Fyndigt värre

En vecka senare. Ja, jag har bakat, fikat, träffat vänner, druckit rosé (dock ej i solstol) och handlat en massa nytt skräp (?) till mitt hem och börjat på några av alla husprojekt som var inplanerade till semestern.

Och nej, jag har inte skrivit klart bok nr ett eller hunnit en väldigt lång väg på den nya och jag har inte läst en endaste bok som någon annan skrivit.

Men. Jag menar: Men! I dag hittade jag det fysiska manuset till Bakom stängda dörrar. Det var som att jag drogs automatiskt till rätt låda på vinden, för pappersbunten låg i den första jag öppnade. ”Hej”, sa den. Som en kär gammal vän. ”Läs mig vettja.”

Och jag skulle. Men sen kom det oväntat besök så det får vänta tills i morgon. Spontana människor får man ju passa på att underhålla.

För dig som undrar och våndas över hur livet flyter på i min trädgård så får jag lugna dig med en bild från verkligheten (som sköter sig helt själv, till min stora lättnad och glädje). Veckans blomma heter pion. Tydligen finns en massa underarter, men det överlåter jag åt experterna. Är nöjd att jag kan säga mer än att det bara är ”blommor”.

Pioner

Pioner

Hej, semester

I dag klockan åtta, NU, går startskottet. Fem veckors semester väntar mig. Aaaaah!

Jag ska odla mina kontakter och jag ska finna mig själv. Jag ska träna och vistas i friska luften och bli smidig och stark och smal. Jag ska baka och fika. Jag ska äta hälsosamt och jag ska njuta och jag ska grilla och jag ska sippa rosé i en solstol även om det råkar vara en måndag. För det är semester.

Jag ska gå upp tidigt och fånga dagen och jag ska sitta uppe till småtimmarna och babbla när sommarnatten aldrig vill sluta existera. Jag ska göra det där som jag aldrig hinner annars. Jag ska åka på loppisar och fynda unika saker. Jag ska arrangera en egen loppis på min bakgård för att göra mig av med allt junk jag släpat till mina tidigare hem.

Jag ska uppleva en massa och jag ska ta det lugnt och ladda batterierna. Jag ska rensa min garderob och göra mig av med det där som ändå bara hänger där och tar plats. Jag ska använda alla de där klänningarna som aldrig får se solens ljus. Jag ska ha picknick i trädgården. Kanske blir detta året när jag badar i Sverige.

Jag tänker inte låta vädret avgöra om ledigheten är lyckad.

Jag ska vara så där härligt spontan. Kanske inte ens veckohandla! Och jag ska ha en plan för mina dagar så att jag inte står där efter fem veckor och inte fått något gjort.

Jag ska beta av åtminstonen hälften av alla hundratals husprojekt så att jag inte har dem kvar när det är dags att jobba igen. Jag ska få ordning på min trädgård så att den blir en oas för eftertanke. Men man ska också kunna roa sig med kubb och umgänge och långa fester tills natten flyr och dagen gryr.

Jag ska läsa en massa böcker och berikas av andras ord. Jag ska hitta mitt manus och jag ska läsa det och jag ska hitta alla de där självklara luckorna som hittills varit mig för nära för att upptäckas. Jag ska börja på mitt nästa skrivprojekt och jag ska inte göra om alla de där misstagen. Säkert nya. Men jag ska ha lärt mig så mycket att det kommer att (nästan) gå av sig själv att skriva manus nr 2.

Nu när jag har tid.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Tegelstenar jag läst

Så, från ord till handling: här kommer mitt bidrag till tegelstensutmaningen. Kan tillägga att jag visserligen följt instruktionen och ”rannsakat” min bokhylla, men min lista här nedan kanske ändå haltar något. Fortfarande, fortfarande ligger lådor med ouppackade lådor på vinden. Flera med böcker. Ja, ja, nån dag i sommar ska det väl regna?

Blev ändå glatt överraskad över hur vitt skilda böcker jag fick till, de flesta har bara det gemensamt att de är just tjocka.

