson. Den höll på att tappa bort mig redan efter bara ett par ynkliga kapitel. För det var ett v-ä-l-d-i-g-t malande och skrivande på näsan om huvudpersonen Johannas kassa ekonomi. Jag suckade och pustade över ännu en klyschig jakt-på-röd-prislapp på Ica.

Men sen. Det hände ju något högst oväntat som vände allting. (Vill inte förstöra någons läsupplevelse och berättar därför inte vad.) Nu bara måste jag fortsätta! Vad som helst kan hända nu.

Så alltså, jag visste väl att starten är väldigt viktig redan innan jag gav mig i kast med den där. Men vissa saker behöver man påminnas om. Och sen en gång till.

Tidningen Skriva ägnar för övrigt en stor del av senaste numret till just inledningar. De har tidigare efterlyst läsarnas romanstarter via Facebook. Och en av dem som svarade var romankompisen Anna Keiler, som till sin förvåning fick se sitt alster i tryck!

Så här börjar hennes roman: ”Hon hade en enkel biljett till Göteborg med avresa påföljande dag, och om det hade hjälpt att riva sönder den i småbitar för att slippa resa, så hade hon gjort det.”

Snacka om smakstart! Som läsare blir jag väckt och nyfiken. Varför vill den här karaktären inte resa till Göteborg och vad tvingar henne att göra det ändå?

Min egen inledning i nuvarande form gjorde inte alls samma sak med mig (jaja, kanske för att jag vet vad som händer sen).

”Ja, men simma längs stranden.” Mamman hade knappt hunnit säga hela meningen innan pojkens röda badbyxor försvunnit ur synfältet och den taniga kroppen hunnit till kompisen vid strandbrynet.

Så den får jag fila. Också. Inte minst för att jag i andra meningen upprepar ordet hunnit två gånger. Skämmes!

 

Uppryckning – javisst!

Kulturtanten har fått eld under skorna. Eller ja, åtminstone lite glöd och det är sannerligen inte det sämsta.

  • Har börjat mina anteckningar kring Minnets envishet så att jag kan ge några vettiga synpunkter nån gång. Får läsa om början, för jag startade med projektet när jag fortfarande led av svår renoveringsbaksmälla och helt enkelt inte klarade att hålla ögonen öppna. Det är bara halva sanningen, den andra är att han kräver en hel del av sin läsare, den gode Peter Fahlén!
  • Jag har skaffat mig något att se fram emot: en skrivarkryssning med bästa romankurskompisarna Ann Hugosson och Anna Keiler som jag ska dela hytt med och sen tror jag minsann att ovan nämnde Fahlén skulle med också. Hurra! (Ja, alla andra som var med på romankursen i London är också bäst, men de kunde inte komma den här gången.)
  • I samband med kryssningen ska jag och maken lyxa till det med en långhelg i Stockholm. Vi flyger upp på fredagen, jag kryssar söndag till måndag då han får lite ”egentid”, sen kommer jag tillbaka för en sista natt innan vi reser hem igen på tisdag morgon. Den här gången SKA vi få till ett besök på restaurang Chez Betty! De har ju alltid stängt annars när vi är i huvudstaden.

Wohoooo! Ja, ni förstår ju att jag är hur taggad som helst. Bara det där att ha nåt att se fram emot i mitten av november när allt är som en trång yllefilt om halsen, det är ju smått fantastiskt.

”Feltryckning räddade kulturtant”

Fredag efter tröttsam arbetsvecka som ännu inte ens är slut. Make på äventyr. Ensam gräsänka med kulturella ambitioner. Så vad gör man? Skriver dikter, läser stora verk, skapar. Kanske.

Jag å andra sidan parkerade rumpan i en bekväm tevefåtölj med en gigantisk påse smågodis som sällskap. Åt till gränsen för illamående. Sträckte mig för att byta kanal men tog visst fel fjärrkontroll. Svart ruta, bara en –bleep-bleep-bleep– siffra i ett hörn och ingen möjlighet att återgå till föregående läge.

Åhhhh. Mörka moln. Jag blev så bleep-bleep-bleep-bleep irriterad att jag hade lust att slänga ut -bleep-skapet.

Sen kom jag på mig själv. Detta är ju ett tecken från ovan. För vad håller jag på med? Här serveras en riktig chans att äntligen göra allt det där jag inte hinner annars (och ja, hinner uttalas just här väljer bort). Alltså blogga, skriva rent mitt manus, skriva ner anteckningar till utlovad feedback kring Minnets envishet eller fortsätta läsa nästa bok som ligger och ser övergiven ut på nattduksbordet.

Ändå hade jag i stället tänkt välja den där dumburken, som ändå bara bjöd på gammal skåpmat jag inte ville se ens första gången.

Var är passionen?

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!

 

 

Äntligen lite ostadigt väder

I går kväll satt jag med maken och tittade på väderleksrapporten. Sol utlovades så långt det gick att se. Jag sa: ”om det blir någon dag med regn ska jag läsa”. För så illa är det. Jag har inte öppnat mina sidor än, trots att det gått snart två veckor sedan jag hittade manuset på vinden.

Så vad har hänt? Jo, tack en hel del. Har semestrat i Berlin en långhelg, grillat en massa, fikat och grejat ute i trädgården. Den blir lite finare för varje dag. Men en snygg trädgård gör ju ingen författare!

Som du kanske vet har SMHI fel ibland. Eller också hade någon förlagsgud ett finger med i spelet. För jag vaknade till regnvåt asfalt, träd som kämpade mot vinden och fjorton grader. Den där solen som utlovades i går lyste klart med sin frånvaro.

Och. Halleluja. Jag satte mig under eftermiddagen i en bekväm fåtölj med en kopp kaffe och började läsa. Trots att jag inte ens tittat åt manuset sedan tidigt i december kändes allt väldigt välbekant, som att dra på sig ett par bekväma och sedan länge ingångna tofflor.

Hann inte färdigt, långt ifrån. Men hann i alla fall tänka att även om jag inte tycker att allting är skit så förstår jag varför den inte blivit antagen. Det är något omoget över texten, särskilt inledningsvis. Jag vet ju att särskilt en av karaktärerna växer till sig rejält mot slutet. Om man orkar läsa så långt.

Fortsättning följer.

PS: vadå ”satte mig under eftermiddagen” kanske du tänker. Ja. Var tvungen att städa först. Kommer aldrig lyckas bli en sån där skönt bohemisk kulturtant som rycker kokett på axlarna åt dammråttor och disk. Kan man vara lite lagom prydlig och ändå kulturell? Hoppas, hoppas. DS.