Lästa tjockisar

  1. Passagen av Michael Chrichton. Skaparen av Cityakuten var också författare. Jag vet inte hur vi kom över den här boken, tror det är makens förtjänst. Ja, förtjänst. Trots att det är en science fiction-historia på 538 sidor – två faktorer som borde skrämma mig på flykt – så minns jag historien om arkeologiprofessorn som gör en tidsresa som en riktig läsupplevelse. Kanske dags att läsa om?
  2. Alias Grace av Margaret Atwood. Ända sedan jag pluggade engelska på Göteborgs universitet har Atwood varit en av mina favoriter. Det var hennes The Handmaid’s Tale som väckte lusten efter mer. Alias Grace, om en 16-årig piga i 1800-talets Kanada som döms för medhjälp till mord, visar åter att hon kan berätta en historia som få andra (på 497 sidor). Hon kommer att vinna Nobelpriset. Minns var du läste det!
  3. Firman av John Grisham. Ni har säkert sett filmen med en ung Tom Cruise. Det hade jag med, och tyckte att den var bra. Men boken är bättre! Så bra att jag snodde med mig den hem från Turkiet, där den stod i hotellets lånebibliotek, eftersom jag inte hann läsa klart de 438 sidorna på stranden.
  4. Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson. Ja, jag har läst trilogin precis som alla andra. Och visst, det är en medryckande historia. Men jag minns att jag många gånger tänkte att det var för lååååååångt. Första boken är på 703 sidor och frågar du mig så finns det strykmån.
  5. Den blinde mördaren av Margaret Atwood. Ja, Atwood igen! Har aldrig tänkt på henne som en tegelstensförfattare (var nu gränsen går), men den här storyn krävde i alla fall 543 sidor. Välkända teman; ett samhälle i förfall, Kanada, kvinnor. Och bra, så klart.

Tegelstenar jag inte läst. Hm. De flesta. Jag gillar ju inte böcker som sväller ut sådär att man inte kan greppa dem med en hand. Motståndet mot första meningen blir ofta så stort att jag inte kan förmå mig att börja. Många av våra allra tjockaste böcker är dessutom makens, han har en förkärlek för allt som skrivits om andra världskriget. Och det är mycket och det är tjockt!

Här är i alla två som jag hade tänkt läsa men som ännu inte blivit av.

Håller avståndet, fortfarande

1. Blonde av Joyce Carol Oates. Hade tänkt skaffa den länge när jag till slut gav efter något år på någon bokrea. Men. Det tog stopp direkt. Drygt 860 sidor blev mig övermäktig, så lockande var inte inledningen. Jag kanske har växt till mig och ska testa igen …

2: Shantaram av Gregory David Roberts. Maken köpte och en vän rekommenderade, i den ordningen. Har ändå inte kommit till skott. Kan vara de 938 sidorna eller det faktum att jag inte är så lockad av Indien som håller mig borta. Jag tror på det första skälet.

Så där, utmaning klar. Har du några tips på tegelstenar jag borde läsa?

Rörigt, fortfarande

Nu har jag bott i mitt nya hus i en vecka och en dag. Skönt att ha alla prylar på en adress. Än är de alla långt ifrån på rätt plats. Än återstår att hitta stort och smått, för vi har lådor på fyra plan.

Som boken jag hade på nattduksbordet i lägenheten. Var är den? En sällsynt kväll när ögonen inte limmade igen av trötthet tänkte jag att det äntligen skulle bli lite lästid igen.

Men trots att omslaget är indiskret rosa har jag ännu inte funnit verket. Det blir ännu en dag i röjandets tecken!

Dåligt tecken

Det börjar kännas som en trist och tråkig plikt. Manusläsandet alltså. Har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag läst genom min text och trots att det finns lite nytt sen senast blir jag snabbt akut trött och känner bara zzzzzzzzzz när jag ska ta upp högen med papper och försöka granska innehållet.

Nu hoppas jag att det är just för att jag vet precis vad som ska hända härnäst som detta inträffar. Och inte för att texten är så sömnframkallande. Jag biter ihop och sätter tändstickor för ögonlocken så att de inte faller ihop. För målet är nära. Lite dimmigt och konturlöst kanske, men NÄRA.

Snart, snart, snart!

Efter uppmuntrande tillrop från skrivarvännerna Susanne och Anna har jag bestämt mig. En sist genomläsning följt av en sista runda ändringar av det jag hakar upp mig på. Sedan: skicka till förlag!

Flera veckor innan min egentliga deadline. Känns bra. Jag vill kicka ut den här gökungen ur boet nu, det är verkligen hög tid. Men först har jag en liten utmaning till framför mig. Följebrevet. Dags att fila